Varför skrämmer olikheten?

Det här blogginlägget är från början skrivet på min Facebook. Kommentera det gärna där. 

– Du är en zigenare! Du är inte som vi!
Jag sitter och nattar min femåriga dotter. Hon har just upptäckt Katitzis spännande historia. Det är fjärde nattningen den här veckan hon lyssnar på historien om flickan på barnhemmet som inte har förstått att andra ser henne som någon som är annorlunda. Som inte är som de andra. Berättelsen om Katitzi utstrålar just det här jag vill ge min dotter, att alla människor är olika, att olika är bra och att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

När jag växte upp i Katrineholm på 80-talet fanns det inte speciellt många invandrare. Ja, finnar fanns det ju så klart, men det var ju inget konstigt. Min mormor kom ju hit under andra världskriget som krigsbarn. I min klass fanns det en enda person med annan hudfärg och jag minns hur exotiskt det kändes när vi hälsade på hos moster Kerstin i Stockholm. Jag var väl en sisådär 7-8 år. Hon bodde under några år på Lappkärrsberget och när jag gick ut på gården och lekte träffade jag barn av alla möjliga nationalitet. Vi pratade inte samma språk, men lekens språk är universellt och vi kunde ändå kommunicera på något vis. Jag vet att jag kom in och berättade att jag lärt mig massa nya språk. Så här i efterhand var det väl antagligen mitt sätt att reflektera över at jag hade varit med om något nytt och fascinerande. Händelsen måste ändå ha gjort djupa avtryck i mig eftersom jag fortfarande minns den så väl.

För min dotter är det annorlunda. Hon har växt upp i ett mer mångkulturellt samhälle och har dagiskompisar med vitt skilda härkomster och kommer aldrig få den där aha-upplevelsen som jag fick på Lappkärrsberget. För henne är det naturligt att inte göra skillnad på personer utifrån vilken färg de har på sin hud eller hur bra eller hur dålig svenska de talar. Så tillbaka till nattningen och Katitzi. Ruttan säger att Katitzi inte är som de andra. För hon är en zigenare. Igår kväll satt Jimmie Åkesson i Sveriges Television och sa att invandrare inte kan få jobb för att de inte är svenska. Det är rätt lätt att dra parallellerna. Så här någon dag innan valet börjar han tappa masken, visa mer av vad Sverigedemokraterna står för. Och jag är rädd, jag är verkligen skiträdd på riktigt. Vad är det för värld jag kommer låta min dotter få växa upp i om Sverigedemokraterna gör stora framgångar i valet i morgon? Och vad är det som gör att kanske runt 20% av befolkningen kommer lägga sin röst på det partiet vid valet i morgon? Är ni verkligen så jävla rädda för personer som inte är som ni? Tror ni verkligen på fullt allvar att det går så jäkla illa för Sverige som Jimmie vill påskina trots att all fakta talar om motsatsen? Jag kan förstå om man vill ha förändring i vissa ämnen. Men vad är det gör att man väljer att skapa förändringen genom att rösta på ett parti med nazistiska rötter, med ett tydligt rasistiskt budskap i stället för att försöka förändra genom att engagera sig mer i politiken eller påverka på andra sätt? I morgon kommer många lägga sina röster på Jimmies parti. Då lägger ni också en röst på att det är okej att tycka att folk som inte är födda här eller har en annan hudfärg är mindre värda än oss andra. Ni lägger också er röst på ett parti som förminskar mina vänner som har funktionsnedsättningar som gör att de behöver personlig assistans till ”LSS-personer”.

I morgon ska jag rösta. Det är tradition att göra det på valdagen om möjligt. Och aldrig har det känts viktigare att gå till vallokalen. Men jag har heller aldrig förut i mitt liv varit så rädd och orolig över framtiden. Rösta i morgon! Rösta med hjärtat!

Allt det här tänker jag på, medan jag nattar min femåring, tjugofyra timmar innan vallokalerna stänger. Och tårarna bränner innanför ögonlocken.

Paketleveransen som spårade ur, del II

Den här leveransen går verkligen sådär. 

I går ringde jag till PostNord som lovade att de skulle se till så att paketet skulle lämna ombudet och i stället börja levereras hem till mig. Så blec det inte. Två av de tre paketen lämnade snällt ombudet, åkte till sorteringsterminalen och… tillbaka till ombudet! 

I morse var det treje paketet försvunnet någonstans i PostNords stora logistiksystem. Det dök sedermera upp det också hos ombudet. 

