Tack för påminnelsen Region Stockholm

I sju säsonger har jag haft min husvagn stått på Gålö i södra Stockholm. Tack vare färdtjänsten har jag också kunnat ta mig dit och därifrån när jag själv velat. Att som gravt synskadad ha haft möjligheten till ett sommarställe på det viset har betytt så otroligt mycket för mig. Men nu är det slut på det roliga, platsen jag stått på sedan 2013 är uppsagt och husvagnen ska säljas. Det har jag Region Stockholm att tacka för. 

Den 1 april i år infördes ett nytt färdtjänstavtal. Många var vi som hoppades på förbättring av färdtjänsten eftersom den varit ganska opålitlig, bilarna har varit försenade eller inte kommit alls, bolagen har haft för få fordon i trafik och förare och åkare har klagat på för dålig betalning. Det nya avtalet innebär otroligt förenklat att om du ska åka från centrala Stockholm eller Roslagen så får chaufförerna väldigt mycket mer betalt än om man åker från Södertörn. Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att förarna, som kör på provision, vill ha de välbetalda körningarna och gärna struntar i körningar man inte får lika bra betalt för. 

Resultatet blir att inga bilar kommer när jag bokat mina resor från Gålö. Att ta sig dit är aldrig något problem, jag bor på Södermalm och där får förarna bra betalt när de hämtar. Att komma därifrån igen har visat sig desto svårare. Innan det nya avtalet trädde i kraft så var det sällan något problem att ta sig från Gålö och in till min arbetsplats i en av närförorterna. Med det nya avtalet har det visat sig omöjligt att ta sig därifrån. Senast i torsdags fick jag vänta en timme och tjugo minuter innan det kom en bil. Och anledningen till att den kom var bara för att jag utnyttjade min rätt till resegaranti och alltså kunde lägga ut pengarna för en kontant taxi. Föraren som hämtade mig körde ett fordon som kör för Färdtjänsten, men han var alltså inte intresserad av att ta körningen förrän det blev ett kontantjobb.

Det är precis lika illa i andra delar av söderort. Som till exempel från det konferenshotell i Västerhaninge som ägs av synskaderörelsen. Där hade vi nyligen en ledarhundskurs som slutade på en söndageftermiddag. Den som fick vänta längst väntade över fyra timmar innan det kom en färdtjänstbil som kunde tänka sig att köra till lågpristaxa. 

Missnöjet med den nya prissättningen är stor hos förarna. De riktar dock sin ilska åt fel håll, mot Region Stockholm, när de i sjävla verket borde vara arga på sitt bolag. I Stockholms län har Cabonline fått över 90 procent av färdtjänstuppdragen och de har ju själva lämnat in anbud på vad de vill ha betalt för att köra. Ändå är det även mot Region Stockholm jag riktar min ilska. De har ett val när de gör sina upphandlingar. De skulle kunna välja kvalitet i stället för prisdumpning. De skulle kunna utforma upphandlingarna så att Cabonline inte la in anbud som alla som kan det minsta om matematik förstår inte är ekonomiskt hållbara. 

Ändå sitter Kristoffer Tamsons (m), trafikregionrådet i Region Stockholm och stolt skryter om hur bra han tycker att färdtjänsten fungerar i Stockholm län. All statistik pekar nämligen på det. Och det är inte så konstigt. Man får nämligen svar så som man frågar. Jag har haft färdtjänst i Stockholm i tjugo år i höst och jag har många gånger blivit uppringd av det företag som gör kundundersökningar åt färdtjänsten. De vill alltid fråga om en specifik resa och hur den har fungerat. Av någon outgrundlig anledning så har det i alla fall när de ringt handlat om en resa där bilen kommit exakt i tid. Den som tror att det är ren slump kan ju få fortsätta tro det. Jag tror i alla fall inte det. 

Så efter en säsong när jag dragit mig för att åka till Gålö och min älskade husvagn eftersom jag aldrig vet hur eller om jag kommer därifrån fattade jag tillslut beslutet att det var lika bra att inte förlänga avtalet och i stället försöka sälja husvagnen. 

Igår fick jag hjälp av några vänner att ta ner tält, kasta trädäck och slutligen köra vagnen från campingplatsen.

Tack Region Stockholm för att ni förvägrade mig möjligheten att få ha ett sommarställe och att ni inskränker mitt liv med en ickefungerande färdtjänst. 

