Varför skrämmer olikheten?

Det här blogginlägget är från början skrivet på min Facebook. Kommentera det gärna där. 

– Du är en zigenare! Du är inte som vi!
Jag sitter och nattar min femåriga dotter. Hon har just upptäckt Katitzis spännande historia. Det är fjärde nattningen den här veckan hon lyssnar på historien om flickan på barnhemmet som inte har förstått att andra ser henne som någon som är annorlunda. Som inte är som de andra. Berättelsen om Katitzi utstrålar just det här jag vill ge min dotter, att alla människor är olika, att olika är bra och att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

När jag växte upp i Katrineholm på 80-talet fanns det inte speciellt många invandrare. Ja, finnar fanns det ju så klart, men det var ju inget konstigt. Min mormor kom ju hit under andra världskriget som krigsbarn. I min klass fanns det en enda person med annan hudfärg och jag minns hur exotiskt det kändes när vi hälsade på hos moster Kerstin i Stockholm. Jag var väl en sisådär 7-8 år. Hon bodde under några år på Lappkärrsberget och när jag gick ut på gården och lekte träffade jag barn av alla möjliga nationalitet. Vi pratade inte samma språk, men lekens språk är universellt och vi kunde ändå kommunicera på något vis. Jag vet att jag kom in och berättade att jag lärt mig massa nya språk. Så här i efterhand var det väl antagligen mitt sätt att reflektera över at jag hade varit med om något nytt och fascinerande. Händelsen måste ändå ha gjort djupa avtryck i mig eftersom jag fortfarande minns den så väl.

För min dotter är det annorlunda. Hon har växt upp i ett mer mångkulturellt samhälle och har dagiskompisar med vitt skilda härkomster och kommer aldrig få den där aha-upplevelsen som jag fick på Lappkärrsberget. För henne är det naturligt att inte göra skillnad på personer utifrån vilken färg de har på sin hud eller hur bra eller hur dålig svenska de talar. Så tillbaka till nattningen och Katitzi. Ruttan säger att Katitzi inte är som de andra. För hon är en zigenare. Igår kväll satt Jimmie Åkesson i Sveriges Television och sa att invandrare inte kan få jobb för att de inte är svenska. Det är rätt lätt att dra parallellerna. Så här någon dag innan valet börjar han tappa masken, visa mer av vad Sverigedemokraterna står för. Och jag är rädd, jag är verkligen skiträdd på riktigt. Vad är det för värld jag kommer låta min dotter få växa upp i om Sverigedemokraterna gör stora framgångar i valet i morgon? Och vad är det som gör att kanske runt 20% av befolkningen kommer lägga sin röst på det partiet vid valet i morgon? Är ni verkligen så jävla rädda för personer som inte är som ni? Tror ni verkligen på fullt allvar att det går så jäkla illa för Sverige som Jimmie vill påskina trots att all fakta talar om motsatsen? Jag kan förstå om man vill ha förändring i vissa ämnen. Men vad är det gör att man väljer att skapa förändringen genom att rösta på ett parti med nazistiska rötter, med ett tydligt rasistiskt budskap i stället för att försöka förändra genom att engagera sig mer i politiken eller påverka på andra sätt? I morgon kommer många lägga sina röster på Jimmies parti. Då lägger ni också en röst på att det är okej att tycka att folk som inte är födda här eller har en annan hudfärg är mindre värda än oss andra. Ni lägger också er röst på ett parti som förminskar mina vänner som har funktionsnedsättningar som gör att de behöver personlig assistans till ”LSS-personer”.

I morgon ska jag rösta. Det är tradition att göra det på valdagen om möjligt. Och aldrig har det känts viktigare att gå till vallokalen. Men jag har heller aldrig förut i mitt liv varit så rädd och orolig över framtiden. Rösta i morgon! Rösta med hjärtat!

Allt det här tänker jag på, medan jag nattar min femåring, tjugofyra timmar innan vallokalerna stänger. Och tårarna bränner innanför ögonlocken.

Funktionsnedsatta blir andra klassens passagerare

Idag invigdes Citybanan i Stockholm med pompa och ståt och i morgon börjar pendeltågen rulla på riktigt i den 6 kilometer långa tunneln mellan Stockholm Södra och Tomteboda. I tunneln finns två nya stationer, Stockholm City och Stockholm Odenplan. 

Plattformsdörrar som håller på att stängas
Väggarna för spåren gör stationen mycket säkrare.

