Tårarna rinner medan jag skriver. Det går liksom inte göra något åt. Det spelar ingen roll hur mycket man förbeder sig, hur mycket man än vet att det är det rätta och att det är ofrånkomligt. Man är lika ledsen och tom inuti ändå.
Den 22 mars fyllde Skippen 12 år. Jag har nog ganska längt ställt in mig på att det var hans sista födelsedag, men jag trodde kanske inte att slutet ändå var så nära som det visade sig vara. Han har varit lite ”skraltig”, lite artros, lite dåliga tänder, hört lite dåligt och så vidare, men ändå har han varit glad, velat äta och tyckt att livet varit rätt okej.
Sista halvåret har han inte jobbat så mycket som ledarhund. Han har varit med på jobbet när jag är i Stockholm men inte följt med på mina resor. Då har han trivts bättre hemma hos matte. Jag har inte velat överanstränga honom utan har tyckt att han kan få ta det lite lugnt på sin ålderdom. Jag trodde nog att hans dagar var räknade redan tidigare, redan under förra sommaren tyckte jag han kändes lite dålig men han fick fortsätta att vara med. När Molly kom så blommade han upp lite grann och det var nog positivt för honom med en ung tjejkompis.
Han blev lite dålig i magen för ett tag sedan och var hos veterinären. Då konstaterade dem att han hade en tand som nog inte var helt okej och att det kanske borde åtgärdas. Jag har dragit lite på det, att söva en 12-årig hund har inte känts så tilltalande.
Igår träffade jag ledarhundsverksamheten för att prata ny ledarhund, det är en process som inte går så fort. Vi pratade lite om hur jag skulle göra med Skippen om det skulle dyka upp en hund fort, det var väl dock en rätt hypotetisk diskussion eftersom varken jag eller konsulenten kanske tror att det går superfort. Jag har i alla fall bestämt mig för en ny hund, dels för att jag nog inte vill leva utan hund och också för att jag upptäckt vilken otrolig skillnad ledarhunden faktiskt gör för mig.
Så idag träffade jag vår förbundsveterinär. Hon kände igenom Skippen och kollade på hans mun och på hans öron. Beskeden var nedslående. Hans tänder är i ett bedrövligt skick. Flera tänder kan