Finns det något värre än att förlora ett husdjur? Ja, att förlora någon annans husdjur. Strax innan jul kom katten Harry till oss för att vara här över julen. Vi har varit kattvakt åt Harry tidigare så det skulle ju inte bli något problem. Han är en ganska tillbakadragen typ, speciellt när han hälsar på här. Två labradorer (tre under julhelgen), två katter till och ett snart tvåårigt barn gör att han gärna håller sig för sig själv, ligger under soffan, under ett skåp eller på något annat säkert ställe för att sedan komma fram för att äta och gå på lådan när huset är tyst och mörkt om natten.
Nångång under julhelgen försvann Harry spårlöst. Jag såg honom på juldagen men när Nanna, som är Harrys matte, kom för att hämta honom på annandagen fanns han inte att uppbringa någonstans. Panik uppstod förstås och vi letade igenom lägenheten både en och två gånger. Vi letade på vinden, i trapphuset, i cykelförrådet och till och med i tvättstugan men ingen Harry stod att finna.
Dagen efter kom Nanna hit och vi letade efter Harry utomhus i närområdet, kollade under balkongerna och i de närmaste trappuppgångarna. VI kollade också noga på gården till det dagis som ligger i närheten. I barnens lekutrustning finns många lämpliga gömställen för en katt som Harry. Sökandet gav inget resultat och det var bara att konstatera att han var försvunnen. Nanna polisanmälde sin försvunna katt och jag spred information i Facebook-gruppen både för huset där vi bor och i gruppen för hela förorten men det gav inget resultat. Någon trodde sig ha sett Harry i en annan del av Hökarängen, men det visade sig handla om en helt annan katt.
Redan från början fanns en tanke om att han skulle kunna ha smitit in hos en av grannarna. Tanken på att han skulle tagit sig igenom dörren ut i själva trapphuset från våningsplanet och sedan ut – eller åkt hiss tillsammans med någon och kommit ut kändes så orimlig. Eftersom det här var i julhelgen och inte så många hemma fanns det inte så många alternativ. Den granne som jag kunde tänka mig är ganska ycket borta och det var svårt att få kontakt. När jag väl fick det sa han att han absolut inte hade någon katt hos sig
Tiden har gått och vi har fått vänja oss vid tanken på att Harry nog kanske inte kommer tillbaka. Känslan av att ha ”slarvat bort” ett djur har varit hemsk. Speciellt när det är ens bästa kompis djur som man haft ansvar för.
I torsdags kväll skulle jag gå ut med hundarna som vanligt på kvällen. När jag precis låst ytterdörren och ska trycka på knappen till hissen hör jag honom. Harry jamar högt och tydligt. Han har ett väldigt speciellt sätt att jama på, det låter lite som han kvittrar liksom. Jamandet kommer från den lägenhet där vi redan från början hade en tanke om att han kunde vara. Grannen i fråga är både gravt synskadad och hör ganska så dåligt så man brukar alltid kunna höra om hen är hemma eller inte. Denna kväll var grannen borta men Harry var alltså i lägenheten. Naturligtvis fick jag ett visst stresspåslag. Från att ha hunnit vänja sig vid tanken på att han nog inte skulle återkomma så fanns han plötsligt. Så nära och så oåtkomlig.
Eftersom jag vet att grannen inte är hemma så mycket gällde det att inte missa ett tillfälle när hen var hemma. Hen har dessutom tidiga vanor så jag hoppades att hen skulle vara hemma på fredagsmorgonen innan jag gick till jobbet och sen skulle ta tåget till Linköping på jobb. Naturligtvis var hen inte det så jag fick åka iväg till jobbet. Vi hällde ner lite torrfoder i brevinkastet både på torsdagskvällen och fredagsmorgonen.
Jag tog kontakt med Polisen för att se om de kunde hjälpa till på något sätt. I första hand att få fatt i grannen eftersom det inte fanns något registrerat telefonnummer varken på Hitta eller Eniro.
Polisen bedrev lite detektivarbete och lyckades till slut få fram att grannen är den enda som har nycklar till sin lägenhet och att hen för tillfället befann sig på sjukhus. Polisen meddelade också att de tyvärr saknade lagliga möjligheter att hjälpa till att få ut katten. Man hade dock fått reda på att hen troligen skulle bli utskriven under fredagen.
På fredagskvällen kunde Daniela konstatera att hen var i sin lägenhet men när hon ringde på så öppnade ingen. Frustrationsnivån har varit rätt hög och jag satt ju själv på ett hotell i Östergötland och kunde inte göra något. Nanna åkte hit på lördagsmorgonen i hopp om att kunna få tag i grannen och få leta efter Harry. Då fanns ingen hemma.
Under dagen bestämde vi att Nanna skulle möta mig vid tåget och att vi skulle åka hem för att se om vi hade tur att stöta på grannen. Väl här så kunde vi konstatera att ingen granne fanns hemma. Vi gick in ett tag och bestämde oss för att gå och hämta mat. När vi klätt på oss och var på väg ut hörde vi ljud av radio från grannens lägenhet och ringde på. Nu hade vi äntligen lite tur. Hen öppnade men förklarade att det inte fanns någon katt i hens lägenhet och att hen definitivt skulle märkt om så var fallet. Jag sa att katten kanske smitit in precis innan hen åkt till sjukhuset och frågade om vi ändå inte kunde få leta efter katten. Det gick bra och vi tog en tur in i vardagsrummet, kollade under soffan men ingen Harry. I hallen stod två garderobsdörrar på glänt och innanför den andra vi kollade in i låg mycket riktigt Harry. Han såg ut ungefär som att det var den naturligaste sak i vägen att han låg där. Grannen reagerade inte nämnvärt heller, även hen verkade tycka att det inte alls var något konstigt att där fanns en katt. Att katten måste ha bott i hens lägenhet i nästan tre veckor brydde vi oss inte om att försöka förklara.
Harry var naturligtvis betydligt magrare än när vi såg honom sist men annars verkade han vara vid rätt gott mod. Han åt lite av våra katters mat, men hetsåt inte direkt. Efter någon timme fick han hoppa in i buren och åka hem till matte igen.
Jag tror att alla vi som varit inblandade i det här sov väldigt gott den här natten. Man har nog påverkats mer av det här än man tror. Hur man sen kan ha en katt i sitt hem i tre veckor utan att märka det, det är en annan historia. Det märkliga är att det inte luktade något av kattkiss i lägenheten. Hur Harry fått mat och hur han gjort sina behov under den här perioden återstår att vara ett mysterium vi aldrig lär få klarhet i.
Det är så skönt att veta att han nu är i trygghet hemma igen. Det kommer nog dröja ett tag innan vi åter kommer våga ta oss an att vakta en katt igen.