 

På en rollup står Förbättrad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.Stationerna är stora och luftiga och väldigt tysta. För den stora nyheten på båda dessa stationer är att de har försetts med glasväggar mot spåren. Det gör att det blir mycket tystare och framförallt väldigt mycket säkrare. Det här är ju en sak som är väldigt bra ur ett tillgänglighetsperspektiv. Just förbättringarna när det gäller tillgängligheten är något man också gärna skryter om. Jag tycker nog dock att det i mångt och mycket snarare är en försämring man har skapat på de två nya stationerna, och om det kommer att vara norm för SL:s arbete med tillgänglighet framöver finns all anledning att vara orolig. 

Det är tydligt uppmarkerat vid vilka plattformsdörrar som det är extra lämpligt för personer med funktionsnedsättning att gå ombord. För det är där som platser för rullstolar finns. Men, det visade sig snart att det är den enda platsen där du som funktionsnedsatt förväntas gå ombord. 

Ingång i tåg där man kan åka ombord med rullstol.
Vid övriga dörrar ser det ut så här.

Det är nämligen bara vid dessa dörrar som ombordstigning kan ske utan att passera en kant. Vid övriga dörrar finns en ganska stor glipa mellan vagn och plattform. Något som blir problem för såväl rullstolar som barnvagnar, rollatorer eller folk som har svårt att gå. Som synskadad kan man också lätt fastna med sin käpp här. 

Kanske är det därför man har valt att inte ha taktila ledstråk på golvet (som man kan följa med käppen) annat än till just de speciella ingångarna för personer med funktionsnedsättning. Kommer man med någon av hissarna, vilket man måste göra om man har ledarhund till exempel, så kan det bli en lång väg till nästa ledstråk som leder in i tåget. Varför man inte har lagt ledstråk till varje ingång är oförklarligt. Man har gjort området framför dörrarna vitt så det ska bli en kontrastskillnad för den som ser lite och det är ju bra, men det hade ju inte varit jättesvårt att göra den ytan taktil också så att det blev tydligare för personer som är synskadade. Som det är nu får man leta sig fram i blindo, så att säga, den sista biten från där ledstråket tar slut och fram till dörren och tåget. 

Någon kanske undrar över varför man måste komma med hiss om man har ledarhund. Det beror helt enkelt på att det inte finns några vanliga trappor utan enbart rulltrappor ner till de nya stationerna och där bör hundar inte åka. 

Bara rulltrappor. Till de nya stationerna måste personer med ledarhund åka hiss.

Som jag ser det, känns det lite som att SL vill hålla personer med funktionsnedsättning på ett enda ställe i tåget – och det känns lite som vi blir andra klassens resenärer. Visst är det bra att markera ut tydlgit var det finns bättre plats för rullstolar, men genom att göra det svårare att rulla in på andra ställen i tåget kommer det bli svårare för rullstolsåkare att kunna ta sig ombord och det riskerar nog också att göra att ytorna avsedda för rullstolar blir blockerade av andra fordon på fyra hjul… 

Mycket är alltså positivt med den nya stationen, men det finns också utrymme för förbättringar. 

Stora och breda gångstråk till den nya stationen Stockholm City.

Andra bloggar om: , , , , ,

Akta dig för en UC, del III

IMG_0299Ni som följer mig vet att jag tidigare skrivit om framförallt vad som händer om Lendo tar en kreditupplysning på en. Det påverkar nämligen ens kreditbetyg de närmaste 12 månaderna. 

För att ha lite koll på just det här med kreditbetyget skaffade jag tjänsten Min UC. Det är jättebra, man kan direkt se både sin kreditvärdighet och vad som egentligen står om en i en upplysning. Där upptäckte jag till exempel att jag hade en outnyttjad kredit som bara låg och skräpade i form av ett gammalt OnOff-kort som jag absolut inte vill ha. 

Det jag också upptäckte var att Lendo far med osanning i sin marknadsföring. De säger att det bara tas en enda upplysning när Lendo låter flera banker ge dig ett erbjudande. Detta är bara delvis sant. Det är bara en upplysning som syns ja, men alla frågor registreras ändå – och påverkar ens kreditbetyg. I bilden ovan syns åtta olika banker tittat på min upplysning.  Som tidigare sagt, akta er för en UC och framförallt: Akta er för Lendo! 

