Nedräkningen tickar på. Snart är tiden inne för att träffa Walter, min nya ledarhund. Walter blir min andra ledarhund. Min första hund hette Skippen och fick sluta sitt liv som ledarhund i april i år. Skippen och jag fick nästan tio år tillsammans. Det var i november 2004 som jag åkte till dåvarande Hundskolan i Sollefteå för att hämta min första ledarhund. Förväntningarna var så klart höga. Jag hade hört så mycket om att livet med ledarhund kunde förändra en. Och så blev det verkligen.
2009 skrev jag en krönika i tidningen SRF Perspektiv om livet med ledarhund. Den kallades ”Ett gult yrväder” och beskriver rätt bra hur Skippen var.
”Han kom som ett yrväder en novembermorgon, med ett koppel i munnen…. Den 22 november 2004 klockan 09.35 förändrades mitt liv fullständigt. Fast egentligen började allt långt tidigare. En dryg månad tidigare satte jag mig på i ett propellerplan för en skakig tur upp till Sollefteå för att gå en informationskurs inför att eventuellt bli ledarhundsförare. Kursen föll väl ut och jag var helt säker på vad jag ville – nämligen att bli med ledarhund. Under informationskursen fick vi prova på att gå med en hel binge olika hundar och jag minns särskilt en, en gul krabat som var fruktansvärt livlig och allas vän. Väl hemma i slasket i Stockholm tog det inte många dagar innan jag hade ledarhundskonsulenten Curres röst i telefonen på jobbet. ”Jo, jag tänkte att du kanske ville bli med hund?”.
Tankarna gick runt i huvudet. Det var ett stort beslut som förvisso var lätt att fatta men som ändå innebar så mycket nytt. Den 21 november åkte jag upp till Sollefteå och på tisdagsmorgonen den 22 november fick jag så återse den gula krabaten från infokursen.
Efter drygt en och en halv vecka i Sollefteå började vi ta våra första stapplande steg tillsammans, Skippen och jag. I början blev en del saker på tok och det var många gånger jag riktigt kände hur hunden jag förväntades lita på idiotförklarade mig när jag och inte han gjorde fel. Men vi har lärt oss att förstå varandras signaler. Instruktörerna talade mycket om skillnaden mellan att ”köra hund” och att ”åka hund”. När man är samspelta och allt flyter och man som förare inte behöver tänka är det en dröm att ”åka hund” då hunden i stort sett sköter jobbet själv och man bara har att hålla i vita selen och följa med! Efter fem år tillsammans svischar vi fram i tillvaron bland människor, cyklar, trottoarpratare, vägarbeten och allt annat elände som finns i vår vardag.
Tyvärr är ledarhunden inte alltid liktydigt med frihet och oberoende utan kan bli precis tvärt om ibland. Detta beror på att vi i Sverige inte har det som är en självklarhet i USA, Australien och England, nämligen lagar som reglerar vår självklara rätt till tillgänglighet. Där är det i lag förbjudet att neka en synskadad med ledarhund tillträde till offentliga lokaler, caféer, affärer, arbetsplatser och så vidare. Det är en skam att Sverige saknar sådan lagstiftning.
Men låt dig nu inte avskräckas! Ledarhunden ÄR ett fantastiskt hjälpmedel och i de allra flesta lägen kan man använda hunden dit man ska. Är du nyfiken på hur det är att leva med ledarhund, ansök och åk på infokurs, så kanske du också får uppleva hur livet kan förändras av ett gult yrväder.”
Nu är det dags för mig att ge mig i kast med min nya hund. Denna gången blir det en svart kille. Walter är 62 cm hög och han fyllde tcå år den 30 juni. Han är något yngre än vad Skippen var och ganska mycket större. Jag ser verkligen fram mot att börja jobba med hund igen. Tiden utan hund har varit slitsam på många sätt. Jag längtar efter att åter kunna swicha fram i tillvaron och låta hunden ta ansvaret för att vi säkert kommer fram dit vi ska.
I den här bloggen är tanken att berätta om livet som ledarhund. Både ur Walters perspektiv och ur mitt. Här kommer skrivas om vad som händer på våra gemensamma strapatser, om tillgänglighet och mycket annat. Den 11 augusti börjar vår samträning. Då får jag för första gången träffa Walter och då kommer också de första inläggen börja komma i den här bloggen.
