Det har snart gått tre månader sedan Walter och jag gick skilda vägar. Jag lämnade honom på Almåsa i dressören Jennies trygga händer. Han har sen bott hos henne under drygt två månader. Han hade problem med sina öron och provade på allergimat när vi skildes åt. Jag tror att hans öronproblem snarare var stressrelaterade än berodde på någon form av överkänslighet mot foder. Hur som helst så har han i alla fall varit hos Jennie i Skåne ett tag.
I oktober var det åter tilldelning av hundar. Själv drog jag ingen vinstlott denna gång men det gjorde Walter. Han blev placerad och nu har han flyttat till sitt nya hem, någonstans i Småland. Jag träffade faktiskt Walter en sista gång i oktober. Han var med Jennie på en informationskurs för blivande ledarhundsförare. Det var kul att träffa honom och klappa på honom, men visst kändes det också lite vemodigt.
Av det jag fått höra så går allt bra i Walters nya hem och han och hans nya husse trivs med varandra. Jag hoppas nu att Walter verkligen har hittat hem och att han får ett långt och lyckligt liv med sin nya husse. Han är fortfarande otroligt saknad. Han är en fantastisk hund på alla sätt och det är jättetråkigt att han inte funkade tillsammans med mig.
Häromdagen var jag på Almåsa på kurs. När jag gick ner till receptionen på kvällen så slog det mig plötsligt att det här nog blir min första vinter utan ledarhund på 12 år. Tanken är skrämmande. När man ser dåligt är vintern det värsta som finns. När snön kommer försvinner alla referenspunkter, det finns inga kontraster och dessutom ser inte alltid vägar ut som de brukar göra. Har man ledarhund så swishar man bara fram genom tillvaron precis som vanligt. Det är en helt annan sak att ta sig fram med käpp.
Det finns ju en viss tröst i att vi har flyttat till innerstan. Där är snöröjningen oftast både snabbare och bättre men ändå kommer livet utan ledarhund begränsa mig en hel del.
Jag hoppas att det går fort att hitta en ny hund till mig – men delvis är det mitt eget fel att det dröjer, då jag helst ser att nästa hund blir en schäfer hellre än en labrador.
Detta avslutar rapporteringen om ledarhunden Walter i den här bloggen och jag kan nu bara önska honom och hans nya husse ett stort lycka till framöver!
