Kategoriarkiv: Kurs

Nu har vi sagt hejdå till konsulenten Barbro som får åka hem från Stockholm för den här gången! I dag har vi kört in till Stockholm Central för att se så att allting satt som det skulle. Det gick jättefint trots två oväntade händelser. Först var det biljettkontroll ut från tunnelbanan och sedan var en trappa vi gick i förra gången helt avstängd. Men Walter löste problemen med bravur.

Dessutom började vi dagen idag med så kallad ”frikörning”, det betyder att man går en väg som hunden inte tidigare gått och jag styr i stället hunden med kommandon, rakt fram, höger, vänster och så vidare. Det förutsätter naturligtvis att jag som förare hittar vägen. Jag behövde lämna min dotter på dagis eftersom min sambo är sjuk. Så det var bara att sela på hunden, sätta barnet i bärryggssäcken och gå iväg. Det gick hur bra som helst. Väl framme vid dagis gick Walter direkt fram till den plats där min sambo alltid lägger sin ledarhund. Jag antar att Walter på något sätt kände doften av Molly (den andra hunden) där och därför gick dit i stället för fram till trappan som vore det naturliga. Riktigt häftigt är det i alla fall!

Men nu har vi som sagt avslutat inkörningen och från och med nu så får vi klara oss på egen hand. Men naturligtvis får vi support och hjälp om något skulle gå på tok. Men just nu känns allt väldigt stabilt så det ska nog gå bra!

Idag har vi jobbat i Farsta. Tunnelbanan till Farsta och sedan genom Farsta Centrum till Sim- och idrottshallen först i koppel och sen i sele. Efter en fika så tog vi vägen i sele en gång till. Det funkade bra men det märktes att Walter tyckte vi var lite tråkiga.

Efter detta åkte jag till jobbet för att käka lunch. Walter gick rakt i sin korg innan jag ens hann ta av honom selen. Nu sover han nöjt den uttröttades sömn. Vi bestämde att inte köra något pass i eftermiddag utan att i stället köra en repetition på Stockholms Central i morgon förmiddag. Därefter anser vi oss nöjda för den här gången och från och med då kommer vi ”flyga solo”. Det kommer nog gå hur bra som helst.

Jag är inte hundra procent nöjd med lösningen för ledarhundar i Farsta Sim- och idrottshall. De har en jättefin avdelning för ledarhundar bakom receptionen, där kan han ligga fint utan att bli störd och de tillhandahåller både filt och vatten. Problemet är bara att man kan träna längre än kassan är öppen. Det innebär att det inte alltid finns någon på plats när man väl vill hämta hunden igen. Jag har fått ett telefonnummer att ringa vid dessa tillfällen men det känns ändå som en liten osäkerhetsfaktor. Tänk om nån glömmer telefonen. Hur får man då tag på personal så man kan hämta hunden? Jag tänker också på vad som händer i en utrymningssituation. Då kanske inte deras första fokus är att jag ska få med mig hunden… Nåja, vi får se hur det fungerar och ta upp frågan igen om de inte kan leverera det som de lovar.

Tisdagen började med att vi körde själva till jobbet. Instruktören höll koll på oss via bil men vi körde helt själva. Det gick jättebra. Walter jobbade på så fint och allt flöt på. Jag tillbringade några timmar på jobbet, lite möte och så käkade vi lunch innan vi gav oss av till tunnelbanan igen.

Naturligtvis öppnade sig himlen på väg till tunnelbanan och vi han bli riktigt våta innan vi kom under tak. Resan gick till Stockholm Central där vi körde in framförallt spår 12 där mina tåg oftast går ifrån, även uppgången till centralhallen körde vi in. Vi pausade med en fika på Starbucks innan vi körde om allt en sista gång och sen åkte hemåt.

Dagens körning var kanske inte så lång i tid, men både hunden och hussen kände sig lagom mosiga på hemvägen kan jag lova.

I morgon ska vi köra in den lokala sim- och idrottshallen där jag brukar både gymma och simma. Snart blir det nog också spinning igen och då måste det funka att köra hund dit och att hitta en plats där han tryckt kan vara medan jag tränar.

Det mesta flyter på bra just nu och det känns skönt, samtidigt är man ju nästan rädd att det ska gå för bra så att man vaggas in en falsk trygghet och sedan börjar saker strula. Jag hoppas ju inte det ska bli så så klart och just nu känns allt verkligen jättebra.

I morgon blir det för övrigt lite miljöträning också då Walter ska följa med till radion för första gången, men då blir det inget jobb i sele.

