När orden inte räcker till

Rafiki och SimbaVår tid på jorden är kort. För en del är livet här mycket kortare än andras.

Död. Han är död. Det går inte att komparera. Man är död. Inte lite död, inte dödare eller dödast. Man är bara död.

I dag dog en bekant, en av mina vänners pojkvän. Vi stod inte varandra speciellt nära, pojkvännen och jag. Ändå känner jag sorg. Sorg dels för min vän som självklart lider något fruktansvärt just nu, sorg för de föräldrar som tvingas begrava sitt eget barn, sorg för en människa som bara fick bli 27 år gammal.

Livet är orättvist. Jag kan förstå de som tvivlar på att det finns en gud när sådana här saker händer. Samtidigt var det här kanske ändå det mest humana. Alternativet hade varit ett liv med mediciner och maskiner. Ett liv där maskinerna hade styrt livet och möjligheterna till spontanitet hade varit fruktansvärt begränsade. Jag vet inte vilket han skulle valt om han fått välja. Jag vet inte ens vad jag själv skulle ha valt i en sådan situation. Förmodligen skulle jag valt livet – eftersom jag är rädd för att dö. Jag kan inte tro att livet bara tar slut för att vi dör, det känns som det på något sätt måste finnas en fortsättning. Hur den ser ut vet jag inte och det är det som skrämmer, både okunskapen och att det kanske faktiskt inte finns något efter. Därför är jag rädd för att dö. Min väns pojkvän behöver inte fundera på det, han vet redan.

Vad säger man då till de som finns kvar? Det finns inga ord som räcker till, inga ord som beskriver det man vill säga; ”jag finns här, jag bryr mig”. Jag delar inte den sorg han känner, inte på samma sätt, men jag kan förstå den. Jag var beredd på telefonsamtalet när det kom, ändå visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Beskedet att min vän upplevt det han var som mest rädd för – att förlora den han älskar. Vad säger man? ”Jag beklagar”. Va fan?! Men egentligen kanske det inte spelar någon roll vad man säger. Jag tror ändå att han förstår vad jag ville väva in i de där orden. Jag finns. Jag bryr mig. Ring när du vill.

Det jag hoppas, det jag verkligen verkligen hoppas är att min vän är stark och tar sig igenom detta på ett bra sätt och att han snart kan minnas med ett leende i stället för bara med tårar.

Min älskade mormor gick bort 2004. Jag sörjde fruktansvärt – även fast det kanske inte märktes så mycket utanpå. Det som gjorde att jag kunde gå vidare var minnena. Alla gånger vi skrattat ihop, allt roligt vi upplevde tillsammans. Alla dessa minnen bär man med sig för alltid. Man får inte minnas en person för den sista tiden i dennes liv. Sjukhussängar och slangar ger inte en rättvis bild av en människa. Det hjälpte mig också att ha sett min mormor efter att hon gick bort. Att en sista gång hålla hennes hand och veta att det bara var hennes gamla trasiga skal kvar. Hon var fri. Hon hade inte längre ont.

Jag hoppas att min vän snart kan se det hela på samma sätt. Man måste göra ett avslut, man måste gå vidare även om det är svårt. Minnena bär man alltid med sig. Som Rafiki sa till Simba i Lejonkungen: ”Han lever genom våra minnen”. Så är det faktiskt, även om det känns svårt nu. Första tiden räknade vi i dagar. Det var fyra dagar sedan mormor gick bort, det var 4 veckor sedan, sedan blev det fyra månader och innan någon av oss visste ordet av hade det gått fyra år. Ändå går det inte en dag utan att jag tänker på mormor och det händer fortfarande när något speciellt inträffar att jag tänker ”Det här måste jag berätta för mormor”.

Don’t cry because it’s over. Smile because it happend.
Jag beklagar verkligen sorgen. Vila i frid.

Dela i Sociala medier