Kategoriarkiv: Samhälle

Jag har alltid haft en fascination för Urban Exploration, att få utforska övergivna platser. Det är ett ganska omöjligt intresse om man är funktionshindrad. Jag kan inte så enkelt ge mig ut i skogen och leta reda på övergivna hus att plåta i. Än mindre kan jag krypa omkring i övergivna delar av tunnelbanan eller liknande saker.

Det vore till exempel en dröm att få utforska området kring Slussen i Stockholm där det finns både det ena och det andra som inte längre är i bruk. Ibland så dyker ändå möjligheten upp att få kolla på saker som få har fått se.

Elefanten är ett drygt 3000 m2 stort bergrum i Sollentuna i norra Stockholm. Anläggningen byggdes 1972-1977 och användes fram till 1997 innan man la anläggningen i malpåse. Elefanten var en HC, en huvudcentral för civilförsvaret och när den var i bruk var anläggningen väldigt hemlig. Man byggde anläggningen under kalla krigets dagar men anläggningen har aldrig använts i skarpt läge. Tanken var att Elefanten skulle vara ledningscentral för Stockholms stad och Sollentuna kommun i en kris eller krigssituation. Härifrån var det tänkt att samhällets resurser skulle ledas och fördelas. I Elefanten skulle upp till 200 personer kunna vistas samtidigt i de två byggnader som finne. En för ledningscentral, reception och markenteri och en byggnad för logement och fritid.

Stockholms länsmuseeum har fått möjlighet att visa HC Elefanten vid några tillfällen och vi fick tag på biljetter till en av visningarna. Det är en mäktig känsla att kliva in genom den oansenliga dörren och påbörja vandringen ner i berget.

Vi är ett 20-tal personer som vandrar in i berget den här eftermiddagen och tar en promenad rakt ner i 70-talet. Elefanten har som sagt aldrig använts i ett skarpt läge utan endast för övningar vilket gör att anläggningen är väldigt fräsh och fin. Prylarna ser helt nya ut och möblerna ser ut som om de kom från möbelfabriken i förra veckan. Eftersom anläggningen hållits ventilerad och pumpad under alla år är allt i mycket gott skick. Luften inne i berget är lite instängd. Det känns lite som luften i ett flygplan.

Vi börjar vår vandring med att passera genom saneringsslussarna. Här skulle man kunna bli av med kontaminerade kläder, duscha av sig och få nya kläder innan man fick tillträde till anläggningen. Efter slussarna kommer man in i det stora bergrummet. På stora stålfjädrar står två stycken tvåvåningsbyggnader. Fjädrarna är till för att byggnaden inte ska ta skada om detonationer får marken att skaka. Därför har också alla röranslutningar en rörlig del så att inget ska gå sönder om byggnaderna rör på sig. Båda byggnaderna är inklädda i plåt och man passerar in genom ett tunnelrör av plåt. All denna plåt har till syfte att stoppa EMP-atacker, elektromagnetisk puls, som kan slå ut elektronisk utrustning.

Inne i byggnad A möts man av receptionen innan man kan fortsätta upp för trappan till ordersalen. Det är Elefantens hjärta och salen är enorm.

Här finns plats för telefonväxel, larmcentral, kryptorum och krigsstudio för Sveriges Radio. När Elefanten byggdes så hade digitala telefonväxlar börjat komma och AXE-systemet var i sin linda. Man litade dock inte på den nya tekniken utan man valde i stället beprövad teknik i form av analoga telefoner och analoga växlar. Det

finns ett antal gråa Dialog-telefoner, ett antal svarta Ericsson-telefoner med linjetagare och till och med en hederlig gammal proppväxel signerad LM Eriksson.

Det är svårt att tänka sig lokalerna sjuda av liv och verksamhet. När vi är där är tystnaden kompakt och det går naturligtvis inte att höra ett ljud från yttervärlden. Det intressanta är att i stort sett så snart man kommer in i byggnaden så

glömmer man att man är under jorden. Det känns som man bara är inomhus och i alla fall jag tänker inte på att det inte finns några fönster.

I byggnad B finns logement och dagrum. Här skulle 120 personer kunna sova i logementet. Det finns 6 och 26-bäddsrum. Det finns toaletter och duschar uppdelade för kvinnor och män, men själva sovplatserna är inte könsuppdelade utan man bokade bara den säng man ville sova i. Det är inte många sängar som det faktiskt har sovits i. De flesta madrasserna har fortfarande sin originalplast på sig. Vår guide berättade att folk vid övningarna inte var så sugna på att sova över i Elefanten, man tyckte att sovrummen var

trånga och mest liknade kupéer på nattåg. Jag tyckte ändå att det var rätt rymligt och rent spontant kände jag att det skulle varit väldigt häftigt att få prova att sova över där.

I nuläget skulle det så klart bli svårt eftersom det inte finns vatten och avlopp i Elefanten längre.

Framtiden för Elefanten är oviss. Elefanten har haft en systeranläggning, Vargen, i Lissma i södra Stockholm. Den har sålts ut till ett it-företag som ska använda anläggningen som datahall. Man har rivit ur all inredning och ersatt den med servrar i långa banor. Elefanten är den sista anläggningen av sitt slag som är bevarad i original. Många andra anläggningar har blivit

datahallar, vattenfyllts eller plomberats. Det finns önskemål om att byggnadsminnesmärka Elefanten och att öppna det som ett museum. Jag hoppas verkligen att anläggningen kommer bevaras och jag känner mig privilegierad som har fått chansen att besöka Elefanten – och om jag får chansen att göra om det så kommer jag definitivt ta den.

Vill du se mer?
Jag har lagt upp ett Facebook-album med fler bilder från Elefanten.
Vill du läsa mer om Elefanten kan du kolla in Antus.org samt läsa mer hos Stockholms Länsmuseeum.