(Cred: Videon.se)

Hon har rätt, färdtjänsten är en nödvändighet för väldigt många funktionshindrade. I Stockholm är resandet begränsat. Grundtilldelningen är 72 resor per år som sedan ökas ut om man reser mer. Det FP nu vill göra är att höja denna maxgräns ytterligare. Vidare i samma pressmeddelande säger man:

Att ge färdtjänstresenärerna möjlighet till utökat resande är en självklarhet när vi har möjlighet till det, och känns särskilt skönt efter de nedskärningar som drabbade också resetilldelningen under S-styret förra mandatperioden, säger Anna Starbrink (FP), ordförande i färdtjänstnämnden.

Det är lite intressant. Så vitt jag kan minnas har resetilldelningen varit konstant under väldigt många år. Ja, resorna har utökats av Aliansen, men de har samtidigt infört nya regler och begränsningar i färdtjänsten. I en utredning inför ett nytt regelverk sas bland annat att man behövde komma till rätta med ett utbrett fuskande i Färdtjänsten.

Det är ett väldigt intressant resonemang. Varför skulle man vilja fuska och överutnyttja färdtjänsten, en färdtjänst som är fruktansvärt bristfällig. Det är däför också ett extra hån att man påstår att hela 91% av färdtjänstresenärerna är nöjda och ger högsta betyg på sitt resande, enligt ett annat pressmeddelande på samma sajt. Fast det är inte så konstigt. Man har nämligen ett väldigt utstuderat sätt att mäta detta på. Naturligtvis vet man vilka resor det varit problem med, som gör att man ringer resegarnatin, skriver klagomål och så vidare. Därför väljer de ut en specifik resa man gjort med färdtjänsten där det inte inkommit klagomål och ringer och ställer frågor om just denna resa. Man får inte ge några andra synpunkter om något annat än om den specifika resan, man får inte lämna några fritextkommentarer, ingenting.

Jag har utsatts för den här typen av undersökning vid två olika tillfällen och båda gångerna gällde det naturligtvis inte en problemresa. Det har aldrig ringt någon och frågat om alla de resor jag bommat bort för att det varit fel fordonstyp, överfulla lastutrymmen, otrevliga chaufförer och så vidare. Inte heller om alla de resor när det inte kommit någon bil alls eller när den kommit väldigt sent. Inte heller frågade man om den resa jag gjorde när taxibolaget, Stockholm Transfer Taxi, höll på körningen i 22 minuter över utsatt beställningstid trots att man hade lediga bilar i området. (Den chaufför som fick köruppdraget hade stått ledig i över 45 minuter mindre än 2 minuter från adressen där jag var). Så självklart, med väldigt nogrann urvalsprocess kan bevisa vilken statistik som helst.

Men, tillbaka till detta med resetilldelningen. Nu slår sig ju nämligen Anna Starbrink för bröstet och vill tala om hur de gör… hur var det nu de sa, just det… de ska få livet och vardagen ska fungera för kunderna. Den nya resetilldelningen blir 198 stycken per kalenderår. Det är alltså 16,5 resor i månaden eller 3,8 resor i veckan, det vill säga inte ens två tur och returresor i veckan. Detta gäller naturligtvis bara privatresor, det vill säga det som Färdtjänsten ibland lite vanvördigt kallar ”nöjesresor”. För arbete eller studier får man 2 resor per dag, dock bara till och från jobbet. Om man skulle råka ha behov att resa i jobbet, där andra kollegor tar tunnelbana eller buss, så förväntas arbetsgivaren finansiera taxiresorna. Det är ju verkligen ännu en sak som gör oss funkisar mer attraktiva på arbetsmarknaden, eller hur?

Så. Nu förväntas vi samfält tacka Anna Starbrink för att hon får vardagen att fungera med 3,8 enkelresor per vecka. Fantastiskt! 3,8 resor med sena bilar, otrevliga chaufförer och ett samplaneringssystem värdigt en polsk riksdag. Jadå, Aliansens Sverige ÄR fantastiskt!

Andra bloggar om: funktionshinder, färdtjänst, färdtjänsten, folkpartiet, fp, Anna Starbrink, Aliansen, Stockholm, SL, funktionshindrade, resor, handikapp, val 2010

Enda gångerna man nu behöver passera de manuella spärrarna är vid de tillfällen man har en ledsagare med sig då SL Access bara släpper igen en person genom spärrarna och korten blir oläsliga ett par minuter efter att man passerat en spärr, så det går inte att på det viset öppna flera gånger.

Ännu är inte kortet premiäråkt – det får bli på väg till jobbet i morgon.

Andra bloggar om: Färdtjänst, Färdtjänsten, SL, SL Access

Enligt Taxi Kurirs VD i Stockholm är det extremt ovanligt att bolaget har missnöjda kunder inom färdtjänsten.