Andra bloggar om: , , , ,

Akta dig för en UC, del II

I maj i år skrev jag om att man ska akta sig för att få en UC. Bakgrunden var att jag försökte baka ihop några krediter till ett lån men eftersom Lendo tidigare ställt en fråga om mig så blev min kreditscoring, eller riskbedömning, som UC kallar det väldigt hög.

Nu har det hänt igen. Min riskprocent hade så sakta börjat sjunka. Men så i somras så gjorde jag ett fakturaköp. Inga konstigheter. Ni vet hur det brukar vara. Man gör ett köp och delar fakturan på två eller tre gånger. Det här borde inte ha varit några konstigheter. PayEx som var kreditgivare bestämde sig dock för att göra en full UC för en kredit på 3.500 kronor. Resultatet lät inte vänta på sig. Riskbedömningen fördubblandes och lite till. Tack för det.

Nu har jag enligt riskbedömningen hos UC en risk på 5%. Det betyder att risken är 5% att jag ska åka på en betalningsanmärkning inom 12 månader. Det är, med kreditgivarmått mätt, svinhögt. Det är så högt att du inte kan få lån i någon bank i Sverige. Vad du har för inkomst och betalningsmöjligheter i övrigt är ointressanta. Alla storbanker går nämligen i princip enbart på riskbedömningen. Ställda frågor syns i och påverkar din riskbedömning i 12 månader. Det finns alltså anledning att ännu en gång påminna: akta dig för en UC!

Besök i Sachsenhausen

I samband med besöket i Berlin passade vi på att åka ut till Oranienburg och koncentrationslägret Sachsenhausen. Lägret fungerade mellan 1936-1945 som ett nazityskt läger och övertogs sedan av den sovjetiska ockupationsmakten som ett special-läger för tyska krigsfångar och ryska desertörer. Sachsenhausen var det första specialritade koncentrationslägret och fick stå mall för de kommande SS-lägren runt om i tredje riket. Här låg också den SS-myndighet som administrerade alla koncentrationsläger i tredje riket och man använde Sachsenhausen som bas för utbildning av lägervakter till andra läger.

Sachsenhausen ligger lätttillgängligt från Berlin. Man tar bara S1 till Oranienburg och sedan kan man gå till lägret. En promenad på cirka 15-20 minuter. Det är mitt andra besök i ett koncentrationsläger. Första gången var i Dachau för nästan exakt 20 år sedan. Jag vill också besöka Auschwitz-Birkenau någon gång. Det är en väldigt konstig känsla att gå in i ett koncentrationsläger. Man känner verkligen dess tunga historia men även när man står där är det svårt att förstå hur dessa grymheter kunde ske och under så lång tid. Men jag tror det är viktigt att de här minnesplatserna finns och att vi besöker dem. För vi får aldrig någonsin glömma den här delen av Europas mörkaste historia.

Grindarna till Sachsenhausen bär den klassiska devisen "Arbeit macht frei".
Grindarna till Sachsenhausen bär den klassiska devisen ”Arbeit macht frei”.
2016-07-05 11.55.16
The deathstrip. Gick du ut på gruset var du dödens. Efter gruset fanns ett elektriskt taggtrådsstängsel och sedan en mur. Troligen fanns inte de gröna träden bakom på den tiden.
2016-07-05 11.57.01
Skylt på death strip. Texten säger ungefär att det är en neutral zon och att man kan bli skjuten utan varning.
2016-07-05 12.12.04
I barackerna fanns inte plats för privatliv. Här toalettrummet med åtta toaletter på rad. Många skulle använda dem, ofta fick man äta frukost medan man uträttade sina behov.
2016-07-05 12.15.21
Sängarna stod tätt och när lägret var som mest befolkat låg det 2-3 personer i varje binge. Blev det för fullt tog man bort sängarna och lät alla ligga på golvet bäst de kunde.
2016-07-05 12.47.00
Här låg barackerna tätt, dessutom fanns appell-plats, plats för att hänga folk och skoträningsbanan där fångarna fick pröva olika skor åt militären. De fick gå 40 km om dagen. Om det var rätt storlek eller ej på skorna tog man ingen hänsyn till.
2016-07-05 12.50.10
Här är fångarnas kök. Här lagade fångarna mat. Ett av de bättre jobben i lägret, även om köksmästaren var känd för sin hårdhet.
2016-07-05 13.12.21
Redan 1961 öppnades den första minnesplatsen för lägret. De 18 trianglarna på obelisken symboliserar de 18 länder som politiska fångar kom ifrån. I det forna DDR ”glömde” man bort att lägret hade såväl homosexuella som judar som fångar.
2016-07-05 13.25.39
Porthuset vid grinden kallades Torn A. Därför är det logiskt att avrättningsplatsen låg vid Station Z. Den sista anhalten i fångarnas liv. Här i gropen sköts de till döds. Oftast fick de springa ner till gropen medan de blev skjutna, det var få som faktiskt hann fram till själva väggen med kulfånget innan de dog.
2016-07-05 13.38.39
Den verkliga slutstationen. Delar av de gamla krematoriet. Askan lades i stora gropar eller användes för att förstärka vägarna i området.
2016-07-05 13.52.34
Alltid övervakade. Här ett av vakttornen vid station Z.
2016-07-05 14.05.30
I källarvalven under patologihuset förvarade man liken. Man hade cirka 250 m2 till sitt förfogande och här var det ofta fullt. I de närliggande sjukbarackerna utfördes expriment, bland annat på judiska barn som man beställde från dödslägret Auschwitz. Vid obduktionerna fanns bara en handfull dödsorsaker att välja på för de undersökande läkarna.

