En obstinat slyngel

WALTER! HIIIIIIIIT!

Hundj… fortsätter lugnt att beta gräs och verkar inte ha hört ett ljud. Det är som om han bara kan använda ett sinne i taget när han får rasta lös. Trots att jag vet att det absolut sämsta i det här läget är att bli förbannad så är det ju ändå det man blir. Hunden ska fan komma när man ropar, och det vet han också. Till slut gör han ju det också. Och det gäller att samla ihop sig själv, det ska ju vara trevligt för hunden att komma. En sur husse är inte alls rolig att komma till när det finns massa saker att botanisera kring i naturens skafferi.

Walter testar just nu gränser. Vi har påbörjat vår fjärde vecka tillsammans och det mesta flyter på fint. I selen går allt galant och han har inte längre de här problemen med hastigheten. Det är väldigt sällan jag får påminna honom om farten numera. Vi gick hem från jobbet idag och det fungerade hur bra som helst, alla hållpunkter satt som gjutna och det fanns inte minsta tvekan på vilka vägar vi ska gå.

Idag har han också fungerat bättre lös. I går orkade jag inte ta mer konflikter med honom och han fick rasta i koppel i stället. Idag hade jag bättre tålamot och då går det så klart bättre. Jag släppte honom och kallade nästan omedelbart in honom innan han hade fastnat för något att lukta på och då gick det så klart bra, han fick beröm och en godisbit och så gick det bättre att få hem honom vid nästa försök. En sak som också fungerar bra är att köra lite ”fotförflyttningar” i koppel innan han får gå lös. Det vill säga, hunden får gå fot och man flyttar sig korta intervaller, lite framåt, lite vänster, lite höger och så vidare. Då får man en bra kontakt med hunden och då är det lättare att den håller i sig när han sen får hopp och lek.

Jag är inte så orolig för att problemet ska vara permanent och jag vet hur jag ska jobba med det. Men det är drygt när det är så här. Det är straffet för att man skrutit om hur bra allting går.

Dela i Sociala medier