I dag är den första hela dagen hemma och också dagen för det första arbetet i sele på hemmaplan. Vi rastade själva i morse och det fungerade kanon som vanligt. Walter gick lös och gjorde det han skulle. Vid halv nio var det dags att gå iväg till jobbet för första gången. Vi gick i koppel till tunnelbanan och sen åkte vi till Skogskyrkogården där jag jobbar. Han fick gå i koppel fram till kontoret och sedan prova arbetsrummet där han kommer tillbringa dagarna framöver. Jag fick lov att möblera om lite. Min förra hund hade sin korg under skrivbordet. En mysig och bra plats. Walter är dock för hög så han slår i bordsskivan när han ställer sig upp. Vi landade på kontoret lagom till förmiddagsfikat så han fick stanna på rummet medan jag fikade. Sedan gav vi oss ut igen, denna gång för att gå hem via Tallkrogen och Gubbängsfältet. När vi kom över på ”vår” sida om Örbyleden så selade jag på Walter och han fick köra i sele hem på samma promenadväg som vi gick igår. Det fungerade jättefint och han svängde av på rätt ställe och gick hela vägen hem och utan kommando landade vi utanför dörren till huset hemma.

Vi tog bilen tillbaka till jobbet, käkade lunch och tog sedan ett break hemma. Snart är det dags igen. Då ska vi göra om samma sak som i morse, fast denan gången i sele. Det ska bli riktigt spännande att se hur det funkar. Jag är förhoppningsfull!

Walter har hittills samlat på sig två stora feta plumpar i sitt protokoll. Två riktiga minuspoäng.

Den första minuspoängen plockade han i går morse då han fick gå lös ute på Almåsa. I slutet av promenaden hittade han nån sorts lerpöl på vägen som han tyckte var extra trevlig. Så trevlig att han var tvungen att rulla sig i den.

Resultatet blev bad för unge herrn. Något han verkligen inte uppskattade.

Sin andra och faktiskt största plump i protokollet fick han dock igår kväll och i natt. Då provsmakade han nämligen vid minst två tillfällen innehållet i kattlådan. Det är mycket otrevligt beteende och i princip omöjligt att göra något åt tror jag.

Mollan har aldrig gått i kattlådan och det är bara att hoppas att hon inte tänker göra det heller nu när Walter håller på. Om jag inte lyckas ta honom på bar gärning och skrämma honom så får vi nog sätta upp en grind till badrummet vilket ju iofs är lite jobbigt.

Nu har vi kommit hem, både jag och Walter. I dag på kursen så körde vi bara ett kortare pass på förmiddagen då Walter fick gå lös. Han ställde till med ofog – se separat blogginlägg som kommer senare – men på det hela taget gick det bra.

Efter lunch blev det hemfärd. Jag och mitt bagage tog taxi hem klockan 13. Walter fick ligga kvar på mitt rum för att komma hem lite senare.

Strax efter klockan 15 kom Barbro hem med honom. Han fick börja att hälsa på katterna. Det gick bra, han pep lite och fick sedan nosa på en katt i taget. Därefter verkar han inte vara så speciellt intresserad. Han och Molly träffades också igen. Walter tog genast Mollys ben och började gå runt med. Det intressanta var att Molly inte tog ifrån honom det.

Efter att hundarna hälsat och lugnat ner sig har de mest legat här. Nu går Walter runt och tittar på sitt nya hem. Om ett par timmar ska vi ut och gå en första promenad i koppel här hemma. I morgon börjar sedan arbetet på riktigt.

Jag ser verkligen fram mot att börja jobba på riktigt. Dagarna på kurs blir ju liksom inte på riktigt på det viset. Det är först när man börjar köra hemma som det verkliga livet med ledarhunden börjar. Att fara iväg till till tunnelbana och gå till jobbet och alla andra vardagliga saker. I går upplevde jag nästan lite att Walter var uttråkad. Jag tror att det kommer bli himla bra att börja jobba i stan. Vi får se snart hur det går.

Eftersom jag rätt ofta är på Almåsa på olika kurser och annat, framförallt med jobbet, så tyckte jag att det kunde vara bra att miljöträna Walter lite under lunchen. Därför fick han följa med ner till huvudbyggnaden och ligga utanför matsalen medan vi käkade. Det gick jättebra och han låg fint hela tiden. Man kan dock konstatera att det var lite dåligt vald tidpunkt för när vi skulle jobba från lunchen så vräkte regnet ner.

