Veterinärbesök

Idag har Skippen och Sammy besökt veterinären. Sammy har fått svamp i sina öron och Skippen har en knöl på kinden som bör kollas upp. Provsvar får vi i mellandagarna men troligen är det en fettknöl.

 

20111222-092900.jpg

Födelsedagsbarnet

Idag fyller min labrador åtta år. Det är exakt fem och ett halvt år sedan jag häntade honom på Hunskolan i Sollefteå.

Det är svårt att tro att tiden faktiskt har gått så fort. Det känns som igår när jag hämtade honom. För ett tag sedan skrev jag en krönika i Perspektiv om hur det var att bli med ledarhund. Redan då började jag reflektera över hur fort tiden faktiskt går.

Det värsta med att fira ett djurs födelsedagar är ju att han ofrånkomligen blir äldre. Första gången jag fick ångest över en hunds korta liv var redan under första veckan på hundskolan. Förhoppningsvis har jag och Skippen många fina år tillsammans kvar, men tanken på det ofrånkomliga finns ändå alltid där.

Men just idag ska vi inte tänka på det – för idag är ingen vanlig dag! Det är nämligen Skippens födelsedag!

Fem år med ledarhund

SkippenIdag är det på dagen fem år sedan jag och Skippen träffades första gången.

Klockan var strax efter 9 på morgonen och platsen var Hundskolan i Sollefteå. Vi hade just träffat våra instruktörer för första gången när vi fick gå in på våra rum och vänta på att hundarna skulle hämtas. Så kom han då, en gul och glad labrador som viftade på svansen som en galning. Jag hade förstås träffat honom innan, på informationskursen någon månad tidigare, men då hade jag inte en aning om att han skulle bli min.

Så knackar det på dörren och in kommer Eva med honom. Som entt yrväder far han fram och börjar slicka mig i ansiktet. Sen tar han ett rejält men ändå ganska försiktigt tag om handleden på mig. Eva berättar att Skip gillar att bära, och det kommer jag få bli mer varse under dagen. Eva lämnar oss för oss själva och jag blir lätt oroad när han först ställer sig vid dörren och väntar på Eva och sedan kryper in under sängen. Efter en liten stund kommer han fram igen och vi börjar umgås lite. Det tar inte så lång stund innan jag får erfara att Skip också är en knähund, när jag sitter i fotöljen kommer han fram och sätter upp framtassarna i mitt knä och det tar inte många sekunder innan jag har hela hunden i knät.

Så skrev jag i bloggen om första mötet med Skippen – och det finns mer att läsa om våra dagar på Skippens egen sida.

Det har varit fem härliga år och jag hoppas på minst lika många till. Idag fyller Skippen 7,5 år och min förhoppning är att han ska få vara frisk och ha många år till tillsammans med mig.

Läs andra inlägg om Skippen

Andra bloggar om: , ,

Ett gult yrväder

Krönika skriven av undertecknad, publicerad i SRF Perspektiv nr 5/2009, den 22 oktober 2009

SkippenHan kom som ett yrväder en novembermorgon, med ett koppel i munnen…. Den 22 november 2004 klockan 09.35 förändrades mitt liv fullständigt. Fast egentligen började allt långt tidigare. En dryg månad tidigare satte jag mig på i ett propellerplan för en skakig tur upp till Sollefteå för att gå en informationskurs inför att eventuellt bli ledarhundsförare. Kursen föll väl ut och jag var helt säker på vad jag ville – nämligen att bli med ledarhund. Under informationskursen fick vi prova på att gå med en hel binge olika hundar och jag minns särskilt en, en gul krabat som var fruktansvärt livlig och allas vän. Väl hemma i slasket i Stockholm tog det inte många dagar innan jag hade ledarhundskonsulenten Curres röst i telefonen på jobbet. ”Jo, jag tänkte att du kanske ville bli med hund?”.

Tankarna gick runt i huvudet. Det var ett stort beslut som förvisso var lätt att fatta men som ändå innebar så mycket nytt. Den 21 november åkte jag upp till Sollefteå och på tisdagsmorgonen den 22 november fick jag så återse den gula krabaten från infokursen.

Efter drygt en och en halv vecka i Sollefteå började vi ta våra första stapplande steg tillsammans, Skippen och jag. I början blev en del saker på tok och det var många gånger jag riktigt kände hur hunden jag förväntades lita på idiotförklarade mig när jag och inte han gjorde fel. Men vi har lärt oss att förstå varandras signaler. Instruktörerna talade mycket om skillnaden mellan att ”köra hund” och att ”åka hund”. När man är samspelta och allt flyter och man som förare inte behöver tänka är det en dröm att ”åka hund” då hunden i stort sett sköter jobbet själv och man bara har att hålla i vita selen och följa med! Efter fem år tillsammans svischar vi fram i tillvaron bland människor, cyklar, trottoarpratare, vägarbeten och allt annat elände som finns i vår vardag.

Tyvärr är ledarhunden inte alltid liktydigt med frihet och oberoende utan kan bli precis tvärt om ibland. Detta beror på att vi i Sverige inte har det som är en självklarhet i USA, Australien och England, nämligen lagar som reglerar vår självklara rätt till tillgänglighet. Där är det i lag förbjudet att neka en synskadad med ledarhund tillträde till offentliga lokaler, caféer, affärer, arbetsplatser och så vidare. Det är en skam att Sverige saknar sådan lagstiftning.

Men låt dig nu inte avskräckas! Ledarhunden ÄR ett fantastiskt hjälpmedel och i de allra flesta lägen kan man använda hunden dit man ska. Är du nyfiken på hur det är att leva med ledarhund, ansök och åk på infokurs, så kanske du också får uppleva hur livet kan förändras av ett gult yrväder.

Pälsvård

Skippen ryktasNu är den tid då hunden ska byta bort sin vinterpäls – tydligen. LIte pälsvård utomhus gav ett digert resultat. Det känns som man skulle borsta bort hela hunden till slut hehe. Vi har fått ett medel av veterinären nu som ska sprayas på maten vilket förhoppningsvis ska lugna upp fällandet ilte grann.

Andra bloggar om: , , ,