Snart dags för ny Iphone

I veckan presenterade Apple sina nya telefoner Iphone XS, XS Max och XR. För mig är XS Max den mst intressanta enheten eftersom den har störst skärm, hela 6.5″ och dessutom som vanligt förbättrade kameror. 

Eftersom jag fotograferar mycket med min Iphone så känns just uppdaterad kamera viktigt och jag har mycket glädje av en större skärm eftersom det underlättar mycket då jag ser så dåligt. 

Ändå var jag lite tveksam till hur jag skulle göra, om min Iphone X skulle få stanna ett tag till eller inte. Främsta anledningen är priset på Apples nya enheter där vi i Sverige får betala en hel del extra mot de som köper telefonen i USA. Det har ju då och då skojats om Apple-skatt och det är nog lite det som har drabbat oss svenskar. Alternativt så har Apple ett helt eget sätt att räkna ut dollarkurser på. 

Men visst fick det bli en Iphone XS Max ändå. Igår när Apple släppte på sin förhandsbeställning så var jag inloggad och klar. Förhandsbeställningen skulle starta 09.01 men det tog nog ända till 09.06 innan de var i gång. Telefonen bokades och på fredag ska den komma, en guldfärgad XS Max med 64 Gb lagring.

Enda problemet med det är att jag då befinner mig i Norge eller på väg därifrån och har svårt att ta emot paketet. Men med lite tur passar det in i familjens övriga planer så att någon finns hemma och tar emot. 

Varför skrämmer olikheten?

Det här blogginlägget är från början skrivet på min Facebook. Kommentera det gärna där. 

– Du är en zigenare! Du är inte som vi!
Jag sitter och nattar min femåriga dotter. Hon har just upptäckt Katitzis spännande historia. Det är fjärde nattningen den här veckan hon lyssnar på historien om flickan på barnhemmet som inte har förstått att andra ser henne som någon som är annorlunda. Som inte är som de andra. Berättelsen om Katitzi utstrålar just det här jag vill ge min dotter, att alla människor är olika, att olika är bra och att det inte spelar någon roll hur vi ser ut.

När jag växte upp i Katrineholm på 80-talet fanns det inte speciellt många invandrare. Ja, finnar fanns det ju så klart, men det var ju inget konstigt. Min mormor kom ju hit under andra världskriget som krigsbarn. I min klass fanns det en enda person med annan hudfärg och jag minns hur exotiskt det kändes när vi hälsade på hos moster Kerstin i Stockholm. Jag var väl en sisådär 7-8 år. Hon bodde under några år på Lappkärrsberget och när jag gick ut på gården och lekte träffade jag barn av alla möjliga nationalitet. Vi pratade inte samma språk, men lekens språk är universellt och vi kunde ändå kommunicera på något vis. Jag vet att jag kom in och berättade att jag lärt mig massa nya språk. Så här i efterhand var det väl antagligen mitt sätt att reflektera över at jag hade varit med om något nytt och fascinerande. Händelsen måste ändå ha gjort djupa avtryck i mig eftersom jag fortfarande minns den så väl.

För min dotter är det annorlunda. Hon har växt upp i ett mer mångkulturellt samhälle och har dagiskompisar med vitt skilda härkomster och kommer aldrig få den där aha-upplevelsen som jag fick på Lappkärrsberget. För henne är det naturligt att inte göra skillnad på personer utifrån vilken färg de har på sin hud eller hur bra eller hur dålig svenska de talar. Så tillbaka till nattningen och Katitzi. Ruttan säger att Katitzi inte är som de andra. För hon är en zigenare. Igår kväll satt Jimmie Åkesson i Sveriges Television och sa att invandrare inte kan få jobb för att de inte är svenska. Det är rätt lätt att dra parallellerna. Så här någon dag innan valet börjar han tappa masken, visa mer av vad Sverigedemokraterna står för. Och jag är rädd, jag är verkligen skiträdd på riktigt. Vad är det för värld jag kommer låta min dotter få växa upp i om Sverigedemokraterna gör stora framgångar i valet i morgon? Och vad är det som gör att kanske runt 20% av befolkningen kommer lägga sin röst på det partiet vid valet i morgon? Är ni verkligen så jävla rädda för personer som inte är som ni? Tror ni verkligen på fullt allvar att det går så jäkla illa för Sverige som Jimmie vill påskina trots att all fakta talar om motsatsen? Jag kan förstå om man vill ha förändring i vissa ämnen. Men vad är det gör att man väljer att skapa förändringen genom att rösta på ett parti med nazistiska rötter, med ett tydligt rasistiskt budskap i stället för att försöka förändra genom att engagera sig mer i politiken eller påverka på andra sätt? I morgon kommer många lägga sina röster på Jimmies parti. Då lägger ni också en röst på att det är okej att tycka att folk som inte är födda här eller har en annan hudfärg är mindre värda än oss andra. Ni lägger också er röst på ett parti som förminskar mina vänner som har funktionsnedsättningar som gör att de behöver personlig assistans till ”LSS-personer”.