– Ungefär en promille rapporterar in fel. Och då kör vi flera tusen i veckan. Alla våra förare har genomgått en speciell utbildning för att köra äldre, säger VD Bengt Erkki.

Det här måste vara den största lögnen i Aftonbladets historia – och dem har ändå mycket på sitt samvete. Alla som åker Färdtjänst i Stockholm vet att Taxi Kurir är ett av de sämsta bolagen som någonsin fått bedriva färdtjänsttrafik. Det enda bolaget som är sämre är Stockholm Tranfser Taxi. Både Transfer och Taxi Kurir har i upphandlingar sålt sig till lägsta möjliga pris, ett pris som alla med lite vett förstår innebär en förlustaffär om man skulle betala marknadsmässiga löner. Det gör att dem kanske inte kan lyckas få de bästa chaufförerna. Vi är många som varit utsatta för vansinnesresor med Taxi Kurir och som vet att de har chaufförer som exempelvis inte behärskar ett enda ord svenska. När en del av dem dessutom måste ringa en kompis för att höra hur taxametern ska startas är det ju inte en helt orimlig fundering när man undrar om de har taxilegitimation, eller i vissa fall ens körkort.

Att påstå att det skulle vara bara en promille av alla körningar som de får klagomål på måste vara en lögn. Jag har själv bara under det gångna året klagat på ett kanske femtiotal resor gjorda med Taxi Kurir, och lär inte vara ensam om det.

Relaterat:
Nomell.se: Taxi Kurir märker sina bilar för synskadade

Andra bloggar om: färdtjänst, taxi, stockholm, Taxi Kurir, Bengt Erkki, Transfer, Stockholm Tranfser Taxi, Kurir, färdtjänsten

Klockan var strax efter 9 på morgonen och platsen var Hundskolan i Sollefteå. Vi hade just träffat våra instruktörer för första gången när vi fick gå in på våra rum och vänta på att hundarna skulle hämtas. Så kom han då, en gul och glad labrador som viftade på svansen som en galning. Jag hade förstås träffat honom innan, på informationskursen någon månad tidigare, men då hade jag inte en aning om att han skulle bli min.

Så knackar det på dörren och in kommer Eva med honom. Som entt yrväder far han fram och börjar slicka mig i ansiktet. Sen tar han ett rejält men ändå ganska försiktigt tag om handleden på mig. Eva berättar att Skip gillar att bära, och det kommer jag få bli mer varse under dagen. Eva lämnar oss för oss själva och jag blir lätt oroad när han först ställer sig vid dörren och väntar på Eva och sedan kryper in under sängen. Efter en liten stund kommer han fram igen och vi börjar umgås lite. Det tar inte så lång stund innan jag får erfara att Skip också är en knähund, när jag sitter i fotöljen kommer han fram och sätter upp framtassarna i mitt knä och det tar inte många sekunder innan jag har hela hunden i knät.

Så skrev jag i bloggen om första mötet med Skippen – och det finns mer att läsa om våra dagar på Skippens egen sida.

Det har varit fem härliga år och jag hoppas på minst lika många till. Idag fyller Skippen 7,5 år och min förhoppning är att han ska få vara frisk och ha många år till tillsammans med mig.

Läs andra inlägg om Skippen

Andra bloggar om: Ledarhund, synskada, funktionshinder

Han kom som ett yrväder en novembermorgon, med ett koppel i munnen…. Den 22 november 2004 klockan 09.35 förändrades mitt liv fullständigt. Fast egentligen började allt långt tidigare. En dryg månad tidigare satte jag mig på i ett propellerplan för en skakig tur upp till Sollefteå för att gå en informationskurs inför att eventuellt bli ledarhundsförare. Kursen föll väl ut och jag var helt säker på vad jag ville – nämligen att bli med ledarhund. Under informationskursen fick vi prova på att gå med en hel binge olika hundar och jag minns särskilt en, en gul krabat som var fruktansvärt livlig och allas vän. Väl hemma i slasket i Stockholm tog det inte många dagar innan jag hade ledarhundskonsulenten Curres röst i telefonen på jobbet. ”Jo, jag tänkte att du kanske ville bli med hund?”.

Tankarna gick runt i huvudet. Det var ett stort beslut som förvisso var lätt att fatta men som ändå innebar så mycket nytt. Den 21 november åkte jag upp till Sollefteå och på tisdagsmorgonen den 22 november fick jag så återse den gula krabaten från infokursen.