Nu har någon sorts utrednignsavdelning på PostNord blivit inblandad och nu ska de tre paketen förhoppningsvis snart komma hem till mig. Ska bli riktigt spännande att se om de faktiskt också kommer att bli uppburna som det är meningen att de ska bli. Tittar man i appen nu ser det ut som till höger, ett paket är hos ombudet, ett är försenat och ett tredje är på väg. Jag är tveksam till om vi har sett det sista av den här historien. 

Paketleveransen som spårade ur, del I

I veckan beställde jag ny hundmat och kattsand. Eftersom Zico snart kommer så behövs det nytt käk till honom. Inga problem så långt, beställningen lades och skickades från leverantören med Postnord. Tjänsten som är köpt av Postnord är att paketen ska levereras till dörren utan kvittens, så ingen behöver vara hemma. 

Det är nu problemen börjar. Just nu har vi nämligen ingen hiss eftersom den ska bytas ut mot en ny. Så igår ringer en chaufför från Postnord och jag anar oråd redan från början. Han talade om att jag minsann fick komma och ta emot mina paket vid ytterdörren annars skulle han returnera dem till avsändaren. Jag var på jobbet och dessutom är jag inte direkt intresserad av att göra deras jobb. Jag påpekade för chauffören vad det är för tjänst och att det är hans sak att lösa det. Han sa då att han inte kunde göra det eftersom han har ryggskott. Man kan ju lite stilla fundera på vad man gör på jobbet om man har den sortens jobb och har ryggskott. Jag orkade inte tjafsa mer med chauffören utan ringer i stället Postnords kundservice. De konstaterar att chauffören gjort fel och efter en stund ringer chauffören också en gång till för att meddela att paketet kommer köras ut senare. OK. So far so good. 

I går kväll fick jag ett SMS från Postnord där de talade om att de försökt leverera mina paket (igen) men att ingen var hemma. Så nu skulle de leverera dem till utlämningsstället i stället. I morse fick jag också SMS om att två av tre paket fanns på utlämningsstället. Det är nu man på allvar börjar undra vad som hänt. Har de verkligen burit upp paketen, ringt på dörren för att konstatera att ingen var hemma och sen burit ner dem igen? Eller har de bara stått utanför porten och sen åkt? Och varför levererade de inte paketen utanför dörren utan kvittens som det stod i beställningen. Så nu får jag vänta till på måndag för att ringa Postnords kundtjänst ännu en gång för att försöka få paketen hämtade på utlämningsstället och hemburna.

Kanske går det tredje gången gilt? 

Andra bloggar om: , ,

Snart kommer han!

Nu är det plötsligt inte så långt kvar längre. Om knappt fyra veckor kommer han, min nya ledarhund. 

Det är nu två veckor sedan jag fick reda på att han skulle bli min. En svart labrador-hane som lystrar till namnet Zico. Han fyller två år i mars så han är en riktig yngling. Av vad jag hört om denna kille, 58 cm hög och 33 kilo tung så tror jag det kan bli riktigt bra. 

Nu hoppas jag bara att tiden går riktigt riktigt fort! 

Troligen en vinter till

Selen är tom. Det finns ingen ledarhund som kan bära den. 

I våras fick jag lämna tillbaka min ledarhund eftersom vi inte riktigt passade ihop. Det är hemskt att avbryta på det viset, när man lagt ner mycket tid och energi på samträning men till slut så gick det inte längre och jag blev åter hundlös. 

Nu närmar sig en ny vinter och jag bävar. Jag har naturligtvis enrom nytta och glädje av ledarhund året runt men just under vintern blir det extra tydligt vilken skillnad hunden gör i ens liv. 

Jag har lite synrester och när jag inte har ledarhund använder jag dem mer än jag borde. Det sliter och stjäl koncentration från annat som det vore bättre att jag använde den lilla syn jag har till. 

Att ta sig fram med vit käpp i stället för med ledarhund är som natt och dag. Man får ett helt annat rörelsemönster, man går stelare mer osäkert utan ledarhund. Med hunden däremot rör jag mig fortare, ledigare och behöver inte oroa mig för att gå på något. 

I går kväll var jag i Haninge en sväng för att hälsa på gänget som spelar i Showdown-VM. Jag tog pendeln tillbaka till stan och det ångrade jag verkligen när jag hade gått av tåget vid Södra station. Eftersom det nu råder kompakt höstmörker har jag ingen som helst glädje av de få synrester som jag har. Jag tog mig fram genom Fatbursparken och upp mot Medborgarplatsen med käpp. När jag kom upp till Medis var jag helt slut. Med ledarhund hade jag kunnat swisha fram genom parken på nolltid. Nu tog det minst tre gånger så lång tid. Jag var dock envis. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå hela vägen hem från Södra och det gjorde jag också. Det blir ingen avslappnad promenad när man går och spänner sig i kroppen hela tiden, rädd för att krocka med en parkerad cykel, gå in i något av alla de saker som är uppställda för att stoppa bilar eller kanske ramla ner i ett dåligt markerat vägarbete. 