Andra bloggar om: , , , , , ,

289 dagar utan ledarhund

Sista bilden på mig och Walter, tagen i augusti 2015.
Sista bilden på mig och Walter, tagen i augusti 2015.

Den här veckan har det varit tilldelning av ledarhundar. 7 hundar ska få förare och dessa förares väntan på en ny kompis är över. Den 26 augusti 2015 lämnade jag tillbaka min förra ledarhund Walter då han och jag inte passade ihop, eller snarare att min miljö inte passade Walter. Idag har det gått 289 dagar utan hund och ännu finns ingen hund inom synhåll för mig.

Nästa tilldelning sker i augusti och sen sker en till i slutet av september. Det innebär att jag är utan ledarhund i minst fyra månader till då de hundar som tilldelas i augusti går ut först i början av oktober.

Jag har tagit mig igenom min första vinter på 12 år utan ledarhund. Denna väntan är så förtärande. Jag kan inte leva mitt liv på det sätt jag vill, jag blir mycket mer beroende och framförallt så mår inte min diabetes bra av att jag inte har hund. Att inte kunna motionera och ta mig ut på det sätt jag vill syns mycket tydligt på vågen och det syns också i blodsockervärden.

Jag får fortsätta hoppas på nästa tilldelning, eller den där efter. Men ärligt talat börjar det kännas otroligt tröstlöst. Ett 60-tal synskadade står på väntelista för ledarhund, många av dem väntar på ny hund efter att ha haft en hund tidigare. 2016 delas det ut 36 hundar. Anslaget från Socialdepartementet till ledarhundar har legat still sedan 2006 vilket gör att man inte kan dela ut lika många hundar som förut. Dessutom påverkas även förarnas utbildning.

Andra bloggar om: , , , , , ,

 

Trist slut på tiden som hyresgäst hos Stockholmshem

Jag har tidigare skrivit om Stockholmshem och hur de brister i sitt ansvar. Nu är det dags igen. Denna gången en berättelse ur verkligheten hur de lurar sina hyresgäster. I det här fallet både mig och den hyresgäst som ska ta över vår gamla lägenhet.

I slutet av september kontaktade jag Stockholmshem för att säga upp vårt hyreskontrakt i Hökarängen. Vi fick uppsägningen bekräftad med sedvanlig uppsägningstid på tre månader, det vill säga att vi hade kontrakt till den 31 december i år. Redan då blev jag lite irriterad att Stockholmshem var ointresserade av att hyra ut lägenheten tidigare. I Stockholm står över 500 000 personer i bostadskö vilket ju inte borde göra det så
svårt att hitta en ny hyresgäst med kortare tidsrymd. Nu förmedlas de här lägenheterna via en stiftelse, men även där är efterfrågan stor.

Hursomhelst. Lägenheten besiktades av hyresvärden och de konstaterade att det inte var aktuellt med något underhåll före nästa hyresgäst skulle flytta in. Den 7 oktober flyttade vi ut ur lägenheten och sedan dess har den alltså stått tom. Efter en viss övertalning från stiftelsen gick man med på att hyra ut lägenheten från 1 december så vi i alla fall skulle slippa dubbel hyra en månad.