Efter drygt en och en halv vecka i Sollefteå började vi ta våra första stapplande steg tillsammans, Skippen och jag. I början blev en del saker på tok och det var många gånger jag riktigt kände hur hunden jag förväntades lita på idiotförklarade mig när jag och inte han gjorde fel. Men vi har lärt oss att förstå varandras signaler. Instruktörerna talade mycket om skillnaden mellan att ”köra hund” och att ”åka hund”. När man är samspelta och allt flyter och man som förare inte behöver tänka är det en dröm att ”åka hund” då hunden i stort sett sköter jobbet själv och man bara har att hålla i vita selen och följa med! Efter fem år tillsammans svischar vi fram i tillvaron bland människor, cyklar, trottoarpratare, vägarbeten och allt annat elände som finns i vår vardag.

Tyvärr är ledarhunden inte alltid liktydigt med frihet och oberoende utan kan bli precis tvärt om ibland. Detta beror på att vi i Sverige inte har det som är en självklarhet i USA, Australien och England, nämligen lagar som reglerar vår självklara rätt till tillgänglighet. Där är det i lag förbjudet att neka en synskadad med ledarhund tillträde till offentliga lokaler, caféer, affärer, arbetsplatser och så vidare. Det är en skam att Sverige saknar sådan lagstiftning.

Men låt dig nu inte avskräckas! Ledarhunden ÄR ett fantastiskt hjälpmedel och i de allra flesta lägen kan man använda hunden dit man ska. Är du nyfiken på hur det är att leva med ledarhund, ansök och åk på infokurs, så kanske du också får uppleva hur livet kan förändras av ett gult yrväder.

Just nu pågår ombyggnationer och förberedelser inför Citybanan vilket gör att tunnelbanans Blå linje är avstängd mellan Kungsträdgården och Rådhuset. Därför kunde vi få gå ner på spåret vid Kungsträdgården.

Det var mycket intressant både att få se hur det ser ut och också kunna känna och bilda sig en uppfattning om hur det är. Utrymmet under perongen som man har möjlighet att ta sig undan på är ganska så stort men känns ändå ganska litet med tanke på att tåget har sina strömskenor sticker utanför tåget. Det var en märklig känsla att lägga handen ovanpå det trä som skyddar strömskenan från direktkontakt. Jag är nämligen inte lika modig som min kamrat som kände direkt på själva strömskenan där det normalt går 750 volt.

Jag hade gärna tagit mej en lite längre promenad och fått se lite tunnlar också, men det bjöds det inte så mycket på. Några tunnelbilder blev det dock. Dessutom blev det reportage gjort till podcasten vi driver. Så det ska jag också sätta mig ner och klippa så snart tid ges.

Det var intressant att se spåret från den här vinkeln och att veta hur man gör om olyckan är framme – en lärdom jag dock hoppas att jag aldrig ska behöva praktisera.

Andra bloggar om: tunnelbana, tunnelbanetåg, tunnelbanan, tunneltåg, spår, räls, SL, synskada

I dag har vi ett vädligt hårt klimat på arbetsmarknaden och har man då ett funktionshinder är man ju knappast arbetsgivarnas förstahandsval, i synnerhet inte om man inte besitter någon form av specialkompetens.  Per Olof Larsson och Jörgen Lundälv, båda forskare vid Götebors Universitet skriver idag på Aftonbladet Debatt om det ingen vill prata om: Att funktionshindrade drabbas dubbelt.

Nu när konjunkturen vänder neråt och arbetslösheten ökar är risken stor att personer med funktionshinder drabbas först av arbetslöshet. De som står utanför arbetsmarknaden drabbas dubbelt. De har lägre inkomster och deras möjligheter att få ett jobb är i princip lika med noll.

Det är bra att detta nämns – men tyvärr tror jag inte det kommer leda till mer än så. Det är nog bekvämare för regeringen och andra att stoppa undan problemet i annan statistik… sjukpension, aktivitetsersättning och vad det nu kan vara. Varför ska man prata om och göra något åt detta, det finns ju ändå så många friska människor som inte har jobb som man bör tänka på i första hand, eller?

Andra bloggar om: funktionshinder, arbetsmarknad, aftonbladet debatt, debatt, aftonbladet, Götebors Universitet, forskning

Jag som har ett kort som knappt håller ihop längre har hållit ut i väntan på de nya korten och ringde därför idag för att höra hur lång tid de automatiska utskicken skulle dröja eller om man kunde beställa ett nytt kort och få det på SL Access. Då blev jag informerad om att lanseringen ännu en gång har blivit uppskjuten – det är nästan 1,5 år sedan vi blev lovade SL Access första gången. Nu säger man ”någon gång i slutet av året, kanske”.

Det är ju bra att Färdtjänsten åter igen går ut med desinformation. Kundtjänst säger att man inte han stoppa utskicket och det är nog sant – men varför gjordes det över huvud taget om man inte var säker på att det skulle bli klart?

Andra bloggar om: Färdtjänst, Färdtjänsten, SL Access, SL