Efter att Sputnik slutade springa har Sammy varit ensamkatt. Vi kom fram till att det nog inte var så bra och började kika efter en ny katt och för tre veckor sedan flyttade Barbro in hos oss.
Hon kommer från Solgläntans katthem och är en svart honkatt. Eller mestadels svart i alla fall, hon är mörkt brun i ansiktet och på öronen.
Första tiden var hon väldigt skygg och gömde sig mycket, hon har levt ett tufft liv och det tar tid för henne att lita på människor. Sammy var väl inte odelat positiv heller och visade prov på att både kunna fräsa och morra, något som vi aldrig hade hört innan.
Nu börjar hon bli mer och mer tillgänglig, är framme mycket mer och leker till och med. Sammy verkar också ha godkänt henne så hon är helt enkelt här för att stanna.
De sista veckorna har Sputnik varit väldigt sjuk. Han slutade oförklarligt att äta och blev bara sämre och sämre. Han var först på DjurAkuten och remitterades sedan till Djursjukhuset Albano men trots diverse provtagningar kom man inte fram till vad som var fel. Hans värden var mer eller mindre normala men han ville inte äta. I fredags tog vi hem honom igen och har under helgen medicinerat och tvångsmatat honom, men jag kände redan i fredags kväll att det inte skulle gå bra. Han var lite piggare på lördagsförmiddagen så vi beslöt att avvakta ett dygn till men i morse fick han åka till DjurAkuten för att somna in. Han han knappt få sprutorna med narkosvätska förrän han stilla somnade för gott klockan 11.25 idag.
Nu har Sputnik fått gå över regnbågsbron för att återförenas med Frostis, Skippen, Sassa och alla andra som gått den vägen före honom. Nu har han fått frid och behöver inte längre lida av sin sjukdom.
Tack älskade katt för all kärlek, tillgivenhet och glädje du gett oss under de nästan sex år vi fick förmånen att ha dig i våra liv. Vi kommer alltid minnas och sakna dig. Sov gott!
Det finns en bro som går från jorden till himlen och den kallas för Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för dig dör, så kommer det till Regnbågsbron. Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns mat, vatten och solsken och våra vänner har det varmt och skönt. Alla djur som har varit sjuka och gamla får tillbaka sin hälsa och blir unga igen. De djur som har varit skadade eller handikappade blir åter friska och starka.
Djuren är lyckliga och leker med varandra hela dagarna, det är bara en sak som dom saknar, personen som de älskade och blev älskad av här på jorden.
Alla djuren springer omkring och leker tillsammans, tills en dag då någon av djuren plötsligt stannar upp och börjar nosa i luften, öronen står rakt upp och ögonen blir intensiva och nyfikna.
Plötsligt så lämnar ett utav djuren gruppen… han har sett dig.
Han springer allt fortare och fortare. Han nästan flyger fram över det gröna gräset… Du och din speciella vän möts igen i en lycklig återförening, Ni kramas och pussas om och om igen och lyckan är total..
Ni dansar runt i det gröna gräset och skrattar tillsammans av lycka.
Du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge har varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.
Ni går över Regnbågsbron tillsammans…
Med vetskapen om att ni aldrig mer behöver skiljas åt.
Under en längre tid har våra katter stått på Specific FXD, ett torrfoder som är speciellt för katter med känslig mage. Eftersom Sputnik är ganska kräsen är det inte helt lätt att hitta ett foder som fungerar bra, därför har vi varit så glada att FXD har funkat.
För ett tag sedan var det dags att beställa en ny säck foder från VetZoo som vi brukar använda för att leverra vår djurmat.
Det märktes rätt fort att det var något med de nya fodret. Katterna åt sämre och bara om fodret precis blivit upplagd i skålen. Efter någon timme vägrade de helt äta det. Även Sammy, som annars stoppar i sig lite vad som helst har matvägrat. Efter att ha sökt lite på nätet fann jag förklaringen: Man har helt enkelt ändrat i formulan för fodret. Det är lite förvånande hur man väljer att göra det. Specific borde kunna så pass mycket om katter att de förstår att de är känsliga mot förändringar i kosten. Speciellt i ett foder för känsligare katter är det jättemärkligt att man väljer att förändra. Nu måste vi kontakta VetZoo för att använda den smakgaranti som finns på fodret så vi kan sända tillbaka det. Man får ju hoppas att många kattägare väljer att göra detsamma så kanske de förstår att man inte bara kan göra sådär med kattfoder.