Jag vet ju hur det är: Jag och andra med funktionsnedsättningar ska inte tro att vi ska kunna få vara en del i samhället som alla andra. Vi ska veta vår plats och att vi inte är lika mycket värda som de som inte har en funktionsnedsättning. Tack Region Stockholm för att ni påminde mig om det. 

Andra bloggar om: , , , , ,

Stockholm Pride 2019

Så har då årets Pridefestival gått av stapeln i Stockholm och jag och Nanna deltog traditionsenligt både med att besöka Pride Park på Östermalms idrottsplats och genom att gå i årets parad genom Stockholm.

Vår tanke var också att delta i ett seminarium på Pride House som RFSU höll under fredagen. Men tyvärr hade man totalt underskattat intresset för detta seminarium och det fanns minst tre gånger så många intresserade som det fanns platser i lokalen. Vi tog en promenad till Hornstull via Årstaviken i stället och tröstade oss med mjukglass på Skrovet innan vi tog tunnelbanan till Pride Park.

En annan tråkig sak är att Pride väljer att lägga sin huvudattraktion sist i artistprogrammet. Förståligt, ja visst, men med tanke på att vi är i Sverige i augusti så har kvällarna varit allt annat än ljumma. Och så sugen var jag ändå inte på att se Village People så det var värt att vänta och frysa. Så vi gick miste om Village People i fredags och om Weather Girls igår men vi har ändå haft trevliga kvällar. Enda smolket i bägaren från lördagskvällen var att vi fick vänta på vår mat i över en timme hos Moxy. Uppenbarligen hade något logistiskt brakat samman hos dom eftersom det bara var snabbmat på menyn. Det bör inte ta en timme att leverera en burgare och en tunnbrödsrulle nämligen. Det var uppenbarligen ett problem som uppstått under lördagen eftersom vi fick vår mat supersnabbt under fredagens besök hos dom.

Vi hade tänkt att gå med Unionen i paraden men efter att ha stått en längre stund under Centralbron och kikat på ekipagen som gick förbi så valde vi att hoppa in med Friskis & Svettis Stockholm i stället. Det kanske inte var mitt förstahandsval men det var ändå trevligt och det är alltid en härlig känsla att gå i paraden genom Stockholm.

Personligen tycker jag kanske att man borde begränsa paraden lite grann. Det känns som det är lite för många ekipage som det är nu och jag kan också störa mig lite på den kommersiella sidan av det hela. Jag har inget emot att företag går med i paraden men jag tänker att det då borde ställas krav på att dessa företag på något sätt har utmärkt sig i HBTQ-frågor. På det viset tror jag att paraden kan bli mer relevant och kanske också roligare att titta på för de som står vid sidan av.

Nu är det ett helt år till nästa Pride, men då syns vi så klart i paraden igen! Happy Pride!

Andra bloggar om: , ,

Blodsockervärdet i klockan

Fitbit Versa med urtavlan Glance

Det jag inte visste när jag fick min Dexcom G6 var att min smarta klockan, en Samsung Watch, inte skulle kunna visa mitt blodsockervärde. Att kunna se värdet direkt på handleden utan att i varje läge leta fram telefonen är otroligt smidigt. Det kan nog i vissa sammanhang också uppfattas som artigare att kika på klockan än att hala upp telefonen, låsa upp den och ta fram aviseringen med aktuellt blodsockervärde.

Eftersom jag nu kommit fram till att jag är så pass nöjd med Dexcom G6 att jag vill fortsätta med den var det rimligt att byta smart klocka. Efter att ha gjort viss research så hittade jag ingen Android Wear som jag tyckte var rimlig att lägga pengar på.

Valet föll i stället på Fitbit Versa som kan leverera det jag vill ha i en smart klocka. Framförallt stegräkning, avisering av samtal och meddelanden och som sagt möjligheten att kunna visa aktuellt blodsockervärde. Det senare löste jag med hjälp av urtavlan Glance som är helt gratis att ladda ner.

Eftersom jag tidigare använt flera klockor och aktivitetsband från Fitbit så tror jag att jag kommer bli nöjd. Nu återstår det bara att försöka sälja min Samsung Watch.

Andra bloggar om: , , , , ,

Dexcom G6: En dryg månad senare

För drygt en månad sedan bytte jag från Freestyle Libre till Dexcom G6. Just att gå från en FGM till en CGM* har verkligen känts bra. Det eviga skannandet med Libre för att se det aktuella värdet har ibland varit stressande. Nu slipper jag tänka på det. Var femte minut har jag ett nytt värde i min mobil och skulle jag vara på väg att få väldigt låga blodsockervärden så får jag direkt en varning om det. Det känns tryggt.

