Det känns som jag kommit i lite av en bloggsvacka just nu. Finns inte så mycket att skriva och det är inte jättemycket jag orkar ha åsikter om. Eller rättare sagt så har jag naturligtvis lika mycket åsikter som vanligt, jag orkar bara inte uttrycka dem riktigt just nu. :-)
Värt en kommentar är ju i alla fall att det idag är 20 år sedan statsminister Olof Palme mördades på öppen gata mitt i centrala Stockholm. Radiomannen Gert Fylking skriver i dag i Expressen om sin vänskap med Christer Pettersson och om hur denne erkänt att han mördat Palme.
Mitt råd till den så kallade Palmegruppen är: ”lägg av nu.” Nu är till och med mördaren död. Han dog på Karolinska sjukhuset utav en stor blödning i hjärnan efter att ha spräckt skallen vid ett av många besök på alkoholkliniken vid S:t Görans sjukhus.
Fylking tycker att man ska lägga ner utredningen kring Palme-mordet och jag kan inte annat än hålla med. Christer Pettersson fälldes för mordet i tingsrätten. Han friades i hovrätten, mest på grund av en teknikalitet.
Dessvärre tror jag de kommer fortsätta så länge de kan. Christer Pettersson som mördare av en Olof Palme är inte tillräckligt ”fint”. Inte kan väl en stor statsman få bli mördad av en småtjuv och pundare? Oavsett så blir sverige sig aldrig likt efter den 28 februari 1986, den dag då våldet verkligen fick fäste i vårt land.
De flesta svenska kommer ihåg vad de gjorde denna ödestigra vårdag. Själv var jag 8 år gammal och hade gått upp för att titta på barnprogrammet i Gomorron sverige. Denna lördagsmorgon var det dock inget barnprogram utan rapportering om ett fruktansvärt mord. Jag kommer ihåg hur jag sprang in och väckte min mamma och talade om att Palme var död. Hennes första kommentar sedan hon kastat sig ur sängen var ”Men, han har väl inte varit sjuk?” Nej, Palme var inte sjuk. Han blev skjuten på väg hem från en sen bio. Hans fru skottskadades. Mördaren hette Christer Pettersson.