Även under förmiddagens utepass har det regnat. Vi körde en liten ”upplevelsepromenad”. Alla ekipagen gick ett och ett längs en sträcka där det uppkom lite olika störningar, hundar okända för gruppen, en instruktör som försökte bjuda på leverpastej, en utlagd macka och en del annat. De flesta hundarna klarade sig fint och det gick kanon för Walter. Han var lite nyfiken på leverpastejen men annars gick det bra. Därefter körde vi lite omkörningar och sådant i grupp. Efter fikat var SLHF på plats för att prata om ledarhundarnas egen förening, en förening som jag varit ordförande för i ett antal år tidigare.

Igår kväll var min kompis Nanna här för att hälsa på Walter. Det var intressant att se att han så fort införlivade henne i sin flock. När vi gick på kvällsrastning så var det inte bara mig han höll koll på utan även henne. Sådan koll att jag fick be henne vänta så att jag kunde gå iväg och bryta hans intresse.

Nu väntar ett pass i sele till klockan 14. Förhoppningsvis har det hunnit sluta regna till dess. Jag hoppas verkligen det!

I dag började vi dagen med gemensamma övningar på gräsplanen. Först hälsa-övning där instruktörerna gick runt och hälsade på oss förare medan hundarna ska ligga eller sitta kvar. Det funkade finfint. Sedan blev det inkallningsövningar genom gruppen slutligen platsliggningsövningar. Alla hundar skötte sig fint.

Efter lite fika höll Bengt en lektion om hundens sinnen. Mycket intressant och lärorik repetition.

När vi ätit lunch packade vi in människor och hundar i bilarna för att åka till Västerhaninge där vi skulle få en första övning i stadskörning. Vi gick först en runda i koppel med hundarna och sedan efter en fika så körde vi samma sträcka i sele. Lite stolpar, trafikljus, någon trappa vid pendeltågsstationen och så vidare. Det var intressant att se hur bra Walter memorerar saker bara av att gå en enda gång. Han kommer nog inte upp i Skippens bildminne men ändå är jag mer än nöjd.

Ännu en dag går mot sitt slut. Dagens sista lektion ska handla om vargar och deras beteende. De är ju nära besläktade med hundarna så det finns mycket att lära av dem. Sedan får jag och Walter besök av Nanna som ska få äran att träffa den ståtliga svarta killen.

Även dag fyra på kursen har varit händelserik!

Vi började dagen med att köra lite veterinärteori. I en och en halv timme pratade vi sjukvård, vanliga sjukdomar, vaccinationer, hälsobok och mycket annat intressant. Efter lite fika bar det sen ut i dagens första selpass av tre. Vi körde gemensamma övningar med omkörningar och att gå i klunga. Vi hann dessutom ett snabbt varv för första gången i hinderbanan. Den var inte så tight och det fanns inga höjdhinder. Walter fick rasta i koppel efteråt och jag lovade honom en extra lösrastning på lunchen.

Eftermiddagen började med att vi gick igenom den förbindelse man skriver på när man tar emot sin ledarhund. Man lovar att använda hunden, sköta den och säga till om man av någon anledning inte längre tänker använda den. Alla skrev på!

Dagens andra selpass bjöd på två varv i hinderbanan och apporteringsövningar. Att ha en ledarhund som kan apportera är fantastiskt bra i många olika situationer, allt från att hitta koppel eller käppar till bortsprungna kontokort eller mobiltelefoner. Vi gjorde några enkla övningar med gott resultat. Efter ytterligare lite vanlig körning i sele kände vi oss nöjda innan middagen.

Pass nummer tre i sele bjöd åter på hinderbana, denna gång med markhiunder. Det gick hur bra som helst. Walter har en liten egenhet att ibland pausa i seljobbet utan någon märkbar anledning. Det är lite irriterande och något jag hopas ska växa bort när han blir varm i kläderna. Vi körde sedan ner till gräsplanen vid havet och övade åter igen på apportering och inkallning. Det gick perfekt.

När man som jag haft ledarhund innan så talas det mycket om att man måste vara schysst mot den nya hunden, att inte jämföra med sin gamla trotjänare. Jag känner nu att jag har lite av det omvända problemet. Walter är på flera sätt mycket bättre än vad Skippen var. Både vad gäller att vara lös och inkallning och i platsliggning till exempel. Jag kan känna lite dåligt samvete för detta, för att jag liksom ”gör ner” den gamla hunden. Så här långt tycker jag ändå att Skippen var bättre i själva seljobbet, men Walter är aboslut inte dålig och han har mycket goda förutsättningar för att bli en glänsande stjärna. Jag tyckte jättemycket om Skippen både som individ och som ledarhund, men ändå gnager det lite lite i mig. Man talar ju inte illa om de döda.