I morgon ska jag rösta. Det är tradition att göra det på valdagen om möjligt. Och aldrig har det känts viktigare att gå till vallokalen. Men jag har heller aldrig förut i mitt liv varit så rädd och orolig över framtiden. Rösta i morgon! Rösta med hjärtat!

Allt det här tänker jag på, medan jag nattar min femåring, tjugofyra timmar innan vallokalerna stänger. Och tårarna bränner innanför ögonlocken.

När felmeddelandet blir fel…

Vi har det smarta låset Yale Doorman. Det ahr vi haft sen förra sommaren och allt har fungerat bra från första början. För någon månad sen började vi dock få ett skumt felmeddelande. Först kom det bara då och då och sen oftare och oftare tills det dök upp varje gång dörren stängdes. Eller ja, det var ju inte ens ett felmeddelande faktiskt

”Welcome to Yale connected lock”

Det har vi hört till leda de senaste dagarna. Eftersom låset är ihopkopplat med vårt larmsystem så låg det ju först nära till hands att misstänka att det var någon uppdatering hos Verisure som hade spårat ur. 

En googling gav inte så mycket förutom en kort faq-text hos Yale om att det var batteriluckan som behövde skrivas åt. Så var inte fallet, skulle det visa sig. 

Igår kväll så slutade kodlåset fungera korrekt. Jag kom in med tagg men inte med koden. Och jag fick också felmeddelandet att larmet kunde vara aktiverat. I morse när jag skulle rasta hundarna blev jag inte utsläppt. 

Nu fick jag en snilleblixt och provade att byta batterier i låset och – TADA! Nu fungerar allt som det ska. Tänk så smidigt det hade varit om det kära låset hade kunnat kläcka ur sig ”batterierna behöver bytas” i stället för att önska mig välkommen till låset… 

(Det här blogginlägget är främst skapat för att andra i min situation ska få ett bättre svar på sitt problem om de googlar på det. :-) )

Andra bloggar om: , ,

Paketleveransen som spårade ur, del II

Den här leveransen går verkligen sådär. 

I går ringde jag till PostNord som lovade att de skulle se till så att paketet skulle lämna ombudet och i stället börja levereras hem till mig. Så blec det inte. Två av de tre paketen lämnade snällt ombudet, åkte till sorteringsterminalen och… tillbaka till ombudet! 

I morse var det treje paketet försvunnet någonstans i PostNords stora logistiksystem. Det dök sedermera upp det också hos ombudet. 

Nu har någon sorts utrednignsavdelning på PostNord blivit inblandad och nu ska de tre paketen förhoppningsvis snart komma hem till mig. Ska bli riktigt spännande att se om de faktiskt också kommer att bli uppburna som det är meningen att de ska bli. Tittar man i appen nu ser det ut som till höger, ett paket är hos ombudet, ett är försenat och ett tredje är på väg. Jag är tveksam till om vi har sett det sista av den här historien. 

Paketleveransen som spårade ur, del I

I veckan beställde jag ny hundmat och kattsand. Eftersom Zico snart kommer så behövs det nytt käk till honom. Inga problem så långt, beställningen lades och skickades från leverantören med Postnord. Tjänsten som är köpt av Postnord är att paketen ska levereras till dörren utan kvittens, så ingen behöver vara hemma. 

