Synskadades Riksförbund Stockholm och Gotlands län genomför just nu en kampanj för en säkrare tunnelbana. Många synskadade har skadats i tunnelbanan, mer än en har dött.
Kampanjen har dels gjort en film och dels en pågående namninsamling. Skriv gärna på den för att få en tunnelbana där man inte behöver änglavakt för att överleva. Själv har jag haft tur och aldrig ramlat ner på spåret, men det har helt klart varit nära vid några tillfällen.
Filmen finns i två versioner, en vanlig och en syntolkad.
Vanlig version:
Vid 12-tiden kom jag fram till Almåsa kursgård för grundkurs 1 för ledarhundsförare. Efter lite uppackning blev det lunch och därefter hade vi ett första teoripass. Det blev mest presentationsrunda och lite praktisk information inför kursen. Vi fick en kopp kaffe och sedan var det dags att gå in på rummet för att vänta på våra hundar.
Jag hann inte vänta många minuter innan Barbro som är instruktör knackade på dörren och kom in med Walter. Han tog ett varv i rummet för att kolla in allt innan han hälsade på mig. Framtassarna i knät och ett par rejäla koslickar. Så hälsar Walter!
Vi tillbringade en knapp timme på rummet blev det dags för en första promenad. Jag tog Walter i koppel och vi gick en kortare rastrunda. Jag tyckte det kändes mindre bra i början. Han lyssnade inte så bra och ville gå fram och tillbaka över vägen. Men det ordnade upp sig och vi gjorde några spontana övningar med hundmöte. Jag kände att han spände sig lite när vi närmade oss en hund, men genom att vända om och sen gå tillbaka igen så bröts spänningen och vi kunde passera utan några problem.
Efter promenaden gick vi in på rummet igen och Walter fick middag. Han satt föredömligt fint vid sin matskål och väntade på sitt ”Varsågod!”
Nu har jag ätit middag och kommit tillbaka till rummet. Walter var glad att se mig och hoppade upp och ner när jag kom in på rummet. Men han coolade snabbt ner sig och blev lugn och fin igen. Nu ligger han här på golvet och väntar på att vi snart ska ta en till koppelpromenad. Först i orgon eftermiddag väntar den första vandringen i sele. Jag är så taggad!
Det är lite roligt. Walter har samma ”ticks” som min förra ledarhund Skippen. Han gillar att ”ta i hand”, ett löst grepp om handleden för att hälsa. Det är ju en ovana som man bör försöka bli av med, men den har sin charm också.
Så här långt tycker jag det känns väldigt lovande. Han är väldigt trevlig och jag tror att han snart kommer vara min på riktigt.
Barbro sa att det syns på hans blick att han vill veta vad jag tycker och vad han ska göra. Det lovar gott tycker jag!
Nu är det inte lång tid kvar. Jag har kommit till Almåsa Konferens där grundkurs 1 kommer gå av stapeln. Fram till söndag ska jag och Walter träna tillsammans här och om ungefär tre timmar kommer vi träffas för första gången.
Jag är incheckad och har packat upp lite grann. Ännu väntar Walters korg tom på honom .Men snart, snart börjar det nya spännande äventyret!
I morgon är det den stora dagen. Dagen då jag ska få min nya ledarhund Walter. Klockan 13 i morgon börjar kursen och strax efter klockan 15 kommer vi få möta våra hundar. Vi är sju killar som går kurs denna gången. Alla kommer nog vara lika spända och förväntansfulla på att få träffa just sin nya vän.
Väskan är nästan packad, bara några små saker som ska dit sen är jag klar. Det kommer nog bli lite svårt att sova i natt tror jag. Sen kommer en lång förmiddag. Den har jag beslutat att tillbringa på kontoret. Jag vet inte om jag kanske får så himla mycket gjort där men förhoppningsvis går timmarna fortare där.
I morgon vid ungefär den här tiden ligger han förhoppningsvis nöjt och snusar i sin korg medan jag kan berätta om första dagen och framförallt det första mötet.
