Tänk dig att du vaknar om morgonen av att någon bryter upp din ytterdörr.
Tänk dig att du innan du hinner reagera hör personer i hallen som tar sig mot ditt sovrum.
Tänk dig att du sedan får din säng omringad av fyra personer som du inte vet vilka dem är.
Tänk dig att du dessutom är gravt synskadad.

De fyra männen är poliser, vilket personen det här handlar om alltså inte kan veta. Det här hände en av mina bekanta i går morse. Nej, det handlar inte om en våldsbrottsling, vilket skulle kunna försvara ett sådant agerande från ordningsmakten. Nej, det handlar om en kille som tillgängliggjort några musikalbum på ett Direct Connect-nätverk.

Fyra poliser, sönderslagen dörr. Bara för att ta en dator i beslag och meddela en person att han är misstänkt för ett brott som knappast kan ge mer än penningböter. Man vill statuera exempel genom att gripa ”vanliga” användare antar jag. Och låt vara med det då, men varför i hela friden beter man sig som man skulle gripa en våldsbrottsling? Jag har redan tidigare skrivit om detta att fildelningsbrott ses som värre än mord och våldtäkter och det är tydligen samma sak fortfarande.

Man får ju anta att om man har så mycket på fötterna att man kan göra ett tillslag så har man rätt mycket bevis, det enda som behövs är väl en dator med själva filerna. Den kan man tillskansa sig genom ett beslag och det är ju också rimligt. Men hade det inte verkat smartare att bara ringa på dörren och artigt be att få komma in och hämta servern. Varför gör man en inbrytning i bästa Martin Beck-stil? Det är ju nästan så man väntar sig att Gunvald ska följa i fotspåren efter de fyra uniformerade polisterna.

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Det måste ju finnas en poäng med ett sådant här agerande. Men jag kan inte se den. Jag skulle vilja veta hur diskussionerna gick innan de gjorde det här stora tillslaget. En åklagare måste väl ha fattat det formella beslutet om att göra tillslaget. Är det på hans eller hennes inrådan som inbrytningen sker, eller är det något som poliserna själva kommit på? Vad trodde dem? Att en funktionshindrad man skulle göra galet mycket motstånd? Att han kanske skulle slå ner dem med blindkäppen? Nej, tyvärr tror jag att det här är ett utslag av den lobbyverksamhet som film- och musikbranchen bedrivit mycket framgångsrikt där man faktiskt fått en del makthavare att hoppa på tåget att brott mot upphovsrätten är värre än alla andra brott. Att det motiverar att de som lagföras för dessa brott ska behandlas som samhällets fiender.

Jag tycker i princip inte att upphovsrättsbrott är okej. Jag tycker att det är okej att ”fildela” till sina närmaste vänkrets, något vi redan betalar för att få göra i form av Copyswedes avgifter. Att fildela i stor skala tycker jag inte är ok. Samtidigt har industrin sig själva att skylla. Skapa fler tjänster liknande Spotify och Voddler, sänk priset på köpt musik och framförallt tillhandahåll bra tjänster som attraherar. Jag köper rätt mycket musik via iTunes Store. Jag tycker det är ett väldigt smidigt sätt att köpa på, jag kan göra det direkt från min iPhone och får musiken direkt in i telefonen. Att köpa ett helt album tycker jag ofta är rätt ok prissatt, men priset för enstaka låtar är alldeles för högt. Gör man det enkelt och smidigt att köpa film och musik så tror jag folk inte skulle fildela lika mycket, ju enklare och billigare desto mer försäljning. Jag hoppas mycket på att film och bokförsäljning i nya iPad ska bli smidig – och att film och TV-serier äntligen ska släppas även i svenska delen av iTunes Store.

Andra bloggar om: nerladdning, illegal nerladdning, fildelning, polis, polisen, synskada, ifpi, skivindustrin, filmindustrin, olaglig, razzia, inbrott, upphovsrättsbrott, upphovsrättslagen, fildelningslagen, IPRED

På onsdagskvällen gick vi ut och åt med leverantörens representanter och våra chefer. Tyvärr så var det på ett ställe där ljudvolymen var sådan att det var svårt att föra några vettiga samtal. Men maten var god och riklig men kanske inte ett ställe jag skulle välja om det hade varit jag som betalade. :)

Det var skönt att sätta sig på tåget hem och lämna ett regnigt västsverige för den här gången. Helt klart gör sig Göteborg bättre i sommarskrud.

Andra bloggar om: Göteborg, X2000, tåg, regn

På sjukhuset har en ung kvinna just fött ett barn. Hon anser sig vara allt för ung för att ta ansvar för ett barn och om föräldrarna får veta blir det skandal och elände. Hon frågar därför om det inte finns en lösning. Läkaren, som känner med flickan lovar att fundera på en lösning. Till slut kommer han på den. På sjukhuset finns nämligen även ortens präst inlagd för en blindtarmsoperation. När prästen vaknar upp säger läkaren därför:

- Fader, det har skett ett under. Det var inte blindtarmen. Ni har fått en son.
Prästen blir naturligtvis överlycklig och uppfostrar pilten som den son han tror att han är.
Åren går och pilten växer upp och prästen känner till slut att han måste berätta för sonen om hur det hela gått till. Sagt och gjort kallar han till sig sonen och säger:

- Min son. Jag måste berätta något för dig. Jag är inte din far. Jag är din mor.
Biskopen är din far.

