I mars 2016 fick jag min Freestyle Libre, en liten manick för kontinuerlig glukosmätning. I stället för otaliga stick i fingrarna så har jag i stället en sensor på min arm, stor som en femkrona. Genom att föra en avläsare mot sensorn får jag aktuell glukosnivå, jag får veta vilket håll det är på väg åt och jag ser också en kurva över de senaste åtta timmarnas glukosvärden. Man ska komma ihåg att det här inte är samma sak som ett blodsockervärde eftersom mätningen görs i vävnadsvätskan och inte i blodet. Jag har dock konstaterat att det stämmer fantastiskt väl överens med varandra när jag kontrollmäter.
Förra gången jag träffade min diabetssköterska så fick jag byta sort på mitt basinsulin. Från Levemir till Lantus och det har gjort underverk. I dag när jag var på återbesök kunde jag konstatera att mitt HbA1c (långtidssocker) sjunkit från 74 till 60. Det är inte bra men det är klart mycket bättre.
Vi har diskuterat möjligheter och angreppspunkter och jag tog upp idén med att testa pump, något som jag funderat över ett tag.
Eftersom jag ser såpass dåligt så begränsar det alternativen för vilken sorts insulinpump som skulle vara möjlig att använda. Jag har kikat på Omipod, läst på nätet och gått med i användargruppen för att bilda mig en uppfattning av omd et är något för mig. Idag fick jag också kika på en PDM, handkontrollen som man styr pumpen med, och kunde konstatera att jag kan se på den.
Så nu får vi se. Min diabetssköterksa har skrivit till en av läkarna som är de som får bestämma om byte till pump. Jag tycker det vore intressant att i alla fall testa, man kan ju alltid byta tillbaka igen om det inte skulle vara bra.
Många som byter till pump kan minska sina insulindoser och det skulle verkligen vara underbart om det gick för mig också. Jag hoppas i alla fall på att det kan fungera.
Nu blir det ett tags väntan för att se vad som händer. Men under våren borde det kunna bli av i alla fall. Hoppas jag.