I samband med lunchen kom mina kollegor Ulrika och Sune ut till Almåsa. Ulrika är chef för vår (SRF:s) individstödsgrupp där Ledarhundsverksamheten ingår och Sune är journalist och gör ledarhundsförarnas tidning ”I Selen”. De käkade lunch med oss och höll sedan ett snack och berättade lite mer om Ledarhundsverksamheten och om tidningen. Efter lunchpausen körde vi teori igen, denna gång på temat dressyrteknik. En intressant timme där det kom fram en del nytt som jag inte tänkt på tidigare.

Efter eftermiddagsfikat så gav vi oss ut i seljobb igen. Först körde jag själv i rastslingan med Walter lös. Det fungerade jättebra sånär som på att han bestämde sig för en kisspaus mitt i en inkallning. Efter rastningen körde vi ner till gräsplanen vid havet där vi började med lite övningar i grupp. Först en hälsa-övning. Vi satte hundarna fot och instruktörerna gick runt till oss och hälsade överdrivet glatt, pratade om hundarna och så vidare. Meningen var naturligtvis att hundarna skulle förbli sittande. Resultatet verkade variera lite mellan ekipagen. Walter klarade av att sitta kvar vid alla provokationer utom två. Den ena var från en instruktör som kört Walter under hans inlärningsperiod, så att han reagerade på henne är inte så konstigt. Klart godkänt tyckte jag ändå att det var.

Därefter körde vi individuell lydnad på samma plats hela gruppen. Vi körde lite fot-övningar med Walter, lite platsliggning och slutligen lite inkallningar. Allt fungerade helt okej. Jag har blivit varnad att Walter inte tycker lydnadsövningar är det roligaste man kan hitta på, och i ljuset av det gjorde han väldigt bra ifrån sig.

På med selen igen och tillbaka till rummet för lite fritid innan middagen och Walter fick sitt käk så klart.

Nu i kväll har vi kört ett teoretiskt pass om röst och kroppsspråk. Mycket tänkvärt och bra att ha med sig. Vi avslutade med fika som vanligt och bestämde tid för kvällsrastningen. Jag och Walter skulle köra själva i rastslingan och instruktören skulle finnas någonstans i närheten. Vi gick ut från rummet och jobbade i sele ner till startplatsen för rastningen. Där körde jag lite korta övningar med fot med honom, för att få hans uppmärksamhet och för att han skulle bli lite taggad på att lyssna på mig innan han fick gå lös. Jag släppte honom och han höll sig omkring mig större delen av tiden. Jag kallade in honom några gånger och släppte iväg honom igen. Han gjorde sina vanliga jämfotahopp när han fick fortsätta gå lös. När vi närmade oss den punkt där jag ändå hade tänkt vända hörde jag att ett annat ekipage fanns framför oss och jag förberedde mig på att Walter skulle kunna vara intresserad.

Det var han också. Plötsligt så satte han full fart mot det andra ekipaget. Jag ropade hans namn rätt högt och det var nog för att han skulle vända och rusa direkt in till mig. Instruktören som jobbar med det andra ekipaget sa att han i princip vände i luften när jag ropade. Känslan när hunden gör så där, alla rätt på en gång är enorm. Det är en riktig ego-kick att han faktiskt lyssnar och bryr sig. Det är fantastiskt med tanke på att vi bara har varit tillsammans i lite drygt två dygn. Hela kvällsrastningen fungerade perfekt och även jobbet tillbaka till rummet i sele satt som det skulle. Det är när det går så där som man verkligen känner hur otroligt fantastisk ledarhunden är.

Man ska inte tala illa om de döda. Men min förra ledarhund Skippen var aldrig så där bra på inkallning. Han hade för mycket egen vilja och körde sitt eget race. Walter är annorlunda och det är jag glad för. Skippen var på många sätt en fantastisk hund, inte tal om det, men han hade brister som Walter inte har och det gör att det är lättare att inte jämföra Walter med sin företrädare i ämbetet. För övrigt så sa jag fel namn i går på kvällsrastningen. Första och hittills ända gången som det har hänt.

Nu kan både husse och hund gå till sängs och vara nöjda med vad vi åstadkommit idag. I morgon blir det veterinärsnack om sjukdomar följt av hinderbana på förmiddagen. Jag är taggad!