Min devis brukar vara ”Don’t cry because it is over. Smile because it happend.
Det är på så många sätt ett bra och tänkvärt citat. Det är bara den lilla detaljen att det inte alltid är så lätt att leva efter den devisen
Idag, mitt i ett möte i jönköping, tog jag emot budet att en av mina närmaste vänner under tiden som tonåring och ung vuxen har gått bort. Tankarna snurrar. Jag finner inga ord för att beskriva känslorna som rusar genom kroppen. jag vill inte tro att det är sant. Det kan inte vara sant. Fyrtiotvå år gammal går man inte bort bara så där. För helvete! Vi skulle bli gamla ihop, sitta där på hemmet och prata om den där gången när vi lagade lasagne klockan fyra på morgonen, innan jag blev inringd på jobb klockan 7. Eller om din tjugoårsfest som vi alla har väldigt diffusa minnen av. Eller när du fyllde 25 och du nästan blev vräkt efter att vi sjungit duett till We are the champions klockan 2 på natten. Eller om vårt traditionsenliga julfirande dagen innan julafton.
Du och jag vi älskade båda Queen och jag vet: The show must go on. Men hur ska den kunna göra det när det gör så ont? Varför just du? Varför just nu?
Jag sitter här på hotellrummet och gråter. Jag kan inte förstå vad som hänt. Fina fina vän, varför sågs vi inte mer när vi kunde? Varför blev det vi snackade om att göra aldrig av? Men! Jag är ändå så glad att vår senaste fika blev av, att min unge fick träffa dig och du henne.
I himlen antar jag att Heaven for everyone spelas på hög volym nu och att du står där med grilltången i högsta hugg. jag vet att du för visso inte ville hamna där, men jag tror nog ändå att det är där du hamnat och att det blir en fantastisk plats som du kan fylla med dina galna upptåg och din önskan om att alla ska må bra.
För tio år sedan stod jag som bestman på ditt bröllop. Nu ska jag gå på din begravning. Jag kan verkligen inte förstå det.
Tack Joel för din tid på jorden! För din generositet, ditt glada skratt, dina härliga fester, lojaliteten och framför allt annat att du alltid alltid fanns där när det behövdes! Du var alltid på de svagares sida och med ett starkt rättspatos stod du upp för det du trodde på. Tack!