Att byta sensor var tionde dag har fungerat fint, även om det är ett extra moment med Dexcom då det är två komponenter som man ska hålla på med, dels den nya sensorn men också sändaren som man flyttar från sensor till sensor under tre månader. Processen att byta är ändå enkel och det tar bara någon minut att vara igång med en ny sensor.

Det som jag möjligen stör mig lite på är att uppvärmningen av en ny sensor tar två timmar innan man får några blodsockervärden. Jag skulle önskat att det fanns en bättre lösning för detta, men det är väl inget att göra åt.

När det gäller noggrannhet så tycker jag nog att Dexcom stämmer lite bättre än Libre. Jag har inte haft några större problem med Libre heller när det gäller detta, det har för det mesta stämt otroligt bra. De gånger jag har haft problem med Libre har varit när mina värden snabbt blivit väldigt höga eller väldigt låga. Då har jag upplevt stora skillnader mellan Libre och stick i fingret. Även med Dexcom blir diffen större i dessa lägen, men inte på samma sätt som med Libre.

Den stora anledningen att jag fick byta från Libre till Dexcom var att jag fick enorma inflammationer av klistret på Libre. Hittills har jag inte alls upplevt några problem med Dexcom och sensorn sitter väldigt bra fast på kroppen.

Summa summarum så är jag alltså så här långt väldigt nöjd med Dexcom G6. Jag har bättre koll på mina värden och det känns tryggt med den extra säkerhet som larm kan ge.

*FGM – Flash Glucose Meter och CGM – Continous Glucose Meter. Skillnaden är att en FGM måste man aktivt läsa av minst var 8e timme för att få aktuellt värde och de senaste timmarnas historik. En CGM skickar kontinuerligt data från sensorn till en mottagare som endera kan vara en lös enhet eller en telefon. I Dexcoms fall skickas ett värde var femte minut till mottagaren.

Andra bloggar om: , , , ,

Dexcom G6: Dags för ny CGM

I mars 2016 fick jag Freestyle Libre. Libre är en FGM, en flash glucose meter, vilket betyder att man bär en sensor på kroppen som man skannar av med en handenhet eller sin mobil för att få veta vilket glukosvärde man har. Sensorn mäter i vävnadsvätska så det är alltså inte ett blosockervärde, även om det i princip är samma sak.

Svagheten med en FGM är dels att det finns en viss fördröjning mot att mäta i blod, vilket mätaren i viss mån tar hänsyn till när den visar aktuellt värde. Libresensorn tar ett värde ungefär var femte minut och kommer ihåg värdena i åtta timmar. Det betyder att man måste skanna av sensorn minst var åttonde timme för att inte tappa data. Man får inte heller någon form av varningar om värdena blir väldigt låga till exempel.

Jag har på det hela taget varit nöjd med Libre. Jag har inte riktigt tänkt att jag har behov av varningar. Men jag kan ju ändå se vissa poänger med det. Det senaste året har jag dock börjat reagera mer och mer på det klister som håller fast sensorn på kroppen. Jag har fått inflammationer under sensorn och det har kliat så jag nästan blivit galen stundtals.

Jag har sneglat lite på Dexcom, som till skillnad mot Libre är en CGM, alltså en kontinuerlig mätning. Där skickas värdena var femte minut till en handenhet eller mobil. Man behöver aldrig skanna. Den variant som har funnits har dock krävt kalibrering med två stick i fingret per dag och det kändes inte som ett alternativ för mig. För ett tag sedan släpptes dock den nya versionen av Dexcom, kallad G6, och den kräver inte längre kalibrering.

När jag för några veckor sedan träffade min diabetesläkare så tog jag upp problemet med klistret och vi kom fram till att det kunde vara bra att testa med Dexcom i stället. Jag fick först ett prov-plåster som jag bar i ett par dagar fö ratt se om jag tålde limmet. När jag tog bort plåstret hade jag inga märken över huvud taget. Min diabetessköterska la därefter en beställning på Dexcom och i fredags fick jag träffa en representant från Infucare som hjälpte mig i gång med systemet. Jag har fått en handenhet att använda och jag har också fått igång appen i min telefon. Det senare visade sig riktigt trixigt eftersom min mobil inte stöds egentligen. Det går dock att ”bygga” sin egen app och köra den i telefonen ändå. Det är dock inget som tillverkaren rekommenderar.