Nu är det exakt en vecka kvar! Nästa måndag vid den här tiden kommer jag sitta och vänta på att få träffa honom för första gången. När nedräkningen började var det knappt två månader kvar. Tiden har ändå gått väldigt fort och nu så är vi inne på den sista fasen i nedräkningen.
Jag hoppas att det första mötet blir bra och att han kommer motsvara mina förväntningar, men jag tror det kommer gå fint!
Almåsa ligger vid Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård.
Nu i veckan har SRF tillsammans med Almåsa arrangerat en familjevecka för familjer där endera barn eller föräldrar har en synnedsättning.
Detta var första gången man arrangerade något liknande och tyvärr kom annonsen om veckan ut lite sent då många redan hade planerat sin semester. Därför blev vi bara tre familjer som kom denna gång. Totalt fyra barn varav Elin var yngst, de andra barnen var 6, 7 och 10.
Vi bodde i stuga under veckan. Molly trivdes fint att vila utanför.
Vi kom hit måndag till lunch och på eftermiddagen var en simlärare inbokad för att på ett lekfullt sätt öva med barnen i poolen. Elin var för trött så vi hoppade den aktiviteten. På kvällen ägnade vi oss åt att rita och spela spel. Vi gick först till en konferensstuga för att vara där men efter att jag blev getingstucken och vi upptäckte ett stort getingbo under altanen så flyttade vi oss till en annan lokal i stället. Den som påstår att getingar inte sticker än om man bara är fredlig och står still vet inte vad de snackar om. Jag var mycket fredlig och stod blick stilla när jag blev stucken i foten – rakt genom strumpan.
Daniela skjuter elektronskytte i logen.
På tisdagen så tillbringade vi förmiddagen vid stranden, Elin lekte i sandlådan och gungade och Daniela gav sig på elektronskytte. På eftermiddagen var det åter övningar i poolen och den här gången orkade Elin vara med.
En nära-älg-upplevelse på Skansen. Älgen ligger och vilar i skuggan vid staketet.
På onsdagen begav vi oss till Skansen för att åka karusell och titta på djur. Elin fick åka med barntåget och det var väl det hon tyckte var roligast. Jag tycker Skansen är jäkligt fula! Eftersom Elin är så liten får hon inte åka själv utan måste ha en vuxen med, då åker hon gratis men man får i stället betala en vuxenbiljett. Som om det skulle finnas en enda vuxen i världen som skulle komma på att åka den attraktionen själv. Riktigt dåligt!
Annars var nog Skansen rätt tråkig för henne, hon såg inte riktigt det roliga med att titta på djur bakom staket och numera har man ju i princip tagit bort Lill-Skansen helt och hållet så ungar inte kan få närkontakt med djuren. Jag kan förstå varför, men ändå är det lite tråkigt att det blivit så.
På torsdagen stod vattenskidor på programmet. Jag var tyvärr inte med då jag behövde bege mej en stund till husvagnen. Jag hade ett möte där, men den jag skulle träffa dök inte upp så hela utflykten var rätt onödig – dessutom gick jag miste om Almåsas goda fiskgryta. Daniela och Elin var med till vattenskideåkningen men av naturliga skäl så åkte inte Elin. Hon lekte nöjt på stranden med sand och vatten i stället. På torsdagskvällen kom kompisarna M och C ut och hälsade på. Vi hade barnvakt och tillbringade några sköna timmar på altanen med ett par öl och livemusik.
Nu är det fredag och familjeveckan är slut. Det har varit trevliga och sköna dagar här. Jag trodde jag skulle tycka det var lite långt med fyra nätter här men det har varit riktigt trevligt och sköna dagar med trevliga människor. Jag hoppas verkligen att familjeveckan återkommer nästa år och att man då går ut i bättre tid så att fler familjer har möjlighet att delta och förhoppningsvis att det kommer något eller några barn som mer är i Elins ålder.
