Troligen en vinter till

Selen är tom. Det finns ingen ledarhund som kan bära den. 

I våras fick jag lämna tillbaka min ledarhund eftersom vi inte riktigt passade ihop. Det är hemskt att avbryta på det viset, när man lagt ner mycket tid och energi på samträning men till slut så gick det inte längre och jag blev åter hundlös. 

Nu närmar sig en ny vinter och jag bävar. Jag har naturligtvis enrom nytta och glädje av ledarhund året runt men just under vintern blir det extra tydligt vilken skillnad hunden gör i ens liv. 

Jag har lite synrester och när jag inte har ledarhund använder jag dem mer än jag borde. Det sliter och stjäl koncentration från annat som det vore bättre att jag använde den lilla syn jag har till. 

Att ta sig fram med vit käpp i stället för med ledarhund är som natt och dag. Man får ett helt annat rörelsemönster, man går stelare mer osäkert utan ledarhund. Med hunden däremot rör jag mig fortare, ledigare och behöver inte oroa mig för att gå på något. 

I går kväll var jag i Haninge en sväng för att hälsa på gänget som spelar i Showdown-VM. Jag tog pendeln tillbaka till stan och det ångrade jag verkligen när jag hade gått av tåget vid Södra station. Eftersom det nu råder kompakt höstmörker har jag ingen som helst glädje av de få synrester som jag har. Jag tog mig fram genom Fatbursparken och upp mot Medborgarplatsen med käpp. När jag kom upp till Medis var jag helt slut. Med ledarhund hade jag kunnat swisha fram genom parken på nolltid. Nu tog det minst tre gånger så lång tid. Jag var dock envis. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå hela vägen hem från Södra och det gjorde jag också. Det blir ingen avslappnad promenad när man går och spänner sig i kroppen hela tiden, rädd för att krocka med en parkerad cykel, gå in i något av alla de saker som är uppställda för att stoppa bilar eller kanske ramla ner i ett dåligt markerat vägarbete. 

Jag drömmer om en promenad i snabb takt längs Årstaviken i höstmörker eller att kunna kryssa mig fram snabbt bland alla människor på T-centralen utan rädsla att råka hamna på tunnelbanespåret. Jag vill kunna orka ta tunnelbanan för att hämta min dotter på dagis och känna mig trygg i förvissningen att vi kommer säkert hem. 

Just nu är väntetiden för en ledarhund ovanligt lång och jag har ingen aning om när det kan dyka upp en hund till mig. Jag får räkna med i alla fall en vinter till med snödrivor och utan långa snabba promenader. 

Kanske nästa vinter. Då kanske jag åter har fått tillbaka min rörelsefrihet på mina egna villkor. 

Andra bloggar om: ,

 

Funktionsnedsatta blir andra klassens passagerare

Idag invigdes Citybanan i Stockholm med pompa och ståt och i morgon börjar pendeltågen rulla på riktigt i den 6 kilometer långa tunneln mellan Stockholm Södra och Tomteboda. I tunneln finns två nya stationer, Stockholm City och Stockholm Odenplan. 

Plattformsdörrar som håller på att stängas
Väggarna för spåren gör stationen mycket säkrare.

 

På en rollup står Förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 

Det är tydligt uppmarkerat vid vilka plattformsdörrar som det är extra lämpligt för personer med funktionsnedsättning att gå ombord. För det är där som platser för rullstolar finns. Men, det visade sig snart att det är den enda platsen där du som funktionsnedsatt förväntas gå ombord. 

Ingång i tåg där man kan åka ombord med rullstol.
Vid övriga dörrar ser det ut så här.

Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 

Kanske är det därför man har valt att inte ha taktila ledstråk på golvet (som man kan följa med käppen) annat än till just de speciella ingångarna för personer med funktionsnedsättning. Kommer man med någon av hissarna, vilket man måste göra om man har ledarhund till exempel, så kan det bli en lång väg till nästa ledstråk som leder in i tåget. Varför man inte har lagt ledstråk till varje ingång är oförklarligt. Man har gjort området framför dörrarna vitt så det ska bli en kontrastskillnad för den som ser lite och det är ju bra, men det hade ju inte varit jättesvårt att göra den ytan taktil också så att det blev tydligare för personer som är synskadade. Som det är nu får man leta sig fram i blindo, så att säga, den sista biten från där ledstråket tar slut och fram till dörren och tåget. 

Någon kanske undrar över varför man måste komma med hiss om man har ledarhund. Det beror helt enkelt på att det inte finns några vanliga trappor utan enbart rulltrappor ner till de nya stationerna och där bör hundar inte åka. 

Bara rulltrappor. Till de nya stationerna måste personer med ledarhund åka hiss.

Som jag ser det, känns det lite som att SL vill hålla personer med funktionsnedsättning på ett enda ställe i tåget – och det känns lite som vi blir andra klassens resenärer. Visst är det bra att markera ut tydlgit var det finns bättre plats för rullstolar, men genom att göra det svårare att rulla in på andra ställen i tåget kommer det bli svårare för rullstolsåkare att kunna ta sig ombord och det riskerar nog också att göra att ytorna avsedda för rullstolar blir blockerade av andra fordon på fyra hjul… 

Mycket är alltså positivt med den nya stationen, men det finns också utrymme för förbättringar. 

Stora och breda gångstråk till den nya stationen Stockholm City.

Andra bloggar om: , , , , ,

Första dagarna med Draco

Draco ligger på sidan i sele på ett tunnelbanetåg. Foto: Jennie Lindhé
Draco ligger på sidan i sele på ett tunnelbanetåg. Foto: Jennie Lindhé
Draco vid sandlådan på Elins dagis.
Draco vid sandlådan på Elins dagis.

I måndags kom han så äntligen min norske gutt! Sasha från Lund Hundetjenster levererade honom på måndagskvällen. Till min hjälp har jag haft konsulenten Jennie från SRF som har hjälpt oss igång. Under måndagen så socialiserade vi bara och gick till en närbelägen rastplats i koppel.

Han var rätt mycket uppe i varv efter den långa bilresan och av att sen fått komma till en helt ny miljö. Så han kändes först rätt stressad men han coolade ner sig rätt snabbt.

Draco vilar på promenad vid Årstaviken.
Draco vilar på promenad vid Årstaviken.

På tisdagsmorgonen var det så dags för seljobb för första gången, rastrundan kördes med gott resultat i sele. Sasha hängde med oss även på morgonen och efter rastturen gav vi oss iväg i koppel till tunnelbanan för att träna vägen till jobbet. Vi körde i koppel till jobbet och i sele därifrån. Det gick bra även denna gång. Det kändes fint att köra hund i sele igen och han är trevlig, har ett bra drag i selen och går i en hastighet som passar mig.

Efter paus hemma tog vi samma väg en gång till. Men nu hade Sasha lämnat oss så det var bara jag och Jennie – och Draco så klart. Vi tog turen till jobbet än gång till, denna gång i sele och det gick fint. På kvällen körde vi vår långa rastrunda längs Årstaviken för första gången, också i koppel.

Onsdagen började med seljobb till jobbet. Frukost där för mig och sen drog vi vidare för att träna in vägen till Elins dagis i koppel. Vi gjorde som förra gången, i koppel dit och sele därifrån. Tanken var att jag skulle hämta Elin på torsdagen och därför var det viktigt att ha kört den en gång innan. In till stan efter träningen till dagis och så Årstaviksrundan på eftermiddagen men denna gång i sele. Det är en tur på cirka 6 km och det fungerade klockrent.

En ganska blöt Draco ute på Almåsa.
En ganska blöt Draco ute på Almåsa.

