Joches hem på webben
Det finns massor av blogginlägg skrivna som handlar om Skippen, om livet med ledarhund och om ångesten och funderingarna kring livets gång. Man kan till exempel läsa om ”Pojken med guldhunden”, om Skippen och benet och om ett gult yrväder, min betraktelse om livet med ledarhund. Vill man läsa om våra första dagar tillsammans på Hundskolan i Skellefteå så får man kika in på Skippens alldeles egna sida.
Det finns också några filmer som Ski ppen hamnat i. Här finns både labbefnatt, bus och bad:
Så var det gjort. Skippen har stilla somnat för alltid.
Strax efter klockan 8 i morse gav vi oss i väg mot Farsta Djurklinik. Det gick faktiskt mycket bättre att sova i natt än vad jag hade räknat med att det skulle göra.
Vi blev mottagna och inledda till ett speciellt rum. På golvet låg en tjock biabäddsplatta med ett tjockt mjukt täcke ovanpå. Där fick Skippen lägga sig ner, vilket han gjorde utan protester. Efter en stund kom en sköterska in och berättade vad som skulle hända och gav Skippen en lugnande spruta. Han somnade nästan på en gång av den, lugnt och skönt låg han på täcket och snarkade medan hans päls sakta blev blöt av våra tårar. Efter ungefär tio minuter så kom sköterskan tillbaka och gav honom de tre narkosinjektionerna. Sen gick det fort. Det tog bara några minuter innan hans hjärta stannat. Klockan 08.42 somnade Skippen in för gott. Tomheten och saknaden är enorm. Ändå känns det att jag har gjort rätt, att han har fått ett fint och värdigt slut utan att behöva lida. Hans gamla kropp orkade inte längre och då var det här rätt.
Naturligtvis har han känt på sig vad som varit på gång, djur är inte dumma. De sista dagarna har han varit väldigt mån om att vara med, leka, kela och vara social. Det är svårt att veta om det är för att han känner sig nöjd med beslutet eller om det är för att han vill visa att han minsann skulle kunnat leva ett tag till. Idag verkade det i alla fall som han var rätt nöjd, han har alltid haft en viss motvilja mot veterinärundersökningar men denna gång gick han fogligt med in i rummet och la sig nöjt till rätta.
Nu får Skippen ansluta sig till alla andra djur som gått före honom.
Skippen blev 12 år och 19 dagar.
Sov gott, killen! Det har du verkligen förtjänat!
Andra bloggar om: djur, hund, ledarhund, död, döden, veterinär, avlivning
Tårarna rinner medan jag skriver. Det går liksom inte göra något åt. Det spelar ingen roll hur mycket man förbeder sig, hur mycket man än vet att det är det rätta och att det är ofrånkomligt. Man är lika ledsen och tom inuti ändå.
Den 22 mars fyllde Skippen 12 år. Jag har nog ganska längt ställt in mig på att det var hans sista födelsedag, men jag trodde kanske inte att slutet ändå var så nära som det visade sig vara. Han har varit lite ”skraltig”, lite artros, lite dåliga tänder, hört lite dåligt och så vidare, men ändå har han varit glad, velat äta och tyckt att livet varit rätt okej.
Sista halvåret har han inte jobbat så mycket som ledarhund. Han har varit med på jobbet när jag är i Stockholm men inte följt med på mina resor. Då har han trivts bättre hemma hos matte. Jag har inte velat överanstränga honom utan har tyckt att han kan få ta det lite lugnt på sin ålderdom. Jag trodde nog att hans dagar var räknade redan tidigare, redan under förra sommaren tyckte jag han kändes lite dålig men han fick fortsätta att vara med. När Molly kom så blommade han upp lite grann och det var nog positivt för honom med en ung tjejkompis.
Han blev lite dålig i magen för ett tag sedan och var hos veterinären. Då konstaterade dem att han hade en tand som nog inte var helt okej och att det kanske borde åtgärdas. Jag har dragit lite på det, att söva en 12-årig hund har inte känts så tilltalande.
Igår träffade jag ledarhundsverksamheten för att prata ny ledarhund, det är en process som inte går så fort. Vi pratade lite om hur jag skulle göra med Skippen om det skulle dyka upp en hund fort, det var väl dock en rätt hypotetisk diskussion eftersom varken jag eller konsulenten kanske tror att det går superfort. Jag har i alla fall bestämt mig för en ny hund, dels för att jag nog inte vill leva utan hund och också för att jag upptäckt vilken otrolig skillnad ledarhunden faktiskt gör för mig.