Det är väl lite tidigt att ännu dra några slutsatser om vad jag tycker, men jag är hittills väldigt nöjd. Det fungerar klockrent och jag måste ju erkänna att jag faktiskt uppskattar möjligheten till larm. Jag har stängt av många av dem, men har varningar på för när blodsockret är på väg att bli akut lågt och när det är akut lågt. Det tror jag räcker för mig just nu och skapar ändå en extra trygghet.

Om några veckor när jag hunnit testa mer så återkommer jag med en recension. Då har jag också hunnit prova byta sensorn själv och kan inkludera även det i recensionen.

Netgear Nighthawk M1

På bildskärmen ser man förbrukad datamängd, mottagning och hur många enheter som är anslutna. Man kan också få fram enhetens wifi-information.

Jag tror att jag skaffade mitt första mobila bredband nångång i början på 2000-talet. Då var det fortfarande instickskort som man kunde trycka in i sin bärbara dator som gällde. Senare har jag nog haft en och annan bärbar PC som haft mobilt bredband inbyggt. Därefter har det handlat om USB-donglar och så småningom små batteridrivna miniroutrar som skapar ett trådlöst nätverk. I moderna mobiler kan man ju dessutom använda tethering, alltså dela ut sin mobila dataanslutning från mobilen till sin bärbara dator. Fördelen med det är så klart att du slipper en extra pryl och kan ändå koppla upp din dator vart helst det passar dig. Nackdelarna är rätt uppenbara: det drar ur mobilens batteri mycket fortare och det är inte helt praktiskt att dela med sig av sin mobila anslutning till andra än en själv.

I husvagnen har jag de senaste åren haft en mobil router från TP-Link. Den har fungerat helt okej, förutom att mottagningen ute där vi har vår husvagn är urkass. Men det har stört mig att jag behövt ha dubbla uppsättningar prylar. Den lilla minirouter jag använt mig av har dessutom inte stöd för särskilt många LTE-band vilket gör att uppkopplingen blir långsam, det har dessutom kompletterats av ett rätt långsamt wifi. Ingen ultimat lösning alltså.

Med andra ord så påbörjades sökandet efter en annan lösning. Förutsättningen var alltså att det skulle vara en enhet som både kan användas i husvagnen och när jag behöver uppkoppling på andra håll. Efter att ha kollat runt ett tag föll valet på Netgear Nighthawk M1. Det är ingen jätteliten pryl, den är 10,6×10,6 cm och alltså ungefär lika stor som en AppleTV.

Nighthawk M1 är utrustad med både USB-C för laddning, USB-A för att koppla in hårddisk och en ethernetport.

Det här är på inget sätt en billig enhet. Den går loss på nästan 3 500 kronor, men den är å andra sidan utrustad med väldigt många funktioner. Det är helt enkelt en fullskalig router i litet format och med inbyggt mobilmodem. Den har en USB-port där man kan ansluta en hårddisk och dela ut i nätverket och den har även plats för ett microSD-kort med samma funktionalitet. Laddningen sker via USB-C som också kan användas för tethering till en dator om man så önskar. Dessutom finns en ethernetport som endera kan användas för att koppla in M1 mot till exempel ett fibernätverk eller för att ansluta en enhet som inte har stöd för wifi. Naturligtvis kan man även koppla in en switch om man skulle vilja det.

Under gummifoten gömmer sig anslutningar för externa antenner.

Ett av kriterierna när valet föll på Nighthawk M1 var också möjligheten att ansluta extern antenn. Vid en första blick kan man tro att detta inte finns på denna enhet men de är gömda under de två gummifötterna. Där finns anslutningar för antenner med TS9-koppling. Man kan koppla in två antenner och M1 har stöd för mimo. En lämplig antenn säljs hos Kjell o Company (artnr 30068). Detta ger en antennvinst på 7-8 dBi. Det gör en enorm skillnad om man befinner sig på en plats med halvtaskig 4G-täckning. Det är värt att notera att det alltså är anslutning för LTE-antenner under gummifötterna och alltså inte för wifi som det påstås i en av de svenska recensionerna av produkten.

Installationen

Det är lätt att installera NightHawk M1. När man startar upp M1 första gången får man direkt instruktioner på enhetens bildskärm om att man växlar informationsskärmar med ett snabbt tryck på power-knappen. Då får man fram enhetens wifi-information.

För att konfigurera enheten så laddar man hem Netgears app och ansluter till M1s wifi-nät. Första gången man startar appen får man välja admin-lösenord för enheten och får också möjlighet att personifiera både SSID och lösenord. Något som man naturligtvis bör göra.