På torsdagsmorgonen så visade det sig att Daniela var sjuk och således varken kunde jobba eller ta Elin till dagis. Helt plötsligt blev det skarpt läge och jag och Draco fick ta Elin till dagis själva, utan konsulent-Jennies vakande ögon. Allt gick bra och vi återförenades med henne på jobbet för frukost innan vi tog bilen ut till Almåsa. Målet var att han skulle få springa lös i en för mig trygg och känd miljö och att vi skulle träna lite lydnad och annat matnyttigt. När vi närmades oss avfarten mot Almåsa öppnade sig himlen och bjöd på ett strålande regnväder som varade under nästan hela vår vistelse på Almåsa. Vi genomförde ändå programmet och det var riktigt trevligt att prova ha Draco lös. Han var jättelyhörd och höll sig nära mig. Han vände när jag gjorde det och när jag stannade så kom han efter en liten stund för att kolla vad jag sysslade med.

Vi åkte tillbaka till kontoret, käkade lunch och jag bedrev någon sorts arbete under eftermiddagen tills det var dags att hämta på dagis. Den här gången hängde Jennie på och kunde se att det fungerade fint.

Vi fick en ledig kväll och laddade för ett tredje varv på Årstaviksrundan på fredagen. Det visade sig dock blåsa halv storm i Stockholm vilket gjorde att jag kände mig osäker och valde att ställa in turen. När det blåser mycket hör man inte var saker är och det är väldigt lätt att tappa orienteringen och det vore ju synd om det blev fel på grund av att jag blir osäker. Vi tog en fika på Gunnarssons som miljöträning och Draco låg lugn och trygg där. Därefter åkte vi ut till jobbet för att käka lunch och avsluta veckan.

Det har gått väldigt bra hittills. Över förväntan faktiskt. Detta trots att jag varit väldigt splittrad på grund av den sjuka katten. Jag var också lite orolig för att få Draco på direktleverans. Mina tidigare två hundar har jag hämtat på kursgård vilket innebär att man får väldigt mycket mer egentid med sin hund för att bygga en relation innan vardagen återkommer. Den egentiden har vi inte fått nu, men ändå känns det som det gått över förväntan.

I morgon kör vi första dagen till jobbet själva. Det känns nervöst men jag tror att det kommer gå fint. I december får vi åka på kurs och det ska bli spännande.

Andra bloggar om: , ,

Skepp ohoj!

Några av mina seglarkompisar ombord på en Monark 44.
Några av mina seglarkompisar ombord på en Monark 44.

I helgen har jag för första gången varit ute och seglat. I våras råkade jag hamna i styrelsen i föreningen SMS, Sällskapet Seglare Med Synnedsättning. Det kändes lite ironiskt eftersom jag i princip inte varit ombord på någon segelbåt, i alla fall inte i modern tid. Däremot har jag tillbringat mycket tid på sjön och i båt, men då har de mest handlat om styrpulpetbåtar, daycruisers och mindre motorbåtar.

Föreningen är rätt ny och i helgen så genomfördes den första längre aktiviteten, en prova-på-helg med segling på Almåsa utanför Stockholm. Vi var ett tiotal personer med synnedsättning och fyra instruktörer som provade på seglarlivet. Till vårt förfogande hade vi fyra Monark 44-båtar. Väldigt stabila segelekor i plast.

Den första morgonen gick vi igenom de mest grundläggande seglartermerna innan vi gav oss ut på den första turen. Jag fick först sköta focken under den första delen av seglingen. Jag provade också att sitta vid rodret men eftersom vi var så många i båten hade jag svår tatt se något och då kändes det inte så värt för min del. Det var svårt att förstå vad som hände i de olika situationerna när jag inte såg ordentligt, men det var ändå roligt att prova.

Under eftermiddagens längre tur så tjänstgjorde jag mest som kuttersmycke vilket inte var så tokigt det heller. Det var riktigt skönt att halvligga i fören i solen.

Under söndagen så bytte jag plats med en annan seglare efter någon timme och åkte lite med motorbåten i stället, det var också lite roligt och jag kan nog konstatera att segling kan vara kul i sig, men att åka med motor är nog ändå det jag föredrar.