I slutet av november fick vi veta att det inte blev något av med den som först skulle hyra, hen blev inte godkänd som hyresgäst. Man tog ändå rätt snabbt fram en ny hyresgäst. Men eftersom man tydligen måste få minst en vecka på sig mellan kontraktsskrivning och inflyttning så flyttades inflyttningen till den 16 december. Surt för oss, men men. Vi bokade flyttstädning och förberedde oss för att lämna i från oss lägenheten. Då kommer nästa kalldusch. Stockholmshem har beslutat att lägenheten ska totalrenoveras vilket innebär att den nya hyresgästen får tillträde först i mitten på februari. Här har alltså lägenheten stått tom i över två månader, vi har fått betala dubbla hyror OCH en flyttstädning. Totalt kostnader på 12000 kronor, bara för att Stockholmshem tycker det är kul att låta lägenheter stå tomma.

Hade det inte varit bättre att de gått med på att korta vår uppsägning, renovera och snabbare få ut lägenheten som uthyrd igen. Det skulle ju gynna alla parter och för Stockholmshem skulle det inte inneburit någon ekonomisk skillnad.

Stockholmshem tillämpar något de kallar för VLU, valfritt lägenhetsunderhåll. Så här beskriver de själva detta fenomen:

Vi på Stockholmshem tycker att det är bra med valfrihet. VLU betyder just Valfritt lägenhetsunderhåll och är en enkel lösning som vi tagit fram tillsammans med hyresgästföreningen.
Våra lägenheter har en lägre grundhyra, som inte inkluderar underhåll av väggar, tak, snickerier och golv. Istället bestämmer du som hyresgäst om, när och hur din lägenhet ska underhållas. På så vis får du själv möjlighet att påverka din hyra och inte minst sätta din egen prägel på din bostad.

(…)

Det valfria lägenhetsunderhållet gäller för dig som är hyresgäst hos oss, efter att du flyttat in.

Notera den sista meningen, för den är otroligt viktig i sammanhanget. Det valfria underhållet gäller först efter att du flyttat in. Därför kan man tvångsrenovera lägenheter för att få upp hyran. I det aktuella fallet har lägenhetens sovrum och kök tapetserats om redan, köket så sent som 2015 på grund av en vattenskada. Ändå ska ytskikten bytas och näste hyresgäst får betala. De får inte heller påverka renoveringen på något vis, som färgval till exempel, bara att tacka och ta emot. Och betala.

Det som skulle behöva renoveras i vår gamla lägenhet är köksstommarna. De är slut efter snart 60 år. Dessa ska dock, efter vad jag fått höra, inte fixas till. Det är ju alltid kul att ha fått nya golv den dagen skafferiet faller ihop.

Det är skrämmande att det här sker. Det som är ännu mer skrämmande är att det är ett av Sveriges största kommunala bostadsbolag som gör på det här viset. Jag har kontaktat Hyresgästföreningen bara för att få höra att de inget kan göra. Så länge man har ett kontrakt kan värden göra som de vill. De höll dock med om att det var rätt fult att hyresvärden valde att kringgå VLU.

Jag är glad att jag flyttat ifrån Stockholmshem. Vår nya hyresvärd känns betydligt mer stabil. Vi har ju dessutom den stora förmånen nu att bo i en helt nyrenoverad lägenhet. Här finns visserligen inget VLU, men det kanske man mest ska vara tacksam över.

Andra bloggar om: , , , , ,

Var är yrkesstoltheten?

taxibilDet pratats ofta om de dåliga villkor som gäller för taxichaufförer. Det är långa arbetspass, oschyssta villkor och taskigt betalt. Och inte tu tal om att det förhåller sig så.

Ibland funderar jag dock på om det inte är så att taxichaufförerna till stor del har sig själva att skylla?

Jag har åkt taxi så länge jag kan minnas. Min mamma hade färdtjänst och när jag blev tillräckligt gammal fick jag det med, jag åkte även taxi till och från skolan. Det här var i den tid före den stora avregleringen av taximarknaden 1990. På den tiden var taxichaufförer trevliga, hjälpsamma och skötte sitt jobb klanderfritt. (Jojo, det har så klart alltid funnits rötägg i alla branscher, men det var inte alls som det är idag!)

De som körde taxi då var stolta över sitt jobb, de hade en yrkesskicklighet och de månade om att göra sitt yttersta för sina kunder.

