Joches hem på webben
Nu är det plötsligt inte så långt kvar längre. Om knappt fyra veckor kommer han, min nya ledarhund.
Det är nu två veckor sedan jag fick reda på att han skulle bli min. En svart labrador-hane som lystrar till namnet Zico. Han fyller två år i mars så han är en riktig yngling. Av vad jag hört om denna kille, 58 cm hög och 33 kilo tung så tror jag det kan bli riktigt bra.
Nu hoppas jag bara att tiden går riktigt riktigt fort!
Selen är tom. Det finns ingen ledarhund som kan bära den.
I våras fick jag lämna tillbaka min ledarhund eftersom vi inte riktigt passade ihop. Det är hemskt att avbryta på det viset, när man lagt ner mycket tid och energi på samträning men till slut så gick det inte längre och jag blev åter hundlös.
Nu närmar sig en ny vinter och jag bävar. Jag har naturligtvis enrom nytta och glädje av ledarhund året runt men just under vintern blir det extra tydligt vilken skillnad hunden gör i ens liv.
Jag har lite synrester och när jag inte har ledarhund använder jag dem mer än jag borde. Det sliter och stjäl koncentration från annat som det vore bättre att jag använde den lilla syn jag har till.
Att ta sig fram med vit käpp i stället för med ledarhund är som natt och dag. Man får ett helt annat rörelsemönster, man går stelare mer osäkert utan ledarhund. Med hunden däremot rör jag mig fortare, ledigare och behöver inte oroa mig för att gå på något.
I går kväll var jag i Haninge en sväng för att hälsa på gänget som spelar i Showdown-VM. Jag tog pendeln tillbaka till stan och det ångrade jag verkligen när jag hade gått av tåget vid Södra station. Eftersom det nu råder kompakt höstmörker har jag ingen som helst glädje av de få synrester som jag har. Jag tog mig fram genom Fatbursparken och upp mot Medborgarplatsen med käpp. När jag kom upp till Medis var jag helt slut. Med ledarhund hade jag kunnat swisha fram genom parken på nolltid. Nu tog det minst tre gånger så lång tid. Jag var dock envis. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå hela vägen hem från Södra och det gjorde jag också. Det blir ingen avslappnad promenad när man går och spänner sig i kroppen hela tiden, rädd för att krocka med en parkerad cykel, gå in i något av alla de saker som är uppställda för att stoppa bilar eller kanske ramla ner i ett dåligt markerat vägarbete.
Jag drömmer om en promenad i snabb takt längs Årstaviken i höstmörker eller att kunna kryssa mig fram snabbt bland alla människor på T-centralen utan rädsla att råka hamna på tunnelbanespåret. Jag vill kunna orka ta tunnelbanan för att hämta min dotter på dagis och känna mig trygg i förvissningen att vi kommer säkert hem.
Just nu är väntetiden för en ledarhund ovanligt lång och jag har ingen aning om när det kan dyka upp en hund till mig. Jag får räkna med i alla fall en vinter till med snödrivor och utan långa snabba promenader.
Kanske nästa vinter. Då kanske jag åter har fått tillbaka min rörelsefrihet på mina egna villkor.
Andra bloggar om: funktionsnedsättning, ledarhund
I måndags kom han så äntligen min norske gutt! Sasha från Lund Hundetjenster levererade honom på måndagskvällen. Till min hjälp har jag haft konsulenten Jennie från SRF som har hjälpt oss igång. Under måndagen så socialiserade vi bara och gick till en närbelägen rastplats i koppel.
Han var rätt mycket uppe i varv efter den långa bilresan och av att sen fått komma till en helt ny miljö. Så han kändes först rätt stressad men han coolade ner sig rätt snabbt.
På tisdagsmorgonen var det så dags för seljobb för första gången, rastrundan kördes med gott resultat i sele. Sasha hängde med oss även på morgonen och efter rastturen gav vi oss iväg i koppel till tunnelbanan för att träna vägen till jobbet. Vi körde i koppel till jobbet och i sele därifrån. Det gick bra även denna gång. Det kändes fint att köra hund i sele igen och han är trevlig, har ett bra drag i selen och går i en hastighet som passar mig.
Efter paus hemma tog vi samma väg en gång till. Men nu hade Sasha lämnat oss så det var bara jag och Jennie – och Draco så klart. Vi tog turen till jobbet än gång till, denna gång i sele och det gick fint. På kvällen körde vi vår långa rastrunda längs Årstaviken för första gången, också i koppel.
Onsdagen började med seljobb till jobbet. Frukost där för mig och sen drog vi vidare för att träna in vägen till Elins dagis i koppel. Vi gjorde som förra gången, i koppel dit och sele därifrån. Tanken var att jag skulle hämta Elin på torsdagen och därför var det viktigt att ha kört den en gång innan. In till stan efter träningen till dagis och så Årstaviksrundan på eftermiddagen men denna gång i sele. Det är en tur på cirka 6 km och det fungerade klockrent.
