Vi kom i väg till London till slut efter mycket krångel med veterinär, intyg som skulle skrivas och diverse annat. På flighten ner till London så satt Walter upp nästan hela resan. Jag och min kollega fick en egen rad så Walter hade gått om plats men ändå så kunde han inte riktigt koppla av. Han satt med huvudet i mitt knä. När vi kom fram till London så tog vi Gatwick Express in till Victoria station och sedan vidare med tunnelbanan till vårt hotell. Walter jobbade på fint både på flygplatsen och i själva London.
När vi kom fram till vårt hotell i Bayswater så upptäckte jag att den rastplats som jag hade rekognoserat fram inte skulle fungera. I mitten på torget utanför hotellet fanns en fin liten park, det var bara den lilla haken att den var inhängnad och låst. Ett par kvarter bort ligger Kensington Gardens och där går det att rasta. Problemet är bara att parken stänger vid solnedgången vilket i december innebär klockan 15.30. Man öppnar dock klockan 06.00 varje dag året runt.
Det finns inte så mycket publikt gräs i London men jag hittade flera jordplättar i närheten av träd där Walter skulle kunnat rasta men han vägrade och vägrade och vägrade lite till. Under hela resan till London rastade han två gånger, på morgnarna i Kensington Gardens.
Det var jättetrevligt att köra hund i London, vi blev aldrig ifrågasatta någonstans och allt funkade kanon, men just bristen på gräs gjorde att det inte känns som det är realistiskt att ta med just Walter till London igen. Och ska han åka med någon annanstans utomlands så blir det i så fall först efter en väldigt noga kontroll att det faktiskt finns gräs att rasta hunden på.
Bilden: Jag och Walter väntar på tåget på Gatwick Airport.
