Påskrivet och dåligt samvete

Även dag fyra på kursen har varit händelserik!

Vi började dagen med att köra lite veterinärteori. I en och en halv timme pratade vi sjukvård, vanliga sjukdomar, vaccinationer, hälsobok och mycket annat intressant. Efter lite fika bar det sen ut i dagens första selpass av tre. Vi körde gemensamma övningar med omkörningar och att gå i klunga. Vi hann dessutom ett snabbt varv för första gången i hinderbanan. Den var inte så tight och det fanns inga höjdhinder. Walter fick rasta i koppel efteråt och jag lovade honom en extra lösrastning på lunchen.

Eftermiddagen började med att vi gick igenom den förbindelse man skriver på när man tar emot sin ledarhund. Man lovar att använda hunden, sköta den och säga till om man av någon anledning inte längre tänker använda den. Alla skrev på!

Dagens andra selpass bjöd på två varv i hinderbanan och apporteringsövningar. Att ha en ledarhund som kan apportera är fantastiskt bra i många olika situationer, allt från att hitta koppel eller käppar till bortsprungna kontokort eller mobiltelefoner. Vi gjorde några enkla övningar med gott resultat. Efter ytterligare lite vanlig körning i sele kände vi oss nöjda innan middagen.

Pass nummer tre i sele bjöd åter på hinderbana, denna gång med markhiunder. Det gick hur bra som helst. Walter har en liten egenhet att ibland pausa i seljobbet utan någon märkbar anledning. Det är lite irriterande och något jag hopas ska växa bort när han blir varm i kläderna. Vi körde sedan ner till gräsplanen vid havet och övade åter igen på apportering och inkallning. Det gick perfekt.

När man som jag haft ledarhund innan så talas det mycket om att man måste vara schysst mot den nya hunden, att inte jämföra med sin gamla trotjänare. Jag känner nu att jag har lite av det omvända problemet. Walter är på flera sätt mycket bättre än vad Skippen var. Både vad gäller att vara lös och inkallning och i platsliggning till exempel. Jag kan känna lite dåligt samvete för detta, för att jag liksom ”gör ner” den gamla hunden. Så här långt tycker jag ändå att Skippen var bättre i själva seljobbet, men Walter är aboslut inte dålig och han har mycket goda förutsättningar för att bli en glänsande stjärna. Jag tyckte jättemycket om Skippen både som individ och som ledarhund, men ändå gnager det lite lite i mig. Man talar ju inte illa om de döda.

Dela i Sociala medier

    2 Replies to “Påskrivet och dåligt samvete”

    1. Varje ledarhundar man får skall ’vara bättre’ än den förra:) Det blir mycket enklare att ta till sig den nya hunden då. Walter är verkligen jättefin och ni såg jättefina ut ihop.

    2. Jag personligen tycker att det har varit mig till jättestor nytta att jämföra mina tre olika hundar. Inte svartvitt – vilken var bäst, typ. Mer skillnader, likheter. Svagheter,styrkor.

      Jag tycker varje hund lär mig något nytt, just för att de är olika och just för att jag reflekterar kring deras olikheter och likheter. Jag upplever nog att jag blir en bättre förare för varje hund jag har, just för att jag bär med mig alla de olika erfarenheterna.

      Vissa saker tänker jag att den nya hunden alltid är bättre på,eftersom den är nyexaminerad och därför har dressyren så färsk. Vissa saker är den erfarna hunden alltid bäst på. Med en ny hund är alt så härligt spännande, med den erfarna hunden är det alla gemensamma upplevelser, tryggheten och relationen som är det oslagbara. För mig.

      Men jag jämför inte bara mina olika hundar, jag jämför också mig själv med mig själv – Jessica med hund 1 var si, Jessica med hund 2 var så osv. Jag har svagheter och styrkor precis som mina tre hundar, med den ena hunden var jag bättre på en viss grej,med den andra var jag bättre på en annan grej osv.

      Så jag skulle säga – jämför på, det är inte alls fel! Särskilt om du samtidigt jämför dig själv med dig själv. :)