Nu har vi i stället köpt ett Hills-foder till katterna. När vi la upp det i skålen rensade Sputnik i princip hela skålen och sedan har de varit och ätit i flera omgångar. Så hittills verkar de fungera bra. Håll tummarna för att det fortsätter så.
Finns det något värre än att förlora ett husdjur? Ja, att förlora någon annans husdjur. Strax innan jul kom katten Harry till oss för att vara här över julen. Vi har varit kattvakt åt Harry tidigare så det skulle ju inte bli något problem. Han är en ganska tillbakadragen typ, speciellt när han hälsar på här. Två labradorer (tre under julhelgen), två katter till och ett snart tvåårigt barn gör att han gärna håller sig för sig själv, ligger under soffan, under ett skåp eller på något annat säkert ställe för att sedan komma fram för att äta och gå på lådan när huset är tyst och mörkt om natten.
Nångång under julhelgen försvann Harry spårlöst. Jag såg honom på juldagen men när Nanna, som är Harrys matte, kom för att hämta honom på annandagen fanns han inte att uppbringa någonstans. Panik uppstod förstås och vi letade igenom lägenheten både en och två gånger. Vi letade på vinden, i trapphuset, i cykelförrådet och till och med i tvättstugan men ingen Harry stod att finna.
Dagen efter kom Nanna hit och vi letade efter Harry utomhus i närområdet, kollade under balkongerna och i de närmaste trappuppgångarna. VI kollade också noga på gården till det dagis som ligger i närheten. I barnens lekutrustning finns många lämpliga gömställen för en katt som Harry. Sökandet gav inget resultat och det var bara att konstatera att han var försvunnen. Nanna polisanmälde sin försvunna katt och jag spred information i Facebook-gruppen både för huset där vi bor och i gruppen för hela förorten men det gav inget resultat. Någon trodde sig ha sett Harry i en annan del av Hökarängen, men det visade sig handla om en helt annan katt.
Redan från början fanns en tanke om att han skulle kunna ha smitit in hos en av grannarna. Tanken på att han skulle tagit sig igenom dörren ut i själva trapphuset från våningsplanet och sedan ut – eller åkt hiss tillsammans med någon och kommit ut kändes så orimlig. Eftersom det här var i julhelgen och inte så många hemma fanns det inte så många alternativ. Den granne som jag kunde tänka mig är ganska ycket borta och det var svårt att få kontakt. När jag väl fick det sa han att han absolut inte hade någon katt hos sig
Tiden har gått och vi har fått vänja oss vid tanken på att Harry nog kanske inte kommer tillbaka. Känslan av att ha ”slarvat bort” ett djur har varit hemsk. Speciellt när det är ens bästa kompis djur som man haft ansvar för.
I torsdags kväll skulle jag gå ut med hundarna som vanligt på kvällen. När jag precis låst ytterdörren och ska trycka på knappen till hissen hör jag honom. Harry jamar högt och tydligt. Han har ett väldigt speciellt sätt att jama på, det låter lite som han kvittrar liksom. Jamandet kommer från den lägenhet där vi redan från början hade en tanke om att han kunde vara. Grannen i fråga är både gravt synskadad och hör ganska så dåligt så man brukar alltid kunna höra om hen är hemma eller inte. Denna kväll var grannen borta men Harry var alltså i lägenheten. Naturligtvis fick jag ett visst stresspåslag. Från att ha hunnit vänja sig vid tanken på att han nog inte skulle återkomma så fanns han plötsligt. Så nära och så oåtkomlig.
Eftersom jag vet att grannen inte är hemma så mycket gällde det att inte missa ett tillfälle när hen var hemma. Hen har dessutom tidiga vanor så jag hoppades att hen skulle vara hemma på fredagsmorgonen innan jag gick till jobbet och sen skulle ta tåget till Linköping på jobb. Naturligtvis var hen inte det så jag fick åka iväg till jobbet. Vi hällde ner lite torrfoder i brevinkastet både på torsdagskvällen och fredagsmorgonen.
Jag tog kontakt med Polisen för att se om de kunde hjälpa till på något sätt. I första hand att få fatt i grannen eftersom det inte fanns något registrerat telefonnummer varken på Hitta eller Eniro.
