Det är inte lätt det här med keldjur. Speciellt inte när dem är försvunna. Igår vid 18-tiden försvann mammas ena katt, Melker, spårlöst. I hallen låg en tom kattsele men katten lyser med sin frånvaro.
Mamma är naturligtvis utom sig av oro och det är ju inte så svårt att förstå. Det handlar ju om en familjemedlem som är borta. Det är inte svårt att sätta sig in i känslan och alla olika scenarion som spelar i huvudet. Är han instängd, har han blivit skadad, har någon gjort honom något.
Melker är en ganska feg katt och det är inte troligt att han skulle ha gått i väg så långt. Kanske har han fastnat någonstans eller så har han blivit rädd och vågar inte flytta på sig. Det är också möjligt att han kan ha råkat förirra sig in under grunden till villan – något som håller på att undersökas.
Hur som helst, många kan nog tänka ”men vaddå, det är ju ändå bara en katt” eller ”en katt har inga känslor” men det är ju inte riktigt det det handlar om. För det första tror jag – eller snarare jag är helt säker – på att djur visst har länslor. De kan vara glada, ledsna, arga, sura, ha ont, vara rädda och så vidare. Det här är något som är en självklarhet för oss som verkligen lever med djur. Och som sagt, det är inte bara en katt. Det är en älskad del av familjen. Det är bara ett djur, men det betyder inte att kärleken till djuret är mindre än annan kärlek. Den som tror och tycker så saknar verkligen empati.
Själv sitter jag här i Stockholm och kan inte göra så mycket mer än att komma med glada tillrop. Det är frustrerande att vara långt bort och inget kunna göra. Inte för att jag vet vilken nytta jag skulle kunna bidra med om jag faktiskt vore där, men ändå. Jag hoppas bara att Melker ska komma hem igen – välbehållen.
Andra bloggar om: katt, katter, försvunnen, husdjur, keldjur, empati, kärlek, känslor, huskatt
Lilla kisse, hoppas han kommer hem snart! :|
Mmm det får vi hoppas.