Och visst blir jag lite sugen på egen båt. Flexibiliteten mot en husvagn är ju större men det är å andra sidan en del saker som är krångligare också så jag vet inte…

Jag kommer nog dock hänga med på fler aktiviteter med SMS. Det är kul att lära sig mer om segling och en helg är alldeles för kort tid för att till fullo förstå allt.

För övrigt så lyckades jag så klart bränna mig rejält i solen, den tar ju som bekant extra bra på sjön…

Andra bloggar om: , , ,

Drygt två månader med iPad Pro

iPad Pro på skrivbordet på jobbet med det röda trådlösa tangentbordet Keys To Go framför.

Nu har det gått två månader lite drygt sedan jag packade upp min iPad Pro. Jag var lite tveksam till hur det skulle bli att använda den. Den skulle kunnat visa sig vara för stor för att ha som surfplatta och för liten för att ha som bärbar dator.

Sedan jag började använda iPad Pro har jag haft igång min bärbara MacBook Pro en gång. Min iPad Pro har följt med på resor och till kontoret och har också tjänstgjort i soffan för att visa film. Den stora skärmen på iPad PRo är fantastisk och det fungerar verkligen superbra för mig som ser dåligt med tillgången till en större skärm. Den är fantastisk att kolla på film på och har ett ljud som är riktigt grym tack vare de fyra högtalare den är bestyckad med, en i varje hörn.

Det jag framförallt gillar är smidigheten. Jag anänder ett väldigt platt och lätt tangentbord till den, ett tangentbord som inte är jobbigt att bära med sig och som är väldigt lätt att slänga undan när jag inte behöver det. Plattan är kanske lite för tung egentligen för att ha som filmskärm, men jag tycker ändå att det funkar över förväntan.

Bild från studion på jobbet med manus för en påannons på paddan.

En av de saker jag hoppades på när jag skaffade iPad Pro var att kunna använda den i studion för att köra manus på. För att få en bra flexibilitet så använder jag Kenynote och lägger helt enkelt upp manus som om en presentation. På det viset kan man ha tillräckligt stor text och på ett enkelt sätt byta sida och få fram mer text när man läser in den. Fungerar helt enkelt klockrent.

Det är få teknikprylar jag varit så nöjd med som just denna. Ja, min nya Canon är också ganska älskad, men iPadden slår helt klart högre!

Har man dålig syn och vill ha en läsplatta kan jag varmt rekommendera att man kikar på iPad Pro. Jag hade höga förväntningar på den redan innan den hade presenterats och nu kan jag konstatera att i princip allt har införlivats!

Andra bloggar om: , , ,

Shockräkning från Färdtjänsten

I fredags fick jag ett brev från Färdtjänsten innehållande en faktura. Det var inte den vanliga fakturan för månadens resor utan resa från Landstingets sjukresor. Fakturan var på 1 400 kronor och avser resor som gjorts i oktober 2015.

Jag blev ganska förvånad. Senaste gången jag åkte sjukresa borde ha varit 2008 eller möjligen 2009. Eftersom det är i princip omöjligt att åka sjukresa med ledarhund har jag helt enkelt fått avstå. Jag trodde faktiskt inte ens att jag hade ett sjukresekort längre då det borde ha gått ut.

Jag ringde naturligtvis direkt till Färdtjänstens kundservice för att få svar på mina frågor. Där får man dock aldrig prata med de handläggare som hanterar frågorna utan de man hamnar hos är ett filter som bara besvarar allmänna frågor och på sin höjd lägger ärenden vidare. Det var väldigt otydligt när och hur jag skulle få en återkoppling. Så nu får jag ligga på och ringa och ringa för att få information.

Dessutom har jag sedan tidigare ett klagomål från i november 2015 som de inte ens har bemödat sig att svara på ännu, men det är en annan historia.