Nu, 25 år efter avregleringen, ser vi en bransch i totalt kaos. Och jag undrar som sagt om det inte till stor del är chaffisarna själva som rår för detta. Jag åker väldigt mycket taxi, eftersom jag många gånger inte har något val. Jag åker färdtjänst en hel del och jag åker också en del taxi i tjänsten, både i Stockholm och på andra håll i landet. I snitt handlar det om någonstans mellan 400-500 resor om året. Vid många av dessa resor upplever jag problem med chaufförerna på olika vis. Det skulle gå att skriva spaltkilometrar eller kanske till och med böcker om allt som jag upplevt när jag åker taxi i Sverige idag.

De vanligaste problemen jag har när jag åker är dock att chaufförerna har problem med hur de ska bemöta sina kunder. De är otrevliga, griniga eller beter sig konstigt. Det är mer regel än undantag att man får ett samtal från en chaufför när man bokat en bil och han meddelar att han står på en helt annan plats än dit jag bokat och förväntar sig att jag dels ska flytta mig dit han är och dels också leta upp honom. Det är inte bara när jag åker dåligt betalda samhällsfinansierade resor det här händer utan i lika hög grad när jag åker på jobbets företagsavtal. Jag har vid flera tillfällen bokat företagstaxi från Stockholm Central. För att det ska vara lätt för mig vill jag åka från en specifik plats dit både jag och hunden lätt hittar. Inte en enda gång har de fungerat. De ringer och meddelar att de står vid en helt annan plats på centralen. Vid ett tillfälle valde chauffören till och med att bomma köruppdraget i stället för att köra till rätt ställe och hämta sin företagskund.

Ja, taxichaufförerna behöver bättre löner och schyssta villkor, men för att ni ska ha en chans att kunna få det måste ni också förtjäna det. Ni måste ta tillbaka er yrkesstolthet och se till att era arbetsgivare rensar ut det pack som inte har på förarplatsen i en taxi att skaffa. Jag tror att kraven måste komma från chaufförerna själva för att kunna skapa en förändring. Visst, tuffare krav för att få köra taxi och lättare att dra in legitimationen för de som inte sköter sig är så klart också pusselbitar i att få till en bättre taxinäring. Sen måste naturligtvis resorna få kosta mer, samhället kan inte pressa ner priserna, men å andra sidan är det ju företagen som lämnar in anbuden, och om man inte tävlade inom Fågelviksgruppen (som äger bland annat Taxi 020 och Taxi Kurir) att få det lägsta priset så kanske situationen skulle bli bättre.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Böcker min dotter måste läsa

Omslaget till Lite mer än en kramJag älskar att läsa. Jag har alltid slukat böcker i parti och minut. Förr läste jag dem med ögonen, numera får jag hålla till godo med det som ges ut som tal- och ljudböcker.

Jag minns så väl när jag som 12-13-åring satt på biblioteket i Katrineholm och smusslade med böcker som jag inte vågade låna hem och som jag knappt vågade läsa. Hans-Eric Hellbergs böcker Kram och Puss läste jag flera gånger där på biblioteket, i alla fall utvalda kapitel. Även Rune Belsviks Alla snygga tjejer var en favorit. (Den har jag för övrigt fortfarande står i bokhyllan)

Lite senare läste jag Inger Edelfeldts Duktig pojke, den vågade jag faktiskt låna hem till och med. Det var stprt. Och den boken gav många insikter. Den sista boken jag smygläste på bibblan var nog Min bror och hans bror av Håkan Lindquist. En stark berättelse om sorg och kärlek och om att vara annorlunda. Alla de här böckerna läste jag i början av 1990-talet och det är fantastiskt att se hur mycket som hänt i världen sedan dess, i alal fall när det handlar om HBT-frågor. Jag inbillar mig att det är betydligt enklare idag att fundera över kärlek och sexualitet än vad det var då. Ändå kommer dagens ungar också smygläsa böcker som de inte vill att deras föräldrar ska se.

Min dotter är bara drygt två år, men jag hopaps att hon en dag ska upptäcka alla dessaa böcker, att hon också ska smygläsa böcker på bibblan, att hon ska upptäcka livet och världen och sig själv genom böckerna.