Så idag träffade jag vår förbundsveterinär. Hon kände igenom Skippen och kollade på hans mun och på hans öron. Beskeden var nedslående. Hans tänder är i ett bedrövligt skick. Flera tänder kan behöva tas ut, tandköttet är skadat och han är helt klart smärtpåverkad. HAns öron är ju inte mycket att säga om, dem är som dem är och har alltid varit. Hon kände också flera tumörer på hans buk. Inte stora, kanske inte allvarliga just nu men de brukar ha en benägenhet att växa. Efter kontrollen fick Skippen återvända till sin korg och så satte jag och Jenny, som veterinären heter, oss ner och snackade igenom situationen. Det fanns ett vägval, att försöka operera hans tänder,söva honom och tvinga honom till massa efterbehandling och med troligt resultat att det om någon månad vore dags för nya tänder och så vidare. Att söva och operera en gammal hund är ett riskfyllt projekt och man vet aldrig riktigt hur det går. Det andra valet är att låta honom få somna in. Valet känns på ett sätt lätt, naturligtvis är det det som är det bästa för honom och det jag kommer göra. Men det är också så svårt.
Det är en förbannelse man har som djurägare att man måste vara den som bestämmer när det är dags att säga hejdå. Att veta när det är rätt tid är så svårt. MAn vill ju så gärna att han ska få ett tag till. Mest är det naturligtvis för ens egen skull. Jag frågade hur lång tid jag har på mig, hur länge han kan gå med sina nuvarande symptom utan att lida. Det handlar inte om att jag vill förlänga hans smärta eller så, jag vill bara hinna landa i beslutet och inte känna att jag måste kasta mig in i det. Hon gav oss en månad. Det är så försvinnande lite tid. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vänta så länge. När beslutet är fattat är det dags att genomföra det. Det kommer inte vara lättare bara för att man väntar ut tidsfristen, tvärt om.
Jag har i princip både bestämt när och var. Det är tungt, så fruktansvärt tungt. Efteråt känns det förhoppningsvis lättare, att man har gjort rätt. Ändå kommer det gnaga lite: Väntade jag för länge? Hade det kunnat gå ett tag till? Alla de där frågorna kommer att komma och gnaga men då får man intala sig själv att man faktiskt har gjort det som både var mest humant och rätt mot honom.
Sedan kommer u saknaden alltid finnas där. Fantastiska, underbara, roliga Skippen. Vi har fått nästan tio år tillsammans i vått och torrt. Det gäller att komma ihåg det och alla fantastiska och positiva minnen. Men just nu är det svårt, så otroligt svårt.
Efter mötet med veterinären stängde jag in mig på mitt rum och ägnade en stund åt att gråta i Skippens päls. Det kommer nog bli mer tårar i den innan det här är över är jag rädd. Det är så tungt och smärtsamt att säga farväl för alltid.
Jag trodde att jag hade glömt klippa ihop filmen från Skippen och Sassas badande vid Almåsa 2011. Det hade jag inte gjort eftersom jag publicerade den på Youtube för 8 månader sedan. I den här videon är det en mycket piggare Skippen tillsammans med Danielas förra hund Sassa som badar och njuter strandliv.
Jag började processen att söka ny hund redan för över ett år sedan genom ett besök på syncentralen för att fylla i ansökningshandlingar och få ett intyg från synpedagogen där.
Det räcker dock inte med det utan man måste också lämna ett läkarintyg vilket visade sig svårare än man skulle kunna ana. Innan jag flyttade till Stockholm för snart 15 år sedan gjorde jag mina läkarkontroller för ögonen på MSE i Eskilstuna. När jag flyttade till Stockholm så fortsatte jag under några år att åka till MSE fram tills att min behandlande läkare, överläkaren på ögonkliniken, gick i pension.
Sedan dess har jag inte gjort några regelbundna kontroller, vilket jag borde gjort. Jag försökt någon gång att få komma till S:t Eriks ögonsjukhus för en kontroll, men eftersom det var krångligt att få en remiss så rann det ut i sanden.
När så min nuvarande ledarhund börjar bil gammal så aktualiserades det här igen. Jag har nämligen inte någon ”dispositionsrätt” för ledarhund. Man ändrade system för hur tilldelning av ledarhund går till 2 år efter att jag fick min hund. Tidigare har syncentralerna haft konsultläkare som kunnat fixa sånt här, men i Stockholm lyckades man avskaffa det lagom till att jag fyllt i mina ansökningshandlingar.
Nu kom jag alltså inte undan längre utan måste träffa en läkare. Härom veckan var jag hos min vårdcentral och fixade en remiss, ett läkarbesök som tog 30 sekunder och resulterade i att jag fick ett brev från S:t Eriks ögonsjukhus som meddelade att väntetiden till läkare var minst 3 månader. I dag ringde jag dem därför och förklarade att det inte fungerar att vänta så länge bara för att få ett läkarintyg, en synpunkt som de hade förståelse för och jag fick därför en tid redan i morgon.