Nästa gång jag åker hit blir den 11 augusti. Då ska jag tillbringa en hel vecka på Almåsa tillsammans med min blivande ledarhund Walter. Den veckan kommer nog bara swisha fram!
Idag slutdebatterade riksdagen förslaget till en lag som ska klassa otillgänglighet som diskriminering. Förslaget har många brister, bland annat att det undantar alla ställen med färre än tio anställda – vilket skulle undanta 90% av alla restauranger och caféer. Det sägs dessutom att man måste ha en varaktig kundrelation för att stället ska behöva bli tillgängligt – och hur lätt är det att skaffa en sån om man inte ens kommer in. Dessutom är ledarhundsförare helt utelämnade från förslaget.
Med anledning av detta så genomförde vi idag en aktion vid Riksdagen. Jag och några av mina kollegor och förtroendevalda på SRF kedjades fast vid en pelare vid riksdagshuset. Syftet var att visa hur fastkedjade vi blir om den här lagen blir verklighet.
I mer än en timme stod vi där, delade ut flygblad och ropade slagord. Riksdagens väktare höll sig lugna men frågade om vi avsåg att lämna stället. När vi sa att vi inte ville det så kallade de på Polisen som infann sig något senare. De var väldigt trevliga, frågade om syftet och konstaterade att det ju råder både yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i Sverige och att de inte hade något emot att vi stod kvar. Vi avslutade aktionen efter drygt en timme och en kvart.
Jag tror inte att det här kommer påverka beslutet Riksdagen fattar i morgon men det är ändå en viktig markering och det var kul att delta.
Den här veckan har det varit tilldelningsvecka. Det vill säga att det är dags för ledarhundsförare att matchas ihop med nyligen godkända ledarhundar. Jag fick veta att det var rätt många hundar som skulle ut denna gång och naturligtvis hoppades jag på att ha turen att få en vovve denna gång. Måndagen gick och tisdagen gick den också och hoppet började sjunka. Jag vet inte riktigt varför men kändes väl helt enkelt som om det inte skulle bli något denna gången. Vi har haft personaldagar tisdag och onsdag denna veckan och det har ju fått tiden att gå i alla fall.
Men så strax efter klockan två så ringde min privata mobil och jag kände igen numret, tillhörande en av de som jobbar med tilldelning av hundar. Han började samtalet med att kolla läget, prata om det härliga vädret och annat som just då är fullständigt irrelevant. Vi känner ju varann från förr och är dessutom kollegor med samma arbetsgivare även om vi jobbar med olika saker. Till slut så kom han i alla fall fram till saken och kunde berätta att det fanns en hund som de trodde skulle kunna passa för mig.
Han presenterade kandidaten, en svart labradorhane, 62 cm i mankhöjd och med ett ganska lugnt temperament. En stor och stabil kille som de trodde skulle passa mig. Jag fick inte veta hans namn förrän jag hade bestämt mig för att det var en kille jag ville testa.
Så i mitten på augusti ska vi börja vår liv tillsammans. Jag och Walter som han heter. Det blir en spännande sommar och höst och jag ser verkligen fram emot att han ska komma. Det är en lång nedräkning som börjar nu.
Bilden föreställer ett vägarbete vid ett övergångsställe nära Hökarängen T. Vägarbetet är utmärkt med fyra ”plastpelare” som inte ens står i arbetets fyra hörn.
Man kan gräva upp en gata och sen bara ställa ut små markeringar och låta bli att ställa ut riktiga koner med plastband emellan. Man kan också låta bli att ställa ut riktiga solida markeringar för ett vägarbete. Allt det kan man göra. Men det är inte rätt. I synnerhet inte i ett av de områden i Stockholm som har högst andel personer med synnedsättning.
Man kan ju tycka att Stockholm Stad som säger sig satsa på tillgänglighet och säkerhet i trafikmiljön borde lära sina entreprenörer att sköta sig bättre när de gör arbeten på kommunal mark. Nu har man dessutom tagit helg och troligen kommer det att se ut så här till bortåt måndag. Det här är ett riktigt dåligt exempel på hur det inte ska se ut. Skaderisken är väldigt hög.
