Uppgraderat till ny iPad Pro

Det är några månader sedan den nya iPad Pro släpptes och jag har varit i valet och kvalet om jag ska uppgradera till den nyua storleken 10,5 tum i stället för den större 12,9 jag haft. Visst, den större är fantastisk att sitta och titta på film med men det gjorde ont i händerna efter ett tag och den blev ofta liggande hemma. Jag har min 12” Macbook som jag använder vädigt mycket men i vissa situationer är en surfplatta bättre. De två olika möjlighetterna kompletterar varandra bra så till slut beslöt jag mig för att sälja min gamla iPad Pro och köpa mig en ny. 

Den här gången valde jag också att köpa till ett Smart Keyboard. Hittills är jag väldigt nöjd med den här kombinationen. Det fina är ju att tangentbordet går att ta bort de gånger jag bara vill använda skärmen för till exempel film eller om man vill anävnda den på tåg eller liknande. Jämför man vikten känns den nya iPaden fjäderlätt och inte ens med tangentbordet på når den upp i riktigt samma vikt som storebrodern utan tangentbord. 

Hittills får jag nog säga att jag är väldigt nöjd med valet att köpa den här plattan. Den har redan hunnit vara med mig i Köpenhamn och det här inlägget författas på den vilket fungerar alldeles utmärkt. När jag skriver längre texter så här så använder jag Zoom-funktionen på iPad och glädjer mig åt att det fungerar så bra med följ av markör när man skriver text numera. Jag minns en tid då det var långt i från självklart. 

I samband med att nya iPad Pro presenterades så såg också iOS 11 dagens ljus. Det nya operativsystemet kommer göra en otrolig skillnad framförallt för iPad-användare och släpps i skarp version nu i september. Just nu har man kommit fram till beta 6 och jag kör den nu på min iPad PRo. Den gör verkligen iPad ännu bättre och jag är redan mycket förtjust i de nya funktionerna för multitasking. Att man äntligen får en äkta filhanterare på iPOAd är också en bra grej och underlättare helt klart arbetet med iPad enormt mycket. 

Det ordnar sig till slut

Nu blir det pumpstart trots allt. Den 18 september kommer jag nu att börja med pumpbehandling. Jag har fått ett okej från läkaren vilket känns väldigt bra. Jag har också fått en hel del värdefulla tips från en Facebook-grupp för användare om Omnipod på hur man skulle kunna kombinera insulin för att få ut den stora nyttan med Omnipod samtidigt som man kan använda poddarna längre. Det är saker jag får ta upp med min läkare när det blir så dags. Det känns skönt att i alla fall veta att det är på gång igen. 

Det blir visst aldrig som man tänkt sig

I dag var tanken att jag äntligen skulle få börja med insulinpump. Jag åkte till SöS idag för att träffa min diabetessköterska och en representant från Ypsomed, företaget som tillhandahåller Omnipod i Sverige. 

Väl när jag var där fick jag veta att det tyvärr inte kunde bli någon pumpstart idag. Den läkare som jag träffade senast i juni förra året har satt sig på bakhasorna och vill inte godkänna byte av behandling. 

Orsaken är dels att det var ett år sedan jag senast träffade en läkare. Jag har ju sedan i januari försökt få en tid hos en doktor utan resultat, så det känns ju inte riktigt som det är mitt fel. 

En annan orsak är också att läkaren ifrågasätter en behandling med just Omnipod på grund av mina förhållandevis höga insulindoser. Jag kan på ett sätt förstå argumentet. Omnipod är gjord för att kunna bäras upp till 72 timmar i sträck. Jag skulle kunna använda den i ungefär 48 timmar i nuläget. Men samtidigt så är ju målet att kunna få bättre och jämnare blodsockervärden och på sikt faktiskt kunna sänka mina doser. Jag skulle ju önska att man var mer öppna för att faktiskt ge patienterna en chans. 

Så nu ska jag lämna prover och sedan få en läkartid – Gud vet när. Den 18 september är den ordinarie pumpstarten. Kanske kanske kan det hinna hända saker tills dess. Förutsatt att jag lyckas övertyga läkaren vill säga. 

Men just nu känns det rätt motigt. Den inspiration jag kände för att kämpa saknas just nu kan man väl säga. 

Sista dosen Lantus

I morgon är det dagen D när det är dags för mig att börja med insulinpump. Nu har jag precis tagit den sista dosen med basinsulinet Lantus. Jag har tagit det i tvådos, alltså delat mängden insulin på hälften morgon och kväll. I morgon bitti kommer jag inte ta något basinsulin utan i stället förbereda mig för att åka till SöS för att få hjälp att programmera och komma igång med Omnipod. Spännande så klart, men också lite läskigt. 

En vecka kvar

PDM uttagen ur paketet.