Det är blandade känslor. För det första har jag inte fullt ut beslutat om jag ska ha någon ny hund och det är jobbigt att tänka på att min nuvarande farbror blir äldre och äldre och att sanden oundvikligen rinner ur timglaset.
Samtidigt, i och med att Skippen blivit äldre så använder jag honom mindre och mindre som ledarhund och jag märker direkt att det sliter på kroppen. Jag har synrester som går att använda rätt bra i vissa situation – förutsatt att jag koncentrerar mig extremt mycket. När jag kör hund kan jag ”koppla bort” synen, jag behöver inte koncentrera mig utan kan låta hunden ta ansvaret. Innan jag fick hund hade jag regelbundet återkommande spänningshuvudvärk/migrän som kom sig av att jag ansträngde ögon väldigt mycket när jag gick utomhus. Så fort jag började köra hund försvann den återkommande migränen och nu när jag inte längre kör hund så mycket har det återkommit.
Så visst behöver jag en ny hund, samtidigt är det en del saker i livet som blir opraktiska med hund. Vår logistik när vi ska åka någonstans med barn, barnvagn och två hundar är ingen lek. Nåja. Först ska jag skaffa intyget och lämna in det så jag får komma vidare i processen. Sen får vi se hur det blir, men visst skulle livet ändå bli bättre med en ny hund – när gamle Skippens dagar är räknade.
En del saker tar längre tid än andra. Den här filmen spelades in i juli 2011 på Almåsa Konferens. Sassa och Skippen tar sig ett svalkande sommardopp i havet.
En liten fotosession med Skippen och Molly.
se
För en dryg månad sedan fyllde min ledarhund Skippen elva år. Det innebär att han är i den ålder när man oundvikligen måste börja fundera på framtiden. Hur mår han egentligen, hur länge orkar han fortsätta jobba som ledarhund och framförallt hur länge har han ett gott liv och har rätt att fortsätta leva?
Det här är inga nya tankar för mig, redan på Hundskolan när jag hämtade Skippen fanns tankarna och de har funnits med. Det blev väldigt konkret när jag läste Marley och jag av John Grogan i februari 2009.
Skippen har ålderssymptom. Att påstå något annat vore att ljuga. Han äter glukosamin och smärtstillande tabletter för att han är stel i sina leder och har artros i en tå. Ovanpå det har han dessutom alltid haft problem med sitt högra öra, han får svamp och öroninflammationer och det besvärar honom mer nu än förr och det är också svårare att få bukt med numera. När det gäller hans stela leder märks det mest när han legat och sovit en längre tid, speciellt om han sovit på hårt underlag, han är lite stel när han sträcker på sig innan han värmt upp sig. På samma sätt kan han knorra eller halvmorra lite i bland när han lägger sig. Om det sista har med smärta att göra är svårt att säga eftersom han alltid ”pratat” mycket, suckat, halvmorrat och knorrat.
Han jobbar inte heller i sele lika mycket som förut, jag brukar säga att han gått i halvpension, han jobbar mestadels bara när jag jobbar, det är mycket sällan han jobbar i sele på min fritid. Detta är så klart begränsande för mig, men samtidigt så tycker jag att det är värt att dra ner på kraven för hans skull, för att han ska fortsätta att må bra och orka ett tag till.
Förutom hans stelhet efter att han sovit märks inte mycket på att han är gammal, han är pigg och glad, skuttar, leker och äter bra. Han sover djupare än förr, men annars är han i fin form och verkar trivas med livet. Han är ingen valp längre, men jag tycker inte att hans åldersymptom är värre än ett normalt åldrande.
Men vad är då livskvalitet och ett värdigt liv för en hund. Vår veterinär pratade häromdagen om djurskyddet vid ett möte. När någon då frågade om hundens psykosociala hälsa fick han inget bra svar. Naturligtvis ska en hund inte arbeta om han har smärtor när han jobbar, men om den smärtpåverkan som märks är som jag beskrivit ovan så blir det ju ingen skillnad för hunden om den pensioneras eller inte. Jag tror snarare att det är ett större problem för hunden att efter att ha bott med mig sedan 2004 omplaceras till en ny familj med nya rutiner. Problemet är bara att med nuvarnade regler – regler som jag tycker borde ändras – så kan jag inte få en ny ledarhund sålänge min hund bor kvar hos mig. Hade min sambo inte varit ledarhundsförare hade hon kunat ta över honom och han hade fått bo kvar i familjen och jag hade kunnat få en ny hund. Men som sagt, nu går inte det. Alternativet blir då, när hunden inte orkar jobba men är för pigg för att dö att jag blir utan ledarhund. Den vetskapen tror jag kan göra att många väljer att ta bort sin hund i förtid, alla har inte någon att omplacera hunden till eller vill inte utsätta sin hund för det och alla kan inte heller vara utan ledarhund i väntan på att den gamla kamraten ska gå ur tiden. Naturligtvis har inte alla heller möjligheten att behålla en gammal hund och ta en ny – men för de som kan borde det alternativet finnas. Jag kan inte heller egentligen se ett problem att en hund fortsätter gå i tjänst om än i liten utsträckning så länge den orkar. Det finns inte per automatik någon vinst i att hunden ska bli privathund de sista månaderna av sitt liv.