På torsdagsmorgonen så visade det sig att Daniela var sjuk och således varken kunde jobba eller ta Elin till dagis. Helt plötsligt blev det skarpt läge och jag och Draco fick ta Elin till dagis själva, utan konsulent-Jennies vakande ögon. Allt gick bra och vi återförenades med henne på jobbet för frukost innan vi tog bilen ut till Almåsa. Målet var att han skulle få springa lös i en för mig trygg och känd miljö och att vi skulle träna lite lydnad och annat matnyttigt. När vi närmades oss avfarten mot Almåsa öppnade sig himlen och bjöd på ett strålande regnväder som varade under nästan hela vår vistelse på Almåsa. Vi genomförde ändå programmet och det var riktigt trevligt att prova ha Draco lös. Han var jättelyhörd och höll sig nära mig. Han vände när jag gjorde det och när jag stannade så kom han efter en liten stund för att kolla vad jag sysslade med.
Vi åkte tillbaka till kontoret, käkade lunch och jag bedrev någon sorts arbete under eftermiddagen tills det var dags att hämta på dagis. Den här gången hängde Jennie på och kunde se att det fungerade fint.
Vi fick en ledig kväll och laddade för ett tredje varv på Årstaviksrundan på fredagen. Det visade sig dock blåsa halv storm i Stockholm vilket gjorde att jag kände mig osäker och valde att ställa in turen. När det blåser mycket hör man inte var saker är och det är väldigt lätt att tappa orienteringen och det vore ju synd om det blev fel på grund av att jag blir osäker. Vi tog en fika på Gunnarssons som miljöträning och Draco låg lugn och trygg där. Därefter åkte vi ut till jobbet för att käka lunch och avsluta veckan.
Det har gått väldigt bra hittills. Över förväntan faktiskt. Detta trots att jag varit väldigt splittrad på grund av den sjuka katten. Jag var också lite orolig för att få Draco på direktleverans. Mina tidigare två hundar har jag hämtat på kursgård vilket innebär att man får väldigt mycket mer egentid med sin hund för att bygga en relation innan vardagen återkommer. Den egentiden har vi inte fått nu, men ändå känns det som det gått över förväntan.
I morgon kör vi första dagen till jobbet själva. Det känns nervöst men jag tror att det kommer gå fint. I december får vi åka på kurs och det ska bli spännande.
ÄNTLIGEN!
Efter nästan ett års väntan har jag nu blivit tilldelad en ny ledarhund. Han är norsk och bär det stolta och Harry Potter-inspirerade namnet Draco.
Han är en svart labrador, 58 cm i mankhöjd och beskrivs som en trygg och stabil kille. Vi kommer träffas, troligen första veckan i oktober då han flyttar till Stockholm för att påbörja sitt nya jobb. Draco är född 2014-09-09.
Det lär skrivas metervis om honom i bloggen framöver, men detta får räcka för nu.
Den här veckan har det varit tilldelning av ledarhundar. 7 hundar ska få förare och dessa förares väntan på en ny kompis är över. Den 26 augusti 2015 lämnade jag tillbaka min förra ledarhund Walter då han och jag inte passade ihop, eller snarare att min miljö inte passade Walter. Idag har det gått 289 dagar utan hund och ännu finns ingen hund inom synhåll för mig.
Nästa tilldelning sker i augusti och sen sker en till i slutet av september. Det innebär att jag är utan ledarhund i minst fyra månader till då de hundar som tilldelas i augusti går ut först i början av oktober.
Jag har tagit mig igenom min första vinter på 12 år utan ledarhund. Denna väntan är så förtärande. Jag kan inte leva mitt liv på det sätt jag vill, jag blir mycket mer beroende och framförallt så mår inte min diabetes bra av att jag inte har hund. Att inte kunna motionera och ta mig ut på det sätt jag vill syns mycket tydligt på vågen och det syns också i blodsockervärden.
Jag får fortsätta hoppas på nästa tilldelning, eller den där efter. Men ärligt talat börjar det kännas otroligt tröstlöst. Ett 60-tal synskadade står på väntelista för ledarhund, många av dem väntar på ny hund efter att ha haft en hund tidigare. 2016 delas det ut 36 hundar. Anslaget från Socialdepartementet till ledarhundar har legat still sedan 2006 vilket gör att man inte kan dela ut lika många hundar som förut. Dessutom påverkas även förarnas utbildning.
Andra bloggar om: ledarhund, ledarhundar, synskadade, Socialdepartementet, hjälpmedel, hundar, assistanshund
Det har snart gått tre månader sedan Walter och jag gick skilda vägar. Jag lämnade honom på Almåsa i dressören Jennies trygga händer. Han har sen bott hos henne under drygt två månader. Han hade problem med sina öron och provade på allergimat när vi skildes åt. Jag tror att hans öronproblem snarare var stressrelaterade än berodde på någon form av överkänslighet mot foder. Hur som helst så har han i alla fall varit hos Jennie i Skåne ett tag.