Jag drömmer om en promenad i snabb takt längs Årstaviken i höstmörker eller att kunna kryssa mig fram snabbt bland alla människor på T-centralen utan rädsla att råka hamna på tunnelbanespåret. Jag vill kunna orka ta tunnelbanan för att hämta min dotter på dagis och känna mig trygg i förvissningen att vi kommer säkert hem. 

Just nu är väntetiden för en ledarhund ovanligt lång och jag har ingen aning om när det kan dyka upp en hund till mig. Jag får räkna med i alla fall en vinter till med snödrivor och utan långa snabba promenader. 

Kanske nästa vinter. Då kanske jag åter har fått tillbaka min rörelsefrihet på mina egna villkor. 

Andra bloggar om: ,

 

Husvagnssäsongen är slut

Årets säsong på campingen är över och i helgen fick jag hjälp av Kenny och Annika att ta ner tältet och flytta på vår trätrall. Vi kommer återvända till samma campingplats nästa år, men vagnen ska på äventyr över vintern så det krävdes lite mer meckande än vanligt i år. 

Nu är det i alla fall gjort och i kväll har de hämtat vagnen för att köra den till vintervilan. Där ska den utsättas för lite rengöring och besiktning och sedan ska den komma tillbaka igen till våren. Efter fem år kan det vara på sin plats med lite skrubbning, om man säger så. 

20% mindre doser

Jag har under en lång tid haft problem med att mina blodsockervärden har varit extremt ojämna och svårinställda. De råd man får när man har kontakt med sjukvården går oftast ut på att man ska öka sina insulindoser för att på så sätt få ner sina höga värden, och visst det kan ju låta logiskt onekligen. På mig har det dock inte fungerat så bra. Jag har höjt och höjt och höjt tills jag kommit upp i ganska höga doser både i basalinsulin och måltidsinsulin. 

För ett tag sedan läste jag om en person som provat att ganska radikalt sänka sina doser och i och med det uppnått ett stabilare blodsockervärde. Jag tänkte att eftersom jag numera har en Freestyle Libre som kontinuerligt mäter glukosnivåer kunde det vara värt att testa och se vad som händer. Det är ju bara att öka doserna igen om det skulle gå åt skogen. 

Sagt och gjort. Jag började med att sänka alla måltidsdoser med 6 enheter för att se vilket resultat det skulle få. Och resultatet lät inte vänta på sig. Visst, nivåerna är fortfarande ojämna och man kan fortfarande se ett ”gryningssyndrom” men skillnaden är ändå uppenbar. Från att ha svängt mellan 3-20 mmol/L över dagen har det nu i stället hållit sig till mycket större del inom målvärdena. Jag har då också gjort motsvarande säkning av basaldoserna. 

Mina blodsockervärden är fortfarande för ostabila och för höga, men det är det jag hoppas kunna komma åt på ett bättre sätt med en pump. Det är bara tio dagar kvar nu. 

Totalt sätt har jag alltså sänkt mina insulindoser med ungefär 20%. Det innebär att jag har en mycket bättre förutsättning att kunna sänka doserna ytterligare när jag börjar med pumpbehandling och alltså bättre möjligheter att få Omnipoddarna att räcka längre. 

Man kan så klart fundera över vad det här beror på. Min egen hösgt ovetenskapliga teori är att det kan bero på att om man tar för höga doser insulin gör det att kroppen slutar reagera korrekt på insulinet och alltså får det då sämre effekt om man tar en bättre balanserad dos. Om någon annan har en idé om varför det är så här så vill jag gärna höra den. 

Andra bloggar om: , , , , ,

Köpenhamn 2017

En byggnad i Christiania.

Det var inte meningen att jag skulle ha någon mer semester den här sommaren, men tillfälligheternas spel gjorde att det blev en resa till Köpenhamn tillsammans med Nanna. 

Vi åkte i torsdags med tåg direkt mot Köpenhamn, en resa på drygt fem timmar. Väl framme i Köpenhamn började vi med att leta reda på vårt hotell. Vi fick använda GPS och det är inte helt säkert att vi gick den allra närmaste vägen. Det visade sig att vårt hotell låg ganska nära Ströget och alltså rätt centralt även om det var en bit från järnvägsstationen. Vi kom i alla fall fram till vårt hotell och kunde checka in. Kvällen bestod sedan i att lära känna närområdet och fixa dagens middag, hamburgare på restaurang på Ströget. 

Undertecknad på en uteservering i Nyhavn.

