I samband med lunchen kom mina kollegor Ulrika och Sune ut till Almåsa. Ulrika är chef för vår (SRF:s) individstödsgrupp där Ledarhundsverksamheten ingår och Sune är journalist och gör ledarhundsförarnas tidning ”I Selen”. De käkade lunch med oss och höll sedan ett snack och berättade lite mer om Ledarhundsverksamheten och om tidningen. Efter lunchpausen körde vi teori igen, denna gång på temat dressyrteknik. En intressant timme där det kom fram en del nytt som jag inte tänkt på tidigare.
Efter eftermiddagsfikat så gav vi oss ut i seljobb igen. Först körde jag själv i rastslingan med Walter lös. Det fungerade jättebra sånär som på att han bestämde sig för en kisspaus mitt i en inkallning. Efter rastningen körde vi ner till gräsplanen vid havet där vi började med lite övningar i grupp. Först en hälsa-övning. Vi satte hundarna fot och instruktörerna gick runt till oss och hälsade överdrivet glatt, pratade om hundarna och så vidare. Meningen var naturligtvis att hundarna skulle förbli sittande. Resultatet verkade variera lite mellan ekipagen. Walter klarade av att sitta kvar vid alla provokationer utom två. Den ena var från en instruktör som kört Walter under hans inlärningsperiod, så att han reagerade på henne är inte så konstigt. Klart godkänt tyckte jag ändå att det var.
Därefter körde vi individuell lydnad på samma plats hela gruppen. Vi körde lite fot-övningar med Walter, lite platsliggning och slutligen lite inkallningar. Allt fungerade helt okej. Jag har blivit varnad att Walter inte tycker lydnadsövningar är det roligaste man kan hitta på, och i ljuset av det gjorde han väldigt bra ifrån sig.
På med selen igen och tillbaka till rummet för lite fritid innan middagen och Walter fick sitt käk så klart.
Nu i kväll har vi kört ett teoretiskt pass om röst och kroppsspråk. Mycket tänkvärt och bra att ha med sig. Vi avslutade med fika som vanligt och bestämde tid för kvällsrastningen. Jag och Walter skulle köra själva i rastslingan och instruktören skulle finnas någonstans i närheten. Vi gick ut från rummet och jobbade i sele ner till startplatsen för rastningen. Där körde jag lite korta övningar med fot med honom, för att få hans uppmärksamhet och för att han skulle bli lite taggad på att lyssna på mig innan han fick gå lös. Jag släppte honom och han höll sig omkring mig större delen av tiden. Jag kallade in honom några gånger och släppte iväg honom igen. Han gjorde sina vanliga jämfotahopp när han fick fortsätta gå lös. När vi närmade oss den punkt där jag ändå hade tänkt vända hörde jag att ett annat ekipage fanns framför oss och jag förberedde mig på att Walter skulle kunna vara intresserad.
Det var han också. Plötsligt så satte han full fart mot det andra ekipaget. Jag ropade hans namn rätt högt och det var nog för att han skulle vända och rusa direkt in till mig. Instruktören som jobbar med det andra ekipaget sa att han i princip vände i luften när jag ropade. Känslan när hunden gör så där, alla rätt på en gång är enorm. Det är en riktig ego-kick att han faktiskt lyssnar och bryr sig. Det är fantastiskt med tanke på att vi bara har varit tillsammans i lite drygt två dygn. Hela kvällsrastningen fungerade perfekt och även jobbet tillbaka till rummet i sele satt som det skulle. Det är när det går så där som man verkligen känner hur otroligt fantastisk ledarhunden är.
Man ska inte tala illa om de döda. Men min förra ledarhund Skippen var aldrig så där bra på inkallning. Han hade för mycket egen vilja och körde sitt eget race. Walter är annorlunda och det är jag glad för. Skippen var på många sätt en fantastisk hund, inte tal om det, men han hade brister som Walter inte har och det gör att det är lättare att inte jämföra Walter med sin företrädare i ämbetet. För övrigt så sa jag fel namn i går på kvällsrastningen. Första och hittills ända gången som det har hänt.
Nu kan både husse och hund gå till sängs och vara nöjda med vad vi åstadkommit idag. I morgon blir det veterinärsnack om sjukdomar följt av hinderbana på förmiddagen. Jag är taggad!