I slutet av förra sommaren ramlade jag av en slump över en författare jag inte tidigare hade hröt talas om. Han heter Mårten Melin och skriver böcker för barn och ungdomar. Jag plöjde flera av hans böcker på några dagar. Först läste jag böckerna om Skogsbingelskolan; Förvandlad, Jag är Love och Pixies bok. De handlar om en skola där eleverna har speciella förmågor. I första boken, Förvandlad, möter vi till exempel två 13-åringar som förvandlas till katter, om de blir sexuellt upphetsade. Mårten har ett sätt att skriva på som fångar in sina läsare redan på första sidan och sedan går de inte lägga i från sig förrän man når den andra pärmen.

Strax efter att jag läst de här böckerna, som inte egentligen innehåller något sex även om det stundtals är underförstått, fick jag höra om boken Lite mer än en kram, som då var Mårtens senaste bok. Den fick rätt mycket uppmärksamhet när den kom för att den handlar om ungdomars sexualitet. I boken, som handlar om Amanda och Manne, handlar mycket om kärlek, kåthet och onani. Amanda är äldre än Manne vilket ger historien en extra twist. Boken är otroligt välskriven och det är garanterat många ungar som kommer sitta o tjuvläsa den här boken, med en hand i brallorna.

När Moni Nilsson-Brännströms bok Klassresan kom ut förfasades många och boken plockades till och med bort från något skolbibliotek. Mårten Melins Lite mer än en kram är mycket ”värre” och det är lätt att se moralpaniken komma. Det är ju knappast ovanligt att föräldrar tror att deras ungar inte har någon sexualitet. (Läs förresten Martin Ezpeletas blogginlägg i ämnet som jag tipsat om förut.)

Som sagt så är min dotter bara strax över 2 år, men jag hoppas hon en dag kommer dyka ner i Mårtens böcker, och i Hans-Erics och Birgittas och Monis. Och jag hoppas verkligen att när hon är så gammal att hon har behållning av de här böckerna att det då är en annan tid, där vi vågar se att våra ungar har en sexualitet och att de får ha den för sig själva. Jag tror inte vi ska lägga oss i så mycket, utan låta de sköta sin smygläsning så som vi själva gjorde. Det har vi knappast mått dåligt av!

För övrigt funkar Mårtens böcker lika bra för vuxna, om man har barnasinnet kvar. Lättsmält, välskrivet och engagerande.

Jag har gjort en intervju med Mårten Melin om hans skrivande och framförallt om Lite mer än en kram. Lyssna på den här nedanför:

Besök i HC Elefanten

IMG_0112Jag har alltid haft en fascination för Urban Exploration, att få utforska övergivna platser. Det är ett ganska omöjligt intresse om man är funktionshindrad. Jag kan inte så enkelt ge mig ut i skogen och leta reda på övergivna hus att plåta i. Än mindre kan jag krypa omkring i övergivna delar av tunnelbanan eller liknande saker.

Det vore till exempel en dröm att få utforska området kring Slussen i Stockholm där det finns både det ena och det andra som inte längre är i bruk. Ibland så dyker ändå möjligheten upp att få kolla på saker som få har fått se.

IMG_0109
Ingångstunneln till Elefanten.

Elefanten är ett drygt 3000 m2 stort bergrum i Sollentuna i norra Stockholm. Anläggningen byggdes 1972-1977 och användes fram till 1997 innan man la anläggningen i malpåse. Elefanten var en HC, en huvudcentral för civilförsvaret och när den var i bruk var anläggningen väldigt hemlig. Man byggde anläggningen under kalla krigets dagar men anläggningen har aldrig använts i skarpt läge. Tanken var att Elefanten skulle vara ledningscentral för Stockholms stad och Sollentuna kommun i en kris eller krigssituation. Härifrån var det tänkt att samhällets resurser skulle ledas och fördelas. I Elefanten skulle upp till 200 personer kunna vistas samtidigt i de två byggnader som finne. En för ledningscentral, reception och markenteri och en byggnad för logement och fritid.

Ingången till Elefanten.
Ingången till Elefanten.

Stockholms länsmuseeum har fått möjlighet att visa HC Elefanten vid några tillfällen och vi fick tag på biljetter till en av visningarna. Det är en mäktig känsla att kliva in genom den oansenliga dörren och påbörja vandringen ner i berget.

Vi är ett 20-tal personer som vandrar in i berget den här eftermiddagen och tar en promenad rakt ner i 70-talet. Elefanten har som sagt aldrig använts i ett skarpt läge utan endast för övningar vilket gör att anläggningen är väldigt fräsh och fin. Prylarna ser helt nya ut och möblerna ser ut som om de kom från möbelfabriken i förra veckan. Eftersom anläggningen hållits ventilerad och pumpad under alla år är allt i mycket gott skick. Luften inne i berget är lite instängd. Det känns lite som luften i ett flygplan.

