För ungefär ett år sedan så släpptes Magic Keyboard till Apples Ipad Pro. Redan vid lanseringen började jag fundera på om det här inte skulle vara en bra ersättning för en laptop. Redan när Ipad Pro släpptes från början så var jag sugen på att köra det som den enda bärbara lösningen – men då var alternativen när det gällde tangentbord inte så bra och framförallt och viktigast så fanns det intee stöd för muspekare på Ipad då.
Och det är just stödet för styrplatta och muspekare i kombination med förstoring som gjorde att jag i juli förra året påbörjade ett försök att ha Ipad som den enda bärbara lösningen. Min Macbook Pro hamnade på hyllan och Ipaden blev det enda jag tog med mig.
Ett år har gått och det är bara att konstatera att det blev en väldigt bra lösning. Efter ungefär två månader så insåg jag att min Macbook Pro fortfarande låg oanvänd så jag gjorde en ominstallation av den och sålde den därefter. Jag använder nu min Ipad Pro med Magic keyboard till i princip allt vanligt datorarbete. Jag skriver artiklar, klipper film, surfar och hanterar min mejl. Ja faktum är att jag brukar komma på mig själv med att oftare svara på jobbmejlen från Ipaden än från min windows-dator på jobbet.
I början fanns en del buggar kring förstoringen och hanteringen av styrplatta. Till exempel så slutade funktionen att kunna skrolla på webbsidor att fungera i bland i inzoomat läge. Efter att ha gjort en skärmfilm och skickat till Apples tillgänglighetsteam så löstes buggen sedan efter några uppdateringar av Ipad OS. En stor fördel med den här lösningen är också det inbyggda LTE-stödet. Var jag än befinner mig är det bara att dra fram Ipaden ur ryggsäcken och kommunicera. Det är onekligen otroligt smidigt.
Den enda nackdelen jag kan se är väl att man blir bortskämd med att ha både pekskärm och styrplatta. Det har hänt mer än en gång att jag försökt trycka på skärmen på mina datorer utan att något händer.
Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 
Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 
Vi kom i väg till London till slut efter mycket krångel med veterinär, intyg som skulle skrivas och diverse annat. På flighten ner till London så satt Walter upp nästan hela resan. Jag och min kollega fick en egen rad så Walter hade gått om plats men ändå så kunde han inte riktigt koppla av. Han satt med huvudet i mitt knä. När vi kom fram till London så tog vi Gatwick Express in till Victoria station och sedan vidare med tunnelbanan till vårt hotell. Walter jobbade på fint både på flygplatsen och i själva London.
Det är dags för Walter att prova livet som globetrotter. I den kommande veckan ska jag åka på en tjänsteresa till London i två dagar och bestämde mig efter lite funderande för att Walter skulle följa med. Någon skulle kanske invända att han är rätt ny på jobbet och att det är taskigt att utsätta honom för sådant, att man inte har nytta av hunden i en miljö där han inte tränat in vägar och så vidare. Jag ska förvisso ha en tvåbent ledsagare med mig också, men det känns ändå bättre att orientera med hunden, man blir mer självständig och det mesta blir enklare. Walter följer redan med mig på mina tjänsteresor inom landet och det är knappast någon skillnad för honom om jag ”frikör” i Malmö eller London.
