I sju säsonger har jag haft min husvagn stått på Gålö i södra Stockholm. Tack vare färdtjänsten har jag också kunnat ta mig dit och därifrån när jag själv velat. Att som gravt synskadad ha haft möjligheten till ett sommarställe på det viset har betytt så otroligt mycket för mig. Men nu är det slut på det roliga, platsen jag stått på sedan 2013 är uppsagt och husvagnen ska säljas. Det har jag Region Stockholm att tacka för.
Den 1 april i år infördes ett nytt färdtjänstavtal. Många var vi som hoppades på förbättring av färdtjänsten eftersom den varit ganska opålitlig, bilarna har varit försenade eller inte kommit alls, bolagen har haft för få fordon i trafik och förare och åkare har klagat på för dålig betalning. Det nya avtalet innebär otroligt förenklat att om du ska åka från centrala Stockholm eller Roslagen så får chaufförerna väldigt mycket mer betalt än om man åker från Södertörn. Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att förarna, som kör på provision, vill ha de välbetalda körningarna och gärna struntar i körningar man inte får lika bra betalt för.
Resultatet blir att inga bilar kommer när jag bokat mina resor från Gålö. Att ta sig dit är aldrig något problem, jag bor på Södermalm och där får förarna bra betalt när de hämtar. Att komma därifrån igen har visat sig desto svårare. Innan det nya avtalet trädde i kraft så var det sällan något problem att ta sig från Gålö och in till min arbetsplats i en av närförorterna. Med det nya avtalet har det visat sig omöjligt att ta sig därifrån. Senast i torsdags fick jag vänta en timme och tjugo minuter innan det kom en bil. Och anledningen till att den kom var bara för att jag utnyttjade min rätt till resegaranti och alltså kunde lägga ut pengarna för en kontant taxi. Föraren som hämtade mig körde ett fordon som kör för Färdtjänsten, men han var alltså inte intresserad av att ta körningen förrän det blev ett kontantjobb.
Det är precis lika illa i andra delar av söderort. Som till exempel från det konferenshotell i Västerhaninge som ägs av synskaderörelsen. Där hade vi nyligen en ledarhundskurs som slutade på en söndageftermiddag. Den som fick vänta längst väntade över fyra timmar innan det kom en färdtjänstbil som kunde tänka sig att köra till lågpristaxa.
Missnöjet med den nya prissättningen är stor hos förarna. De riktar dock sin ilska åt fel håll, mot Region Stockholm, när de i sjävla verket borde vara arga på sitt bolag. I Stockholms län har Cabonline fått över 90 procent av färdtjänstuppdragen och de har ju själva lämnat in anbud på vad de vill ha betalt för att köra. Ändå är det även mot Region Stockholm jag riktar min ilska. De har ett val när de gör sina upphandlingar. De skulle kunna välja kvalitet i stället för prisdumpning. De skulle kunna utforma upphandlingarna så att Cabonline inte la in anbud som alla som kan det minsta om matematik förstår inte är ekonomiskt hållbara.
Ändå sitter Kristoffer Tamsons (m), trafikregionrådet i Region Stockholm och stolt skryter om hur bra han tycker att färdtjänsten fungerar i Stockholm län. All statistik pekar nämligen på det. Och det är inte så konstigt. Man får nämligen svar så som man frågar. Jag har haft färdtjänst i Stockholm i tjugo år i höst och jag har många gånger blivit uppringd av det företag som gör kundundersökningar åt färdtjänsten. De vill alltid fråga om en specifik resa och hur den har fungerat. Av någon outgrundlig anledning så har det i alla fall när de ringt handlat om en resa där bilen kommit exakt i tid. Den som tror att det är ren slump kan ju få fortsätta tro det. Jag tror i alla fall inte det.
Så efter en säsong när jag dragit mig för att åka till Gålö och min älskade husvagn eftersom jag aldrig vet hur eller om jag kommer därifrån fattade jag tillslut beslutet att det var lika bra att inte förlänga avtalet och i stället försöka sälja husvagnen.
Igår fick jag hjälp av några vänner att ta ner tält, kasta trädäck och slutligen köra vagnen från campingplatsen.
Tack Region Stockholm för att ni förvägrade mig möjligheten att få ha ett sommarställe och att ni inskränker mitt liv med en ickefungerande färdtjänst.
Jag vet ju hur det är: Jag och andra med funktionsnedsättningar ska inte tro att vi ska kunna få vara en del i samhället som alla andra. Vi ska veta vår plats och att vi inte är lika mycket värda som de som inte har en funktionsnedsättning. Tack Region Stockholm för att ni påminde mig om det.
Andra bloggar om: Region Stockholm, färdtjänst, Stockholm, funktionshinder, synskada, synskadade
Den här leveransen går verkligen sådär. 
Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 
Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 
I går var min mamma på besök i huvudstaden och vi passade på att ta oss en liten båttur under Stockholms broar.
Nu har årets Pride-parad gått av staplen. I år var det en ny paradväg, från Kungsholms torg (eller snarare Norr Mälarstrand) till Östermalms IP. Som vanligt gick jag och Nanna i paraden, fast årets paraddeltagande blev lite annorlunda. Vi gick först in med RFSL men där kändes det lite för rörigt så vi hoppade av och tittade på paraden fram tills DHR kom. Där hoppade vi på igen och gick med ett tag. Paraden gick väldigt långsamt och det var många stopp. Kanske hade det att göra med att det uppstått oroligheter längre fram i paradvägen då några velat störa paraden. När vi kom fram till Centralen så bestämde sig himlen för att öppna sig och bjuda på en riktig störtskur. Då gav vi upp och flydde in på Centralen för en fika på Espresso House innan vi tog tunnelbanan till Stadion för att gå in i själva Pride Park vid Östermalms IP. Det blev en trevlig eftermiddag och kväll i parken med god dryck, jättegod mat och trevligt sällskap. Strax innan midnatt var jag hemma i sängen efter 23 000 steg avverkade under dagen.