Så vad händer nu? Ja just nu händer ingenting. Skippen fortsätter att jobba så som han gör och orkar och vi ser tiden an. Jag måste naturligtvis bära med mig tankarna på att tiden sakta rinner ur timglaset. Skippen ska naturligtvis inte omplaceras någonstans. Är det så att han inte längre får vara ledarhund så blir det väl så – han kommer oavsett det få gå i sin sele vid de tillfällen han orkar och det passar.
Om ett par veckor kommer en ny hund in i huset, min sambo får ny ledarhund efter Sassa och då kommer det så klart bli mer tydligt att Skippen inte är någon umgdom längre. Det är naturligtvis jobbigt det också.
Jag har dessutom ännu ingen disposionsrätt för ledarhund – jag har nämligen haft Skippen så länge att jag fått honom tilldelad i det gamla systemet för tilldelning av ledarhund. Nu är det ett nytt system och hela processen måste göras om från början. Suck! Jag har redan gjort halva processen, det som återstår är att fixa ett läkarintyg och att sedan träffa personal från verksamheten för ett hembesök. Läkarintyget har visat sig lite knivigt eftersom jag inte har någon naturlig koppling till någon ögonläkare i nuläget, men på något sätt får det lösa sig.
I helgen ska vi åka på SLHF:s årsmöte och vårkurs. Jag ska sluta som ordförande i föreningen men är kursledare under hela helgen. Skippen ska så klart vara med, men vi kommer hoppa över lydnadsträning och liknande och hålla oss till sköna promenader i vårsolen. Sådant passar en äldre distingerad herre som Skippen!
Andra bloggar om: hund, hundar, ledarhund, ledarhundar, synskada, synskadade, funktionshinder, äldre hundar, gamla hundar, avlivning, pension, artros, labrador, labrador retriever
Idag fyller Skippen 11 år. Det är helt sjukt hur fort tiden går. Det är alltså 8,5 år sedan vi första gången träffades, på dåvarande Hundskolan i Sollefteå. Sedan dess har han jobbat som ledarhund åt mig. Man växer ihop genom åren och idag behövs inte många kommandon för att han ska veta vad det är jag förväntar mig av honom. Allt går på rutin, ekipaget är så där välsmort som det blir efter lång tid tillsammans.
Samtidigt innebär Skippens födelsedag också att nedräkningen obönhörligt har börjat. Det ofrånkomliga närmar sig. Och hur hemskt det än känns så är det tankar man måste börja tänka. Skippen har börjat få lite ålderkrämpor, det är framförallt hans leder som tagit stryk av ett långt liv. Dessutom har han artros i sina tassar. Han äter glukosamin och får smärtstillande medicin. Visst märks det att han inte vill och orkar jobba som förr. Vi har under det senaste året successivt minskat Skippens tid i sele och i dag så arbetar han i princip bara när jag är på jobb. Det är ett val jag har gjort för att kunna ha honom kvar. Att pensionera honom och skaffa en ny hund är inet aktuellt. Han ska vara kvar hos oss så länge det går, tills den dag det är dags för honom att sluta springa. Förhoppningsvis dröjer det ännu en tid.
I dag firar Skippen födelsedagen med tuggben och han verkar nöjd och glad. Ett stort grattis till världens bästa ledarhund!
Andra bloggar om: ledarhund, synskada, synskadade, blind, funktionshinder, hund, labrador
X2000-tåget från Linköping rullar in mot Stockholm C några minuter tidigt. Alla gör sig redo för att lämna tåget. Så även jag och Skippen. När vi står i kön av avstigande och tåget precis stannar blir jag tilltalad av någon random skånsktalande person.
– Det är nog ingen idé att du går av ännu för dem har inte kommit för att hämta dig!
Lätt förvånad svarar jag: – Jag behöver ingen hjälp, den hjälpen jag behöver har jag här, och nickar mot ledarhunden.
– Men vadå? Det där är ju bara en hund. Den kan ju inte hjälpa dig att gå…
Andra bloggar om: ledarhund, hund, synskada, synskadad, funktionshinder, tåg, sj, x2000