Det är nu problemen börjar. Just nu har vi nämligen ingen hiss eftersom den ska bytas ut mot en ny. Så igår ringer en chaufför från Postnord och jag anar oråd redan från början. Han talade om att jag minsann fick komma och ta emot mina paket vid ytterdörren annars skulle han returnera dem till avsändaren. Jag var på jobbet och dessutom är jag inte direkt intresserad av att göra deras jobb. Jag påpekade för chauffören vad det är för tjänst och att det är hans sak att lösa det. Han sa då att han inte kunde göra det eftersom han har ryggskott. Man kan ju lite stilla fundera på vad man gör på jobbet om man har den sortens jobb och har ryggskott. Jag orkade inte tjafsa mer med chauffören utan ringer i stället Postnords kundservice. De konstaterar att chauffören gjort fel och efter en stund ringer chauffören också en gång till för att meddela att paketet kommer köras ut senare. OK. So far so good. 

I går kväll fick jag ett SMS från Postnord där de talade om att de försökt leverera mina paket (igen) men att ingen var hemma. Så nu skulle de leverera dem till utlämningsstället i stället. I morse fick jag också SMS om att två av tre paket fanns på utlämningsstället. Det är nu man på allvar börjar undra vad som hänt. Har de verkligen burit upp paketen, ringt på dörren för att konstatera att ingen var hemma och sen burit ner dem igen? Eller har de bara stått utanför porten och sen åkt? Och varför levererade de inte paketen utanför dörren utan kvittens som det stod i beställningen. Så nu får jag vänta till på måndag för att ringa Postnords kundtjänst ännu en gång för att försöka få paketen hämtade på utlämningsstället och hemburna.

Kanske går det tredje gången gilt? 

Andra bloggar om: , ,

Snart kommer han!

Nu är det plötsligt inte så långt kvar längre. Om knappt fyra veckor kommer han, min nya ledarhund. 

Det är nu två veckor sedan jag fick reda på att han skulle bli min. En svart labrador-hane som lystrar till namnet Zico. Han fyller två år i mars så han är en riktig yngling. Av vad jag hört om denna kille, 58 cm hög och 33 kilo tung så tror jag det kan bli riktigt bra. 

Nu hoppas jag bara att tiden går riktigt riktigt fort! 

Nanoleaf Aurora

Bild på alla komponenter i förpackningenVårt smarta hem har fått ytterligare ett tillskott i form av Aurora från Nanoleaf. Grundpaketet består av nio stycken triangulära plattor som går att sätta ihop med varandra i olika mönster. Varje triangel har anslutningar på tre sidor så det går att kombinera nästan hur som helst. 

Det går sedan att programmera plattorna att lysa i olika mönster allt efter eget tycke och smak. I videon nedan kan du se några av de varianter som går att göra .

Aurora är dessutom kompatibelt med Homekit vilket gör att de går att styra ihop med alla andra smarta prylar som har stöd för det.

Skärmdump från Hem-appenI vårat hem har vi hittills bara haft lampor från Philips Hue och när jag installerade Aurora insåg jag att vi hade ett problem. Väldigt mycket av hemmets automation byggde nämligen på Hue’s egen app och inte på Apples homekit-app Hem. Så det innebar att jag fick börja göra om allt från grunden, vilket i och för sig inte var så dumt eftersom jag den setup jag gjorde när jag var ny på homekit inte var optimal. Dessutom har homekit utvecklats och fler funktioner har tillkommit i och med iOS 11. Ännu är jag inte hundra procent nöjd med hemmets setup men det börjar onekligen närma sig. 

Däremot är jag väldigt nöjd med Aurora. Den har fått sin plats på väggen i vardagsrummet, man monterar den med dubbelhäftande tejp som medföljer. Att ansluta till Aurora gick snabbt och smidigt. I princip bara att skanna den medföljande Home-koden och sen var man i gång. Det som tog längst tid var att bestämma sig för i vilket mönster de skulle monteras på väggen och så klart själva monteringen. 

Det finns ett problem med Aurora. Jag tror att de är lätt beroendeframkallande. Både i att man blir sittande för att skapa nya mönster och animationer, men också att man vill köpa fler plattor – man kan ha upp till trettio i varje system – eller flera olika system. Jag kan till exempel lätt föreställa mig en Aurora på väggen ovanför dotterns säng. Så kanske blir det mer Aurora i huset framöver. Och kanske en rytm-modul som känner av musik i rummet och gör så att Aurora lyser i takt. Tyvärr är det lite dyrt då varje Aurora-paket kostar 1 995 kronor styck, men det är häftigt. 