Dag två kollade vi in Nyhavn, gick längs kanalen, tittade på folk och båtar och hade det allmänt chill. Vi stannade till för en förmiddagsöl i närheten av kanalen och det var riktigt skönt i solen. Min kontaktlins började bråka och till slut ramlade den ur ögat. Jag gjorde ett fåfängt försök att få den tillbaka i ögat men fick snart ge upp. Som tur var hade jag en extra lins på hotellet så vi fick återvända dit. 

Hänglås vid en av broarna vid kanalen i Nyhavn.

Vi upptäckte att Köpenhamnsborna – eller turister – har låtit sig inspireras av Ponts des Arts i Paris, ni vet bron där kärlekspar förr satte upp hänglås för att visa sin kärlek. Seden är så vitt jag förstår avskaffad i Paris men i Köpenhamn lever den vidare, om än i mindre skala. 

Kvällsbild från Tivoli.

Eftermiddagen och kvällen ägnade vi åt besök på Tivoli. Det blev en trevlig vistelse där vi mest gick runt, drack öl och käkade gott. Vi förundrades först lite av den stora mängden tonårstjejer som fanns inne i parken. Det visade sig att gruppen 5 seconds of summer skulle spela senare på kvällen. De gick på scenen cirka klockan 22.00, i samma veva som vi lämnade Tivoli för att gå tillbaka till vårt hotell. 

Ett galleri i Christiania

Den sista hela dagen i Köpenhamn tog vi en tur till Christiania. Det är en intressant känsla att besöka denna stad i staden och man får definitivt känslan av att man är där inne medan resten av världen finns utanför. Det känns också lite märkligt att se folk handla med narkotika och använda den helt öppet. Det är ju en sorts turistattraktion också och vi slog oss ner en stund med en öl på en uteservering innan vi tog en promenad runt området. 

En och annan öl slank ner under semestern.

Vi återvände till Nyhavn för en sen lunch innan vi beslöt oss för att ta det lugnt på hotellet en stund. Det blev många steg under dessa dagar och vi kände oss båda lite slitna. Middagen intogs längs Ströget. 

Sista dagen så gjorde vi inte så mycket mer än att köpa fika till hemresan och gå mot stationen. Vid lunchtid rullade tåget mot Sverige igen. Jag gillade Köpenhamn, och det var riktigt nice med ett par dagar med att bara vara, dricka en och annan öl och bara ta det lugnt. Nu är semestern definitivt slut och det är bara att ta tag i vardagen igen. 

Det ordnar sig till slut

Nu blir det pumpstart trots allt. Den 18 september kommer jag nu att börja med pumpbehandling. Jag har fått ett okej från läkaren vilket känns väldigt bra. Jag har också fått en hel del värdefulla tips från en Facebook-grupp för användare om Omnipod på hur man skulle kunna kombinera insulin för att få ut den stora nyttan med Omnipod samtidigt som man kan använda poddarna längre. Det är saker jag får ta upp med min läkare när det blir så dags. Det känns skönt att i alla fall veta att det är på gång igen. 

Det blir visst aldrig som man tänkt sig

I dag var tanken att jag äntligen skulle få börja med insulinpump. Jag åkte till SöS idag för att träffa min diabetessköterska och en representant från Ypsomed, företaget som tillhandahåller Omnipod i Sverige. 

Väl när jag var där fick jag veta att det tyvärr inte kunde bli någon pumpstart idag. Den läkare som jag träffade senast i juni förra året har satt sig på bakhasorna och vill inte godkänna byte av behandling. 

Orsaken är dels att det var ett år sedan jag senast träffade en läkare. Jag har ju sedan i januari försökt få en tid hos en doktor utan resultat, så det känns ju inte riktigt som det är mitt fel. 

En annan orsak är också att läkaren ifrågasätter en behandling med just Omnipod på grund av mina förhållandevis höga insulindoser. Jag kan på ett sätt förstå argumentet. Omnipod är gjord för att kunna bäras upp till 72 timmar i sträck. Jag skulle kunna använda den i ungefär 48 timmar i nuläget. Men samtidigt så är ju målet att kunna få bättre och jämnare blodsockervärden och på sikt faktiskt kunna sänka mina doser. Jag skulle ju önska att man var mer öppna för att faktiskt ge patienterna en chans. 

Så nu ska jag lämna prover och sedan få en läkartid – Gud vet när. Den 18 september är den ordinarie pumpstarten. Kanske kanske kan det hinna hända saker tills dess. Förutsatt att jag lyckas övertyga läkaren vill säga. 

Men just nu känns det rätt motigt. Den inspiration jag kände för att kämpa saknas just nu kan man väl säga.