Andra bloggar om: Svenska Kyrkan, homoäktenskap

Död. Han är död. Det går inte att komparera. Man är död. Inte lite död, inte dödare eller dödast. Man är bara död.

I dag dog en bekant, en av mina vänners pojkvän. Vi stod inte varandra speciellt nära, pojkvännen och jag. Ändå känner jag sorg. Sorg dels för min vän som självklart lider något fruktansvärt just nu, sorg för de föräldrar som tvingas begrava sitt eget barn, sorg för en människa som bara fick bli 27 år gammal.

Livet är orättvist. Jag kan förstå de som tvivlar på att det finns en gud när sådana här saker händer. Samtidigt var det här kanske ändå det mest humana. Alternativet hade varit ett liv med mediciner och maskiner. Ett liv där maskinerna hade styrt livet och möjligheterna till spontanitet hade varit fruktansvärt begränsade. Jag vet inte vilket han skulle valt om han fått välja. Jag vet inte ens vad jag själv skulle ha valt i en sådan situation. Förmodligen skulle jag valt livet – eftersom jag är rädd för att dö. Jag kan inte tro att livet bara tar slut för att vi dör, det känns som det på något sätt måste finnas en fortsättning. Hur den ser ut vet jag inte och det är det som skrämmer, både okunskapen och att det kanske faktiskt inte finns något efter. Därför är jag rädd för att dö. Min väns pojkvän behöver inte fundera på det, han vet redan.

Vad säger man då till de som finns kvar? Det finns inga ord som räcker till, inga ord som beskriver det man vill säga; ”jag finns här, jag bryr mig”. Jag delar inte den sorg han känner, inte på samma sätt, men jag kan förstå den. Jag var beredd på telefonsamtalet när det kom, ändå visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Beskedet att min vän upplevt det han var som mest rädd för – att förlora den han älskar. Vad säger man? ”Jag beklagar”. Va fan?! Men egentligen kanske det inte spelar någon roll vad man säger. Jag tror ändå att han förstår vad jag ville väva in i de där orden. Jag finns. Jag bryr mig. Ring när du vill.

Det jag hoppas, det jag verkligen verkligen hoppas är att min vän är stark och tar sig igenom detta på ett bra sätt och att han snart kan minnas med ett leende i stället för bara med tårar.

Min älskade mormor gick bort 2004. Jag sörjde fruktansvärt – även fast det kanske inte märktes så mycket utanpå. Det som gjorde att jag kunde gå vidare var minnena. Alla gånger vi skrattat ihop, allt roligt vi upplevde tillsammans. Alla dessa minnen bär man med sig för alltid. Man får inte minnas en person för den sista tiden i dennes liv. Sjukhussängar och slangar ger inte en rättvis bild av en människa. Det hjälpte mig också att ha sett min mormor efter att hon gick bort. Att en sista gång hålla hennes hand och veta att det bara var hennes gamla trasiga skal kvar. Hon var fri. Hon hade inte längre ont.

Jag hoppas att min vän snart kan se det hela på samma sätt. Man måste göra ett avslut, man måste gå vidare även om det är svårt. Minnena bär man alltid med sig. Som Rafiki sa till Simba i Lejonkungen: ”Han lever genom våra minnen”. Så är det faktiskt, även om det känns svårt nu. Första tiden räknade vi i dagar. Det var fyra dagar sedan mormor gick bort, det var 4 veckor sedan, sedan blev det fyra månader och innan någon av oss visste ordet av hade det gått fyra år. Ändå går det inte en dag utan att jag tänker på mormor och det händer fortfarande när något speciellt inträffar att jag tänker ”Det här måste jag berätta för mormor”.

Don’t cry because it’s over. Smile because it happend.
Jag beklagar verkligen sorgen. Vila i frid.

Klockan 8 i morgon bitti går flyttlasset mot mitt nya hem. Kenny är på väg upp i bil i regnet och jag väntar på hans ankomst så vi kan äta middag.

En del fix kvar att göra i kväll men är man två går det fort.

I morgon går flytten att följa på Twitter, endera till höger på sidan eller direkt på Twitter.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Idag har jag så fått min lägenhet besiktigad av min hyresvärd. Det är lite intressant att varenda gång jag haft en lägenhetsbesiktning så har de konstaterat ”ja det behövs ju städas”. Nähä? Vad fasen tror dem? Jag har kontrakt på den här lägenheten till den 1 november så jag har ganska god tid på mig att städa den. Det är ju inte konstigt att man inte lägger ner någon extrem möda i städning när man är på väg in i en flytt. Det är lite intressant det där med besiktningar, det här bostadsbolaget gör ju nämligen dem i samband med att man säger upp sitt kontrakt och inte i samband med att man flyttat ut. Det finns säkert några poänger i det, men jag uppskattar det inte.

Lägenheten blev i alla fall godkänd för uthyrning och hon kunde också meddela att jag kunde få hjälp av Stockholmshem med att återställa avlopp efter att jag demonterat min diskmaskin. Stabilt. Nu är ju min tanke att anskaffa en ny diskmaskin i samband med flytten, men den gamla kan ju endera avyttras eller försäljas.

Nu närmast står källaren på programmet.Jag ska i alla fall börja där nere. En kopp kaffe först och så får en trevlig ljudbok följa mig till de nedre gemaken – det blir Stieg Trenters Kalla handen som jag ska sätta tänderna i under sorteringsarbetet.