Andra bloggar om: , , ,

Iphone X – första intrycket

När Apple annonserade nya Iphone-modeller i september kändes det väldigt långt bort till den 27 oktober när förhandsbokningen för nya Iphone X skulle börja.

När den väl gjorde det satt jag på kongress med jobbet och sände radio samtidigt som jag försökte förhandsboka en enhet. Det gick sådär kan man väl säga. Jag fick ett leveransdatum hos Apple till den 13-20 november och jag förlikade mig med mitt öde att inte kunna få tag på en telefon på releasedagen, den 3 november. Inte för att det kanske är så jätteviktigt, men det är ju drygt att vänta och en speciell känsla att vara bland en av de första som har en ny modell. 

En lång kö utanför Apples butik i Täby C

Eftersom ryktena entydigt talat om att tillgången på Iphone X skulle vara extremt dålig första tiden så trodde jag nog inte det var någon större idé att åka till Apple Store i Täby Centrum igår. Men eftersom jag ändå hade en ledig dag och Daniela dessutom ville dit så tänkte jag att det kunde vara värt att chansa. Väl i Täby Centrum så visade det sig att det fanns en lång kö att ställa sig i. Nu tändes i alla fall ett litet hopp om att kunna få tag i en telefon så vi köade, och köade och sen köade vi lite till. Efter ungefär 2,5 timmar så var det min tur. Då visade sig att den modell jag helst ville ha (en 256Gb silver) var slut. Det fanns dock rymdgråa 256or så det fick bli en sådan. Jag fick en hämttid till klockan 18.30 men också valet att ställa mig i nästa kö där de betade av kunder lite eftersom när de hade tid. Den kön tog ungefär 45 minuter och sen var det min tur att få gå in i butiken tillsammans med säljaren Erik. Då fick jag också för första gången känna på telefonen medan mitt eget exemplar hämtades fram från lagret. Det första som slår en är naturligtvis bristen på hemknappen. Det känns konstigt att hela framsidan är en enda stor skärm. Efter en liten stund fick jag min telefon, betalade och kunde lämna butiken. 

Väl hemma var det naturligtvis dags att packa upp underverket. Fast först gick jag faktiskt till Kjell o Company för att köpa en trådlös laddplatta. Uppackningen och uppstarten av den här iPhonen var väldigt lik tidigare uppackningar. Det smidiga är nu att man kan hämta AppleID, lösenord och andra inställningar från sin gamla telefon vilket gör setupen snabbare innan man kommer till steget där man ska återställa från säkerhetskopian. Dock levererades Iphone X inte med Ios 11.1 så för att kunna återställa krävdes först en uppdatering av programvaran, men sen rullade allt på utan problem. 

Aktiveringen av FaceID går mycket fortare än när man tidigare aktiverat TouchID och det fungerar förvånansvärt bra. Mitt enda problem med det är att jag ju av naturliga skäl tittar väldigt nära på telefonen så jag måste låta telefonen se mig först innan jag för den närmare så jag kan läsa på den. Det är ingen stor sak och jag tror att det snart har satt sig i muskelminnet. 

Jag kan inte påstå att jag saknar hemknappen. Gesterna för att gå till hemskärmen eller nå appväxlaren är intuitiva och enkla och det känns helt naturligt att svepa nedifrån kanten på skärmen för att komma till hemskärmen. Skärmen på Iphone X är fantastisk inte tu tal om det. Jag var lite orolig att jag skulle tycka att skärmen blir för liten. Den är totalt sett större än skärmen på min Iphone 7 Plus men smalare. Det är dock inget problem och Iphone X ligger mycket bättre i handen.

Det första intrycket är alltså gott och jag hoppas att det består, men det kommer visa sig över tid och jag lär ha anledning att återkomma med ytterligare intryck senare.

Andra bloggar om: , ,

 

Troligen en vinter till

Selen är tom. Det finns ingen ledarhund som kan bära den. 

I våras fick jag lämna tillbaka min ledarhund eftersom vi inte riktigt passade ihop. Det är hemskt att avbryta på det viset, när man lagt ner mycket tid och energi på samträning men till slut så gick det inte längre och jag blev åter hundlös. 

