I dag var tanken att jag äntligen skulle få börja med insulinpump. Jag åkte till SöS idag för att träffa min diabetessköterska och en representant från Ypsomed, företaget som tillhandahåller Omnipod i Sverige.
Väl när jag var där fick jag veta att det tyvärr inte kunde bli någon pumpstart idag. Den läkare som jag träffade senast i juni förra året har satt sig på bakhasorna och vill inte godkänna byte av behandling.
Orsaken är dels att det var ett år sedan jag senast träffade en läkare. Jag har ju sedan i januari försökt få en tid hos en doktor utan resultat, så det känns ju inte riktigt som det är mitt fel.
En annan orsak är också att läkaren ifrågasätter en behandling med just Omnipod på grund av mina förhållandevis höga insulindoser. Jag kan på ett sätt förstå argumentet. Omnipod är gjord för att kunna bäras upp till 72 timmar i sträck. Jag skulle kunna använda den i ungefär 48 timmar i nuläget. Men samtidigt så är ju målet att kunna få bättre och jämnare blodsockervärden och på sikt faktiskt kunna sänka mina doser. Jag skulle ju önska att man var mer öppna för att faktiskt ge patienterna en chans.
Så nu ska jag lämna prover och sedan få en läkartid – Gud vet när. Den 18 september är den ordinarie pumpstarten. Kanske kanske kan det hinna hända saker tills dess. Förutsatt att jag lyckas övertyga läkaren vill säga.
Men just nu känns det rätt motigt. Den inspiration jag kände för att kämpa saknas just nu kan man väl säga.
I morgon är det dagen D när det är dags för mig att börja med insulinpump. Nu har jag precis tagit den sista dosen med basinsulinet Lantus. Jag har tagit det i tvådos, alltså delat mängden insulin på hälften morgon och kväll. I morgon bitti kommer jag inte ta något basinsulin utan i stället förbereda mig för att åka till SöS för att få hjälp att programmera och komma igång med Omnipod. Spännande så klart, men också lite läskigt. 
Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 
Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 