Receptionen
Receptionen

Vi börjar vår vandring med att passera genom saneringsslussarna. Här skulle man kunna bli av med kontaminerade kläder, duscha av sig och få nya kläder innan man fick tillträde till anläggningen. Efter slussarna kommer man in i det stora bergrummet. På stora stålfjädrar står två stycken tvåvåningsbyggnader. Fjädrarna är till för att byggnaden inte ska ta skada om detonationer får marken att skaka. Därför har också alla röranslutningar en rörlig del så att inget ska gå sönder om byggnaderna rör på sig. Båda byggnaderna är inklädda i plåt och man passerar in genom ett tunnelrör av plåt. All denna plåt har till syfte att stoppa EMP-atacker, elektromagnetisk puls, som kan slå ut elektronisk utrustning.

IMG_0034
Högtalaranläggning

IMG_0060Inne i byggnad A möts man av receptionen innan man kan fortsätta upp för trappan till ordersalen. Det är Elefantens hjärta och salen är enorm.

Här finns plats för telefonväxel, larmcentral, kryptorum och krigsstudio för Sveriges Radio. När Elefanten byggdes så hade digitala telefonväxlar börjat komma och AXE-systemet var i sin linda. Man litade dock inte på den nya tekniken utan man valde i stället beprövad teknik i form av analoga telefoner och analoga växlar. Det

Proppväxel
Proppväxel

finns ett antal gråa Dialog-telefoner, ett antal svarta Ericsson-telefoner med linjetagare och till och med en hederlig gammal proppväxel signerad LM Eriksson.

Det är svårt att tänka sig lokalerna sjuda av liv och verksamhet. När vi är där är tystnaden kompakt och det går naturligtvis inte att höra ett ljud från yttervärlden. Det intressanta är att i stort sett så snart man kommer in i byggnaden så

Telefon med linjetagare från LM Eriksson. Notera det schyssta headsettet.
Telefon med linjetagare från LM Eriksson. Notera det schyssta headsettet.

glömmer man att man är under jorden. Det känns som man bara är inomhus och i alla fall jag tänker inte på att det inte finns några fönster.

I byggnad B finns logement och dagrum. Här skulle 120 personer kunna sova i logementet. Det finns 6 och 26-bäddsrum. Det finns toaletter och duschar uppdelade för kvinnor och män, men själva sovplatserna är inte könsuppdelade utan man bokade bara den säng man ville sova i. Det är inte många sängar som det faktiskt har sovits i. De flesta madrasserna har fortfarande sin originalplast på sig. Vår guide berättade att folk vid övningarna inte var så sugna på att sova över i Elefanten, man tyckte att sovrummen var

Ett av de större sovrummen i byggnad B.
Ett av de större sovrummen i byggnad B.

trånga och mest liknade kupéer på nattåg. Jag tyckte ändå att det var rätt rymligt och rent spontant kände jag att det skulle varit väldigt häftigt att få prova att sova över där.

I nuläget skulle det så klart bli svårt eftersom det inte finns vatten och avlopp i Elefanten längre.

Framtiden för Elefanten är oviss. Elefanten har haft en systeranläggning, Vargen, i Lissma i södra Stockholm. Den har sålts ut till ett it-företag som ska använda anläggningen som datahall. Man har rivit ur all inredning och ersatt den med servrar i långa banor. Elefanten är den sista anläggningen av sitt slag som är bevarad i original. Många andra anläggningar har blivit

På 70-talet fick man röka överallt, även i Elefanten.
På 70-talet fick man röka överallt, även i Elefanten.

datahallar, vattenfyllts eller plomberats. Det finns önskemål om att byggnadsminnesmärka Elefanten och att öppna det som ett museum. Jag hoppas verkligen att anläggningen kommer bevaras och jag känner mig privilegierad som har fått chansen att besöka Elefanten – och om jag får chansen att göra om det så kommer jag definitivt ta den.

Vill du se mer?
Jag har lagt upp ett Facebook-album med fler bilder från Elefanten.
Vill du läsa mer om Elefanten kan du kolla in Antus.org samt läsa mer hos Stockholms Länsmuseeum.