Det är inte så ofta som jag skriver om vad jag sysslar med på jobbet här i bloggen, men ibland jobbar jag med saker som berör mig mer personligt än annat.
Den här veckan har jag ägnat rätt mycket tid åt musiktjänsten Spotify. Egentligen började det redan förra helgen då Aftonbladet publicerade en artikel om att synskadade är missnöjda med tillgängligheten i musiktjänsten.
Artikeln handlade uteslutande om de grafiska förändringar som Spotify gjort i sin senaste uppdatering av klienten för PC-datorer. Det är helt klart att gränssnittet blivit sämre efter uppdateringen och att det kan vara ett problem för vissa synskadade.
Ett större problem är att Spotify är helt otillgängligt för skärmläsningsprogram på såväl PC- som Mac-datorer vilket fullständigt utestänger gravt synskadade som använder talsyntes eller punktskrift.
Spotify har tidigare fungerat hyggligt på iPhone och iPad men har i och med den senaste uppdateringen, då appen bytt namn till ”Spotify Music”, blivit betydligt sämre även här. Problemen består i att gränssnittet är rörigt när man använder sökfunktionen och att knappar och reglage inte är korrekt namngivna så att talsyntesen kan läsa korrekt.
Flera enskilda användare har på olika sätt försökt kontakta Spotify, bland annat via sociala medier och genom att kontakta utvecklare via App Store. Spotify har dock inte visat något intresse att förbättra tillgängligheten i appen eller i sina klienter för dator.
I samband med Aftonbladets artikel deltog jag i debatten i kommentarsfältet. En del kommentarer där var så dumma att man blir riktigt mörkrädd. Exempelvis tyckte flera stycken att synskadade inte borde klaga eftersom döva inte alls kan använda tjänsten.
Under veckan har vi diskuterat frågan internt på jobbet och vi har försökt nyansera bilden av tillgänglighet lite grann genom en artikel på vår egen hemsida. Jag gav också en intervju till Sveriges Radios Kulturnytt som sändes i torsdags morse.
I fredags när det var halvdag på jobbet så ägnade jag mig åt att skriva ett brev till Spotifys PR-ansvariga i Sverige, Malin Cumzelius, för att bjuda in henne till ett möte. Vi pingade henne också om det via sociala medier och hon svarade att hon gärna träffar oss. Jag har nu skickat ett mail och väntar på att få förslag på tider då vi kan träffas.
Spotify har sagt, både till Kulturnytt och till Nyheter24 att man anlitat experter inom tillgänglighet när man skapat den nya versionen av Spotify. Jag och mina kollegor står rätt frågande till vad exakt det är för expertis de utnyttjat. Endera har de fått tag på någon som inte kan sitt jobb eller så har de inte lyssnat. Vi hoppas i alla fall nu att ett möte med Spotify kan vara början på att göra den största musiktjänsten tillgänglig för alla användare.
Det är såna här insatser som gör mitt jobb viktigt, roligt och inspirerande. Den här veckan har jag för övrigt också skrivit brev till Beatrice Ask, fast i ett helt annat ämne. Förra fredagen var jag på Kolmården med en massa ungar i åldern 3-5 år och band annat bandade för vår webbradio. Mitt jobb är helt klart rätt varierande.
Den här veckan har det varit tilldelningsvecka. Det vill säga att det är dags för ledarhundsförare att matchas ihop med nyligen godkända ledarhundar. Jag fick veta att det var rätt många hundar som skulle ut denna gång och naturligtvis hoppades jag på att ha turen att få en vovve denna gång. Måndagen gick och tisdagen gick den också och hoppet började sjunka. Jag vet inte riktigt varför men kändes väl helt enkelt som om det inte skulle bli något denna gången. Vi har haft personaldagar tisdag och onsdag denna veckan och det har ju fått tiden att gå i alla fall.