När den grundläggande konfigurationen är klar får man upp allmän statusinformation och kan också ändra andra inställningar i M1.

Inställningsmöjligheterna är dock något begränsade, men det går att ändra det mest basala. Jag har till exempel inte hittat inställningar för att ändra till exempel interna ip-adresser. Det är ju å andra sidan något som de flesta användare inte har någon större nytta av. En praktisk funktion för den som har begränsad datamängd är att man kan ange hur många gigabyte man har per månad och vilket datum som surfen förnyas. Då kan man också snabbt se på displayens högra sida hur mycket av datan man konsumerat. På andra sidan visas en likadan grafisk stapel som talar om hur mycket batteri man har kvar.

M1 ska klara 20 anslutningar samtidigt och ha batterikapacitet för 24 timmar. Hur det ser ut i verkligheten har jag ännu inte hunnit testa.

Nu väntar testerna i verkligheten för att se hur bra den här prylen är egentligen men mina förväntningar är höga. Jag återkommer med kommentarer om Netgear Nighthawk M1 när jag kört lite längre.

Snart dags för ny Iphone

I veckan presenterade Apple sina nya telefoner Iphone XS, XS Max och XR. För mig är XS Max den mst intressanta enheten eftersom den har störst skärm, hela 6.5″ och dessutom som vanligt förbättrade kameror. 

Eftersom jag fotograferar mycket med min Iphone så känns just uppdaterad kamera viktigt och jag har mycket glädje av en större skärm eftersom det underlättar mycket då jag ser så dåligt. 

Ändå var jag lite tveksam till hur jag skulle göra, om min Iphone X skulle få stanna ett tag till eller inte. Främsta anledningen är priset på Apples nya enheter där vi i Sverige får betala en hel del extra mot de som köper telefonen i USA. Det har ju då och då skojats om Apple-skatt och det är nog lite det som har drabbat oss svenskar. Alternativt så har Apple ett helt eget sätt att räkna ut dollarkurser på. 

Men visst fick det bli en Iphone XS Max ändå. Igår när Apple släppte på sin förhandsbeställning så var jag inloggad och klar. Förhandsbeställningen skulle starta 09.01 men det tog nog ända till 09.06 innan de var i gång. Telefonen bokades och på fredag ska den komma, en guldfärgad XS Max med 64 Gb lagring.

Enda problemet med det är att jag då befinner mig i Norge eller på väg därifrån och har svårt att ta emot paketet. Men med lite tur passar det in i familjens övriga planer så att någon finns hemma och tar emot. 

Varför skrämmer olikheten?

Det här blogginlägget är från början skrivet på min Facebook. Kommentera det gärna där. 

– Du är en zigenare! Du är inte som vi!
Jag sitter och nattar min femåriga dotter. Hon har just upptäckt Katitzis spännande historia. Det är fjärde nattningen den här veckan hon lyssnar på historien om flickan på barnhemmet som inte har förstått att andra ser henne som någon som är annorlunda. Som inte är som de andra. Berättelsen om Katitzi utstrålar just det här jag vill ge min dotter, att alla människor är olika, att olika är bra och att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

När jag växte upp i Katrineholm på 80-talet fanns det inte speciellt många invandrare. Ja, finnar fanns det ju så klart, men det var ju inget konstigt. Min mormor kom ju hit under andra världskriget som krigsbarn. I min klass fanns det en enda person med annan hudfärg och jag minns hur exotiskt det kändes när vi hälsade på hos moster Kerstin i Stockholm. Jag var väl en sisådär 7-8 år. Hon bodde under några år på Lappkärrsberget och när jag gick ut på gården och lekte träffade jag barn av alla möjliga nationalitet. Vi pratade inte samma språk, men lekens språk är universellt och vi kunde ändå kommunicera på något vis. Jag vet att jag kom in och berättade att jag lärt mig massa nya språk. Så här i efterhand var det väl antagligen mitt sätt att reflektera över at jag hade varit med om något nytt och fascinerande. Händelsen måste ändå ha gjort djupa avtryck i mig eftersom jag fortfarande minns den så väl.