I oktober var det åter tilldelning av hundar. Själv drog jag ingen vinstlott denna gång men det gjorde Walter. Han blev placerad och nu har han flyttat till sitt nya hem, någonstans i Småland. Jag träffade faktiskt Walter en sista gång i oktober. Han var med Jennie på en informationskurs för blivande ledarhundsförare. Det var kul att träffa honom och klappa på honom, men visst kändes det också lite vemodigt.
Av det jag fått höra så går allt bra i Walters nya hem och han och hans nya husse trivs med varandra. Jag hoppas nu att Walter verkligen har hittat hem och att han får ett långt och lyckligt liv med sin nya husse. Han är fortfarande otroligt saknad. Han är en fantastisk hund på alla sätt och det är jättetråkigt att han inte funkade tillsammans med mig.
Häromdagen var jag på Almåsa på kurs. När jag gick ner till receptionen på kvällen så slog det mig plötsligt att det här nog blir min första vinter utan ledarhund på 12 år. Tanken är skrämmande. När man ser dåligt är vintern det värsta som finns. När snön kommer försvinner alla referenspunkter, det finns inga kontraster och dessutom ser inte alltid vägar ut som de brukar göra. Har man ledarhund så swishar man bara fram genom tillvaron precis som vanligt. Det är en helt annan sak att ta sig fram med käpp.
Det finns ju en viss tröst i att vi har flyttat till innerstan. Där är snöröjningen oftast både snabbare och bättre men ändå kommer livet utan ledarhund begränsa mig en hel del.
Jag hoppas att det går fort att hitta en ny hund till mig – men delvis är det mitt eget fel att det dröjer, då jag helst ser att nästa hund blir en schäfer hellre än en labrador.
Detta avslutar rapporteringen om ledarhunden Walter i den här bloggen och jag kan nu bara önska honom och hans nya husse ett stort lycka till framöver!
Idag har så Walter flyttat. Jag åkte ut till Almåsa på förmiddagen för att lämna honom till Jennie, en dressör från Skåne som ska ta med honom hem. Walter har bott hos henne innan så han får komma till någon han känner. Det känns så klart lite vemodigt att han har flyttat, men samtidigt så känns det som en bra lösning.
Han får förhoppningsvis snart gå ut till en ny förare i en miljö som bättre passar hans förutsättningar och jag får förhoppningsvis på sikt en hund som bättre passar mina. Win win för båda parter alltså.
Men visst känns det tomt och visst kommer jag sakna hans skuttanden och aptit på livet. Hans slickanden som är rätt karaktäristiska för honom kommer jag kanske inte sakna lika mycket förstås. :)
Jag och Walter kommer gå skilda vägar.
Han trivs inte med sitt jobb tillsammans med mig. Arbetsmiljön med mycket resor, många nya ställen och ett hem där det finns både barn, katter och en till hund passar honom inte så bra. Jag har redan tidigare övervägt att ge upp och nu är det ett faktum. Jag har provat allt och det vore inte schysst varken mot mig eller Walter att fortsätta med detta. Walter behöver få komma någonstans där det är lugnt och tryggt och där mycket jämt är sig likt. Finns det en sån person som behöver en ledarhund kommer det bli perfekt, för han är grymt bra på att jobba i sele.
Det är ett fruktansvärt tungt beslut att fatta, framförallt för att man själv känner sig så fruktansvärt värdelös som inte kan lösa problemet. Det känns också lite som om man sviker honom när man ger upp, även om det är precis tvärt om.
Jag har idag pratat med Ledarhundsverksamheten och i morgon kommer bollen sättas i rullning för både Walters och min framtid. Han ska förhoppningsvis få en ny förare och jag en ny ledarhund. Var han ska hamna i mellantiden på väg mot en mer permanent tillvaro hoppas jag också få veta i morgon.
Detta innebär också att bloggandet på ledarhundenwalter.se kommer att upphöra.
Jag kommer uppdatera om hur det går framöver både för Walter och för mig att få en ny hund, detta kommer ske här på joche.se. De inlägg som fanns på ledarhundenwalter.se har flyttats in i denna blogg.
Ett jättestort tack till er som följt min och Walters resa.
Det är tråkigt att den blev så kort, men i bland måste man våga ge upp.
Hälsningar
Joche & Walter
Jag är värsta kändisen! Livmedelsverket har lagt ut bild på mig på sin Facebook. Hur coolt är inte det då?
/Walter
I dag är ingen vanlig dag, för det är Walters födelsedag! Idag fyller Walter tre år och han firar födelsedagen i stillhet i husvagnen.
Det är lite roligt, Walter delar nämligen födelsedag med våra katter. Sputnik fyller år på riktigt idag och vi firar även Sammys födelsedag idag också eftersom ingen riktigt vet när han är född.
Grattis ledarhunden!