Polisen bedrev lite detektivarbete och lyckades till slut få fram att grannen är den enda som har nycklar till sin lägenhet och att hen för tillfället befann sig på sjukhus. Polisen meddelade också att de tyvärr saknade lagliga möjligheter att hjälpa till att få ut katten. Man hade dock fått reda på att hen troligen skulle bli utskriven under fredagen.
På fredagskvällen kunde Daniela konstatera att hen var i sin lägenhet men när hon ringde på så öppnade ingen. Frustrationsnivån har varit rätt hög och jag satt ju själv på ett hotell i Östergötland och kunde inte göra något. Nanna åkte hit på lördagsmorgonen i hopp om att kunna få tag i grannen och få leta efter Harry. Då fanns ingen hemma.
Under dagen bestämde vi att Nanna skulle möta mig vid tåget och att vi skulle åka hem för att se om vi hade tur att stöta på grannen. Väl här så kunde vi konstatera att ingen granne fanns hemma. Vi gick in ett tag och bestämde oss för att gå och hämta mat. När vi klätt på oss och var på väg ut hörde vi ljud av radio från grannens lägenhet och ringde på. Nu hade vi äntligen lite tur. Hen öppnade men förklarade att det inte fanns någon katt i hens lägenhet och att hen definitivt skulle märkt om så var fallet. Jag sa att katten kanske smitit in precis innan hen åkt till sjukhuset och frågade om vi ändå inte kunde få leta efter katten. Det gick bra och vi tog en tur in i vardagsrummet, kollade under soffan men ingen Harry. I hallen stod två garderobsdörrar på glänt och innanför den andra vi kollade in i låg mycket riktigt Harry. Han såg ut ungefär som att det var den naturligaste sak i vägen att han låg där. Grannen reagerade inte nämnvärt heller, även hen verkade tycka att det inte alls var något konstigt att där fanns en katt. Att katten måste ha bott i hens lägenhet i nästan tre veckor brydde vi oss inte om att försöka förklara.
Harry var naturligtvis betydligt magrare än när vi såg honom sist men annars verkade han vara vid rätt gott mod. Han åt lite av våra katters mat, men hetsåt inte direkt. Efter någon timme fick han hoppa in i buren och åka hem till matte igen.
Jag tror att alla vi som varit inblandade i det här sov väldigt gott den här natten. Man har nog påverkats mer av det här än man tror. Hur man sen kan ha en katt i sitt hem i tre veckor utan att märka det, det är en annan historia. Det märkliga är att det inte luktade något av kattkiss i lägenheten. Hur Harry fått mat och hur han gjort sina behov under den här perioden återstår att vara ett mysterium vi aldrig lär få klarhet i.
Det är så skönt att veta att han nu är i trygghet hemma igen. Det kommer nog dröja ett tag innan vi åter kommer våga ta oss an att vakta en katt igen.
Idag nåddes vi av det tråkiga beskedet att min sambos förra ledarhund Sassa fått somna in efter en kort tids sjukdom. Det känns så konstigt att av de djur vi hade när vi träffades är det bara Sputnik som finns kvar. Frostis dog 2011 och Skippen fick somna in tidigare i år.
Sassa flyttade ifrån oss i oktober 2012 eftersom hon inte längre ville jobba som ledarhund. Sassa fick flytta till en familj i Västervik där hon fick leva glada dagar som pensionär. Hon följde med sin nya husse på golfbanan och hade nog på det hela taget ett fantastiskt liv. Det finns mycket att skriva om Sassa, men Daniela gör det nog bäst, texten nedan är från hennes Facebook-status om Sassa:
Idag fick jag den tråkiga nyheten om att min första ledarhund Sassa gått bort. Trots att jag inte träffat henne på över 2 år så känns det otroligt tråkigt och jag har svårt att få in i huvudet att hon inte längre finns. Sassa var en fin och rolig hund. Hon lärde mig vad ordet frihet innebar, att bara kunna ta sin hund och gå och komma från punkt a till b utan problem. Det gick snabbt och smidigt. Jag slapp leta efter dörrar och trapport, allt gick bara smidigt nästan som om jag såg. Ibland kunde du ha lite att önska i selarbetet men de dagar du verkligen ville jobba var du fantastisk. Du gillade inte att vara ensam, så mycket saker som du tuggat sönder. Mobiler, blodsockermätare och ett antal ljudböcker var bara några av sakerna som kom i din väg när du var ensam. Det värsta var ändå när du åt en hel ask tuggummin och var väldigt nära döden. Du klarade dig och vi fick ytterligare några roliga år tillsammans. Sen tröttnade du på att jobba och ett av de jobbigaste besluten i mitt liv var att bestämma att du skulle gå i pension. Jag ville att du skulle hamna hos en bra familj. Då dök Marie och Åke upp. En familj som öppnade sitt hem för dig och inte brydde sig o att du inte kunde vara ensam och att du gick på dyra mediciner och dyr specialmat. Jag är otroligt glad att du hamnade hos en sån bra familj. Jag har tack vare deras kontakt kunna fortsätta följa dig och fått veta hur du haft det och vad ni gjort. Tack snälla Mari, Åke och barn för att ni tog hand om min älskade hund. Vila i frid nu Sassa och hopp och lek någon annanstans!