Nu närmar sig en ny vinter och jag bävar. Jag har naturligtvis enrom nytta och glädje av ledarhund året runt men just under vintern blir det extra tydligt vilken skillnad hunden gör i ens liv. 

Jag har lite synrester och när jag inte har ledarhund använder jag dem mer än jag borde. Det sliter och stjäl koncentration från annat som det vore bättre att jag använde den lilla syn jag har till. 

Att ta sig fram med vit käpp i stället för med ledarhund är som natt och dag. Man får ett helt annat rörelsemönster, man går stelare mer osäkert utan ledarhund. Med hunden däremot rör jag mig fortare, ledigare och behöver inte oroa mig för att gå på något. 

I går kväll var jag i Haninge en sväng för att hälsa på gänget som spelar i Showdown-VM. Jag tog pendeln tillbaka till stan och det ångrade jag verkligen när jag hade gått av tåget vid Södra station. Eftersom det nu råder kompakt höstmörker har jag ingen som helst glädje av de få synrester som jag har. Jag tog mig fram genom Fatbursparken och upp mot Medborgarplatsen med käpp. När jag kom upp till Medis var jag helt slut. Med ledarhund hade jag kunnat swisha fram genom parken på nolltid. Nu tog det minst tre gånger så lång tid. Jag var dock envis. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå hela vägen hem från Södra och det gjorde jag också. Det blir ingen avslappnad promenad när man går och spänner sig i kroppen hela tiden, rädd för att krocka med en parkerad cykel, gå in i något av alla de saker som är uppställda för att stoppa bilar eller kanske ramla ner i ett dåligt markerat vägarbete. 

Jag drömmer om en promenad i snabb takt längs Årstaviken i höstmörker eller att kunna kryssa mig fram snabbt bland alla människor på T-centralen utan rädsla att råka hamna på tunnelbanespåret. Jag vill kunna orka ta tunnelbanan för att hämta min dotter på dagis och känna mig trygg i förvissningen att vi kommer säkert hem. 

Just nu är väntetiden för en ledarhund ovanligt lång och jag har ingen aning om när det kan dyka upp en hund till mig. Jag får räkna med i alla fall en vinter till med snödrivor och utan långa snabba promenader. 

Kanske nästa vinter. Då kanske jag åter har fått tillbaka min rörelsefrihet på mina egna villkor. 

Andra bloggar om: ,

 

En vecka med pumpbehandling

Idag är det en vecka sedan jag började använda Omnipod i skarpt läge. I måndags hade vi kursdag på Södersjukhuset och fick lära oss bland annat om våra pumpar. Vi gick igenom i grupp hur allt går till och vi satte också dit den första podden. Men bara med koksaltlösning i pumpen. På tisdagen var det alltså dags att köra i skarpt läge. 

Jag fick mina pumpinställningar och har började använda mina nya doser. Hittills har det gått väldigt mycket upp och ner skulle man kunna säga. Min blodsockerkurva ser ut som en riktig berg och talbana. Men jag har ändå gott hopp. Jag har minskat doserna ytterligare i och med pump och det behövs nu lite finjustering för att se så att det blir mer jämt. Fördelen är nu att jag kan skicka upp data både från min Freestyle Libre, som mäter vävnadssocker, och från Omipod till Diasend. En molntjänst där de på Södersjukhuset kan ta del av den data jag delar där. På det viset kan de också föreslå förändringar i doseringen både av basal (långtidsverksande) och bolus (måltidsdoser). 

Det är i alla fall otroligt skönt att slippa hålla på med sprutor! 
Att bara ta fram en fjärrkontroll när jag ska äta eller korrigera ett för högt blodsocker känns helt fantastiskt! Jag har också använt funktionen att sänka basaldosen temporärt vid flera tillfällen. Som när kompisarna drog i väg mig på en långpromenad i lördags som mer visade sig vara bergsbestigning. Tack vare att jag kunde sänka basalen slapp jag en känning och slapp också korrigera med druvsocker. 

På samma sätt har jag även höjt basaldosen temporärt när blodsockret legat högre. 

Jag har en ganska stressig tillvaro just nu och jag tror att även det kan påverka blodsockervärdena just nu. Men jag tar det lugnt och ser tiden an. Ännu så länge är jag ändå väldigt nöjd med hur det går så här långt.