För min dotter är det annorlunda. Hon har växt upp i ett mer mångkulturellt samhälle och har dagiskompisar med vitt skilda härkomster och kommer aldrig få den där aha-upplevelsen som jag fick på Lappkärrsberget. För henne är det naturligt att inte göra skillnad på personer utifrån vilken färg de har på sin hud eller hur bra eller hur dålig svenska de talar. Så tillbaka till nattningen och Katitzi. Ruttan säger att Katitzi inte är som de andra. För hon är en zigenare. Igår kväll satt Jimmie Åkesson i Sveriges Television och sa att invandrare inte kan få jobb för att de inte är svenska. Det är rätt lätt att dra parallellerna. Så här någon dag innan valet börjar han tappa masken, visa mer av vad Sverigedemokraterna står för. Och jag är rädd, jag är verkligen skiträdd på riktigt. Vad är det för värld jag kommer låta min dotter få växa upp i om Sverigedemokraterna gör stora framgångar i valet i morgon? Och vad är det som gör att kanske runt 20% av befolkningen kommer lägga sin röst på det partiet vid valet i morgon? Är ni verkligen så jävla rädda för personer som inte är som ni? Tror ni verkligen på fullt allvar att det går så jäkla illa för Sverige som Jimmie vill påskina trots att all fakta talar om motsatsen? Jag kan förstå om man vill ha förändring i vissa ämnen. Men vad är det gör att man väljer att skapa förändringen genom att rösta på ett parti med nazistiska rötter, med ett tydligt rasistiskt budskap i stället för att försöka förändra genom att engagera sig mer i politiken eller påverka på andra sätt? I morgon kommer många lägga sina röster på Jimmies parti. Då lägger ni också en röst på att det är okej att tycka att folk som inte är födda här eller har en annan hudfärg är mindre värda än oss andra. Ni lägger också er röst på ett parti som förminskar mina vänner som har funktionsnedsättningar som gör att de behöver personlig assistans till ”LSS-personer”.

I morgon ska jag rösta. Det är tradition att göra det på valdagen om möjligt. Och aldrig har det känts viktigare att gå till vallokalen. Men jag har heller aldrig förut i mitt liv varit så rädd och orolig över framtiden. Rösta i morgon! Rösta med hjärtat!

Allt det här tänker jag på, medan jag nattar min femåring, tjugofyra timmar innan vallokalerna stänger. Och tårarna bränner innanför ögonlocken.

När felmeddelandet blir fel…

Vi har det smarta låset Yale Doorman. Det ahr vi haft sen förra sommaren och allt har fungerat bra från första början. För någon månad sen började vi dock få ett skumt felmeddelande. Först kom det bara då och då och sen oftare och oftare tills det dök upp varje gång dörren stängdes. Eller ja, det var ju inte ens ett felmeddelande faktiskt

”Welcome to Yale connected lock”

Det har vi hört till leda de senaste dagarna. Eftersom låset är ihopkopplat med vårt larmsystem så låg det ju först nära till hands att misstänka att det var någon uppdatering hos Verisure som hade spårat ur. 

En googling gav inte så mycket förutom en kort faq-text hos Yale om att det var batteriluckan som behövde skrivas åt. Så var inte fallet, skulle det visa sig. 

Igår kväll så slutade kodlåset fungera korrekt. Jag kom in med tagg men inte med koden. Och jag fick också felmeddelandet att larmet kunde vara aktiverat. I morse när jag skulle rasta hundarna blev jag inte utsläppt. 

Nu fick jag en snilleblixt och provade att byta batterier i låset och – TADA! Nu fungerar allt som det ska. Tänk så smidigt det hade varit om det kära låset hade kunnat kläcka ur sig ”batterierna behöver bytas” i stället för att önska mig välkommen till låset… 

(Det här blogginlägget är främst skapat för att andra i min situation ska få ett bättre svar på sitt problem om de googlar på det. :-) )

Andra bloggar om: , ,

Paketleveransen som spårade ur, del II

Den här leveransen går verkligen sådär. 

I går ringde jag till PostNord som lovade att de skulle se till så att paketet skulle lämna ombudet och i stället börja levereras hem till mig. Så blec det inte. Två av de tre paketen lämnade snällt ombudet, åkte till sorteringsterminalen och… tillbaka till ombudet! 

I morse var det treje paketet försvunnet någonstans i PostNords stora logistiksystem. Det dök sedermera upp det också hos ombudet. 

Nu har någon sorts utrednignsavdelning på PostNord blivit inblandad och nu ska de tre paketen förhoppningsvis snart komma hem till mig. Ska bli riktigt spännande att se om de faktiskt också kommer att bli uppburna som det är meningen att de ska bli. Tittar man i appen nu ser det ut som till höger, ett paket är hos ombudet, ett är försenat och ett tredje är på väg. Jag är tveksam till om vi har sett det sista av den här historien.