Uppdatering 2016-01-23
Nu har det visat sig att debiteringen berodde på att Färdtjänsten inte kan skilja på sjukresor och på så kallade kortlösa restor. Vi har en sån fast tur för transporten av dottern till och från dagis. Räkningen är nu riven och det är ju bara hoppas att de inte tänker göra fel igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Walter har börjat ett nytt liv

Sista bilden på mig och Walter, tagen i augusti 2015.
Sista bilden på mig och Walter, tagen i augusti 2015.

Det har snart gått tre månader sedan Walter och jag gick skilda vägar. Jag lämnade honom på Almåsa i dressören Jennies trygga händer. Han har sen bott hos henne under drygt två månader. Han hade problem med sina öron och provade på allergimat när vi skildes åt. Jag tror att hans öronproblem snarare var stressrelaterade än berodde på någon form av överkänslighet mot foder. Hur som helst så har han i alla fall varit hos Jennie i Skåne ett tag.

I oktober var det åter tilldelning av hundar. Själv drog jag ingen vinstlott denna gång men det gjorde Walter. Han blev placerad och nu har han flyttat till sitt nya hem, någonstans i Småland. Jag träffade faktiskt Walter en sista gång i oktober. Han var med Jennie på en informationskurs för blivande ledarhundsförare. Det var kul att träffa honom och klappa på honom, men visst kändes det också lite vemodigt.

Av det jag fått höra så går allt bra i Walters nya hem och han och hans nya husse trivs med varandra. Jag hoppas nu att Walter verkligen har hittat hem och att han får ett långt och lyckligt liv med sin nya husse. Han är fortfarande otroligt saknad. Han är en fantastisk hund på alla sätt och det är jättetråkigt att han inte funkade tillsammans med mig.

Häromdagen var jag på Almåsa på kurs. När jag gick ner till receptionen på kvällen så slog det mig plötsligt att det här nog blir min första vinter utan ledarhund på 12 år. Tanken är skrämmande. När man ser dåligt är vintern det värsta som finns. När snön kommer försvinner alla referenspunkter, det finns inga kontraster och dessutom ser inte alltid vägar ut som de brukar göra. Har man ledarhund så swishar man bara fram genom tillvaron precis som vanligt. Det är en helt annan sak att ta sig fram med käpp.

Det finns ju en viss tröst i att vi har flyttat till innerstan. Där är snöröjningen oftast både snabbare och bättre men ändå kommer livet utan ledarhund begränsa mig en hel del.

Jag hoppas att det går fort att hitta en ny hund till mig – men delvis är det mitt eget fel att det dröjer, då jag helst ser att nästa hund blir en schäfer hellre än en labrador.

Detta avslutar rapporteringen om ledarhunden Walter i den här bloggen och jag kan nu bara önska honom och hans nya husse ett stort lycka till framöver!

Andra bloggar om:

Var är yrkesstoltheten?

taxibilDet pratats ofta om de dåliga villkor som gäller för taxichaufförer. Det är långa arbetspass, oschyssta villkor och taskigt betalt. Och inte tu tal om att det förhåller sig så.

Ibland funderar jag dock på om det inte är så att taxichaufförerna till stor del har sig själva att skylla?

Jag har åkt taxi så länge jag kan minnas. Min mamma hade färdtjänst och när jag blev tillräckligt gammal fick jag det med, jag åkte även taxi till och från skolan. Det här var i den tid före den stora avregleringen av taximarknaden 1990. På den tiden var taxichaufförer trevliga, hjälpsamma och skötte sitt jobb klanderfritt. (Jojo, det har så klart alltid funnits rötägg i alla branscher, men det var inte alls som det är idag!)

De som körde taxi då var stolta över sitt jobb, de hade en yrkesskicklighet och de månade om att göra sitt yttersta för sina kunder.

Nu, 25 år efter avregleringen, ser vi en bransch i totalt kaos. Och jag undrar som sagt om det inte till stor del är chaffisarna själva som rår för detta. Jag åker väldigt mycket taxi, eftersom jag många gånger inte har något val. Jag åker färdtjänst en hel del och jag åker också en del taxi i tjänsten, både i Stockholm och på andra håll i landet. I snitt handlar det om någonstans mellan 400-500 resor om året. Vid många av dessa resor upplever jag problem med chaufförerna på olika vis. Det skulle gå att skriva spaltkilometrar eller kanske till och med böcker om allt som jag upplevt när jag åker taxi i Sverige idag.