Det är kanske lite svulstigt att säga att mitt nya liv börjar om en vecka, men lite så känns det nästan. Idag har jag varit och hämtat ut ett paket från Ypsomed innehållande en PDM, en personal diabetes manager. En PDM är hjärnan i insulinpumpssystemet OmniPod. Omnipod är en patchpump, alltså en pump som sitter direkt på kroppen utan slangar och som styrs via en PDM. 

Jag skrev om att jag önskade gå över till pumpbehandling av min diabetes redan i januari men det har tagit tid innan något faktiskt har hänt. Men för lite mer än en vecka sedan träffade jag en diabetessköterska på SöS för att prata pump och hon fixade så att jag får börja med pump redan den 23 augusti. 

Jag har stora förhoppningar på att en insulinpump ska göra att jag får bättre och jämnare blodsockernivåer, att jag på sikt ska kunna minska mina insulindoser och att jag också ska få ett friare liv. 

Jag hade tidigare av nån anledning fått för mig att insulinpump var mycket svårare än att ta sprutor och att det skulle göra en mindre fri. Nu har jag insett att det nog är tvärt om. Mitt stora bekymmer just nu är att en OmniPod endast rymmer 200E insulin och jag har just nu ganska höga insulindoser. Men det är bara att hålla tummarna för att det kommer fungera. 

Jag har tänkt att dokumentera resan med pump här i bloggen, mest för min egen del men också i förhoppning om att det kan hjälpa någon annan. Nu är det som sagt en vecka kvar, sedan kör vi. 

Min nya plånbok har kommit

Knappen längst ner till vänster används för att få alla kort att hoppa ut.

Som jag tidigare berättat om har jag backat mitt andra kickstarterprojekt och idag kom så äntligen leveransen, en ny och smart plånbok från Ekster.

Förutom att den har en smart funktion som tar fram alla kort enkelt och snabbt när man behöver dem har den också skydd för RFID-skimming vilket är bra när allt fler kort blir smarta. Jag gillar idén med att man bara kan ”blippa” sitt kort när man betalar, men jag vill inte att kortets data ska vara åtkomligt för ovälkomna. 

Med plånboken följer också ett TrackR-kort. TrackR är en lösning för att hålla ordning på prylar. Den är kopplad till telefonen via bluetooth och därför kan man se var den befinner sig. Skulle plånboken komma bort kan man med hjälp av andra som också har TrackR-appen hitta igen plånboken och se var den befinner sig. Bara här i mitt kvarter på Södermalm finns det runt 1000 personer med appen installerad. 

Plånboken har plats för sedlar ihopvikta under ett band men däremot finns ingen plats för mynt. Det här är ju både bra och dåligt. Det innebär att jag behöver skaffa mig något separat för att hantera mynt, men det kan också vara en fördel eftersom mynt ofta förstör plånböcker och gör dem ohanterliga. 

Jag gillar konceptet med att man enkelt får fram sina kort. Det går snabbt och smidigt och man behöver inte hålla på och pilla för att korten ska komma loss som i en traditionell plånbok. Hur kvaliteten är får väl visa sig efter en tids användning men hittills är jag väldigt nöjd i alla fall. 

Jakten på fungerande wifi

Sedan vi flyttade in till Södermalm har vi haft allvarliga problem med vårt trådlösa nätverk. Från början körde vi Apples Time Capsule som lösning, men det fungerade inte så bra, dels för att nätverket gick ner jämt men slutligen gick också routern sönder.

I husvagnen har vi med gott resultat använt nätverksprylar från TP-Link så det blev det naturliga valet när Time Capsuln sa upp sig. Det visade sig dock inte alls vara en bra lösning. Trots detta fick TP-link en ny chans med sitt meshnätverk Deco m5. Det visade sig dock snabbt att de inte var byggt för att hantera internet på riktigt. Våra 22 nätverksenheter fick de små runda puckarna att bli glödheta och de la helt enkelt ner verksamheten. 

De återlämnades till Kjell o co och jakten började igen. Till slut landade det med en Asus RT-AC3200 .En stor router med hela sex antenner. En av fördelarna är att de har tre separata trådlösa frekvenser, en på 2,4 GHz och två på 5 GHz. Med hjälp av deras smarta nätverkshantering ser det dock bara ut som ett nätverk och routern avgör vilket frekvensband som bäst passar klienten. 

Nu har vi helt plötsligt full täckning på vårt wifi i hela lägenheten och det går i full fart även inne i barnrummet, längst in i lägenheten. Vi behöver altså inte ens någon förstärkning någonstans. 

Så här långt, efter två veckors användning, verkar allt fungera mycket stabilt och precis så som jag hade hoppats. Vår bostad är en extremt svår miljö för trådlösa nätverk. Vi bor högt upp och min dator ser stundtals över 200 trådlösa nätverk i grannskapet. Alla dessa ska slåss om frekvenserna. Det är lätt att förstå att det blir problem. Men med routern från Assu har det som sagt hittills fungerat utan problem i varje hörn av lägenheten. Detta kan alltså varmt rekommenderas! 