Tack för att vi fick lära känna dig Sassa och för att vi fick ha dig i vårt liv och njuta av dina galna upptåg och ditt härliga sätt!
Nu får du leka med Skippen, Frostis och alla andra som gått före dig till djurens himmel.
Sov gott!
I går kväll hittade vi bilder på nätet på Molly som valp. Det är roligt när man har möjlighet att få se såna bilder eftersom man själv inte är med om sin ledarhunds valptid. Jag mailade kenneln och bad om tillstånd att få publicera bilderna i bloggen vilket jag fick.
Jag kunde inte låta bli! Jag var tvungen att lägga in en nedräkning tills Walter kommer till mig. Den ligger till höger på sidan och kommer finnas kvar i 57 dagar till i skrivande stund.
Det finns massor av blogginlägg skrivna som handlar om Skippen, om livet med ledarhund och om ångesten och funderingarna kring livets gång. Man kan till exempel läsa om ”Pojken med guldhunden”, om Skippen och benet och om ett gult yrväder, min betraktelse om livet med ledarhund. Vill man läsa om våra första dagar tillsammans på Hundskolan i Skellefteå så får man kika in på Skippens alldeles egna sida.
Det finns också några filmer som Ski ppen hamnat i. Här finns både labbefnatt, bus och bad:
Så var det gjort. Skippen har stilla somnat för alltid.
Strax efter klockan 8 i morse gav vi oss i väg mot Farsta Djurklinik. Det gick faktiskt mycket bättre att sova i natt än vad jag hade räknat med att det skulle göra.
Vi blev mottagna och inledda till ett speciellt rum. På golvet låg en tjock biabäddsplatta med ett tjockt mjukt täcke ovanpå. Där fick Skippen lägga sig ner, vilket han gjorde utan protester. Efter en stund kom en sköterska in och berättade vad som skulle hända och gav Skippen en lugnande spruta. Han somnade nästan på en gång av den, lugnt och skönt låg han på täcket och snarkade medan hans päls sakta blev blöt av våra tårar. Efter ungefär tio minuter så kom sköterskan tillbaka och gav honom de tre narkosinjektionerna. Sen gick det fort. Det tog bara några minuter innan hans hjärta stannat. Klockan 08.42 somnade Skippen in för gott. Tomheten och saknaden är enorm. Ändå känns det att jag har gjort rätt, att han har fått ett fint och värdigt slut utan att behöva lida. Hans gamla kropp orkade inte längre och då var det här rätt.
Naturligtvis har han känt på sig vad som varit på gång, djur är inte dumma. De sista dagarna har han varit väldigt mån om att vara med, leka, kela och vara social. Det är svårt att veta om det är för att han känner sig nöjd med beslutet eller om det är för att han vill visa att han minsann skulle kunnat leva ett tag till. Idag verkade det i alla fall som han var rätt nöjd, han har alltid haft en viss motvilja mot veterinärundersökningar men denna gång gick han fogligt med in i rummet och la sig nöjt till rätta.
Nu får Skippen ansluta sig till alla andra djur som gått före honom.
Skippen blev 12 år och 19 dagar.
Efter att Sputnik slutade springa har Sammy varit ensamkatt. Vi kom fram till att det nog inte var så bra och började kika efter en ny katt och för tre veckor sedan flyttade Barbro in hos oss. 
Under en längre tid har våra katter stått på 
?
Idag nåddes vi av det tråkiga beskedet att min sambos förra ledarhund Sassa fått somna in efter en kort tids sjukdom. Det känns så konstigt att av de djur vi hade när vi träffades är det bara Sputnik som finns kvar. 
Det finns massor av 
Så var det gjort. Skippen har stilla somnat för alltid.