De vanligaste problemen jag har när jag åker är dock att chaufförerna har problem med hur de ska bemöta sina kunder. De är otrevliga, griniga eller beter sig konstigt. Det är mer regel än undantag att man får ett samtal från en chaufför när man bokat en bil och han meddelar att han står på en helt annan plats än dit jag bokat och förväntar sig att jag dels ska flytta mig dit han är och dels också leta upp honom. Det är inte bara när jag åker dåligt betalda samhällsfinansierade resor det här händer utan i lika hög grad när jag åker på jobbets företagsavtal. Jag har vid flera tillfällen bokat företagstaxi från Stockholm Central. För att det ska vara lätt för mig vill jag åka från en specifik plats dit både jag och hunden lätt hittar. Inte en enda gång har de fungerat. De ringer och meddelar att de står vid en helt annan plats på centralen. Vid ett tillfälle valde chauffören till och med att bomma köruppdraget i stället för att köra till rätt ställe och hämta sin företagskund.

Ja, taxichaufförerna behöver bättre löner och schyssta villkor, men för att ni ska ha en chans att kunna få det måste ni också förtjäna det. Ni måste ta tillbaka er yrkesstolthet och se till att era arbetsgivare rensar ut det pack som inte har på förarplatsen i en taxi att skaffa. Jag tror att kraven måste komma från chaufförerna själva för att kunna skapa en förändring. Visst, tuffare krav för att få köra taxi och lättare att dra in legitimationen för de som inte sköter sig är så klart också pusselbitar i att få till en bättre taxinäring. Sen måste naturligtvis resorna få kosta mer, samhället kan inte pressa ner priserna, men å andra sidan är det ju företagen som lämnar in anbuden, och om man inte tävlade inom Fågelviksgruppen (som äger bland annat Taxi 020 och Taxi Kurir) att få det lägsta priset så kanske situationen skulle bli bättre.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Netflix – första VOD-tjänsten som syntolkar

IMG_0003nfFrån och med idag börjar video on demand-tjänten Netflix att visa syntolkat innehåll. I ett första steg kommer Netflix att släppa syntolkning till några av sina egna original-serier och först ut är serien Daredevil som handlar om en blind advokat. Netflix lovar vidare att flera av filmtjänstens populäraste serier ska bli tillgängliga med syntolkning inom kort, däribland Golden Globe, House of cards och otroligt populära Orange is the new black.

Framöver kommer man även arbeta för att få in ytterligare syntolkat innehåll från filmmakare och uppdatera de filmer som redan har ett syntolkningsspår. Serierna syntolkas på engelska men Netflix säger att ytterligare språk kommer att komma efter hand.

Det är roligt att det äntligen händer något på VOD-scenen. Netflix är först ut med syntolkat innehåll och det är bara hoppas att fler följer efter.

Via Tillgänglig Bio-projektet finns även syntolkning till en del andra filmer tillgänglig. Exempelvis för filmerna 10 000 timmar, Svenskjävlar, Återträffen och The Double. Denna syntolkning kommer man åt genom en app för tillgänglig bio i sin smarta telefon.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

#ingenskafalla – Om en trygg tunnelbana för alla

Synskadades Riksförbund Stockholm och Gotlands län genomför just nu en kampanj för en säkrare tunnelbana. Många synskadade har skadats i tunnelbanan, mer än en har dött.

Kampanjen har dels gjort en film och dels en pågående namninsamling. Skriv gärna på den för att få en tunnelbana där man inte behöver änglavakt för att överleva. Själv har jag haft tur och aldrig ramlat ner på spåret, men det har helt klart varit nära vid några tillfällen.

Filmen finns i två versioner, en vanlig och en syntolkad.
Vanlig version:

Syntolkad version:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,