Andra bloggar om: , , , , ,

Legoland 2017

I indianernas värld fick Elin en rosa fjäder och sitt indiannamn: Galloperande hästen.

Tillsammans med tre andra familjer har vi besökt Legoland i Danmark. Vi var iväg fyra dagar och hann förutom Legoland också besöka vattenlandet Aquadome. 

Två dagar inne i Legoland var intensivt. Det är mycket människor, långa köer och det var dessutom stundtals gassande varmt första dagen. Elin var mycket tålmodigare än jag hade väntat mig. 

Hennes favorit var nog när vi åkte Legokanoterna som avslutas med ett litet fritt fall med chans att bli blöt. 

Elin och jag åkte Duplo Express.

Berlin 2017

Från vårt rum på 31a våningen på Park Hotel Alexanderplatz var utsikten mot TV-tornet och resten av staden enastående.

Jag var i Berlin senast förra sommaren, men det är sju år sedan jag senast åkte hit tillsammans med Nanna. Vi bestämde oss därför för att tillbringa fyra dagar i den tyska huvudstaden. 

Den här gången ägnade vi oss inte åt speciellt mycket turistande utan mer åt att bara hänga och ha lata trevliga dagar. 

Några mer turistiga grejer blev det dock. Vi besökte till exempel DDR-museet. Det var vi även på för sju år sedan, men sedan dess har det förändrats rejält. Det har både blivit större och mer interaktivt. På gott och ont får man nog säga. 

Så här kunde ett vardagsrum se ut i det forna Östtyskland.

Vi åkte också en sväng till koncentrationslägret Sachsenhausen. Jag var där förra året, men eftersom Nanna inte varit i ett koncentrationsläger så åkte vi dit. 

Denkmal für die ermordeten Juden Europas, förintelsemonumentet, nära Potsdamerplatz gick vi förbi på en av våra stadsvandringar.
Stor och trevlig plats att chilla på i hotellets bar. Man känner sig liten i den gigantiska soffan.

Annars bestod veckan av god mat, god öl, härliga promenader och en härlig stämning i en av mina favoritstäder. Om vi kommer att återvända? Ja, det kommer vi absolut göra! 

 

Funktionsnedsatta blir andra klassens passagerare

Idag invigdes Citybanan i Stockholm med pompa och ståt och i morgon börjar pendeltågen rulla på riktigt i den 6 kilometer långa tunneln mellan Stockholm Södra och Tomteboda. I tunneln finns två nya stationer, Stockholm City och Stockholm Odenplan. 

Plattformsdörrar som håller på att stängas
Väggarna för spåren gör stationen mycket säkrare.

 

På en rollup står Förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 

Det är tydligt uppmarkerat vid vilka plattformsdörrar som det är extra lämpligt för personer med funktionsnedsättning att gå ombord. För det är där som platser för rullstolar finns. Men, det visade sig snart att det är den enda platsen där du som funktionsnedsatt förväntas gå ombord. 

Ingång i tåg där man kan åka ombord med rullstol.
Vid övriga dörrar ser det ut så här.

Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 

Kanske är det därför man har valt att inte ha taktila ledstråk på golvet (som man kan följa med käppen) annat än till just de speciella ingångarna för personer med funktionsnedsättning. Kommer man med någon av hissarna, vilket man måste göra om man har ledarhund till exempel, så kan det bli en lång väg till nästa ledstråk som leder in i tåget. Varför man inte har lagt ledstråk till varje ingång är oförklarligt. Man har gjort området framför dörrarna vitt så det ska bli en kontrastskillnad för den som ser lite och det är ju bra, men det hade ju inte varit jättesvårt att göra den ytan taktil också så att det blev tydligare för personer som är synskadade. Som det är nu får man leta sig fram i blindo, så att säga, den sista biten från där ledstråket tar slut och fram till dörren och tåget. 

Någon kanske undrar över varför man måste komma med hiss om man har ledarhund. Det beror helt enkelt på att det inte finns några vanliga trappor utan enbart rulltrappor ner till de nya stationerna och där bör hundar inte åka. 

Bara rulltrappor. Till de nya stationerna måste personer med ledarhund åka hiss.

Som jag ser det, känns det lite som att SL vill hålla personer med funktionsnedsättning på ett enda ställe i tåget – och det känns lite som vi blir andra klassens resenärer. Visst är det bra att markera ut tydlgit var det finns bättre plats för rullstolar, men genom att göra det svårare att rulla in på andra ställen i tåget kommer det bli svårare för rullstolsåkare att kunna ta sig ombord och det riskerar nog också att göra att ytorna avsedda för rullstolar blir blockerade av andra fordon på fyra hjul… 

Mycket är alltså positivt med den nya stationen, men det finns också utrymme för förbättringar. 

Stora och breda gångstråk till den nya stationen Stockholm City.

Andra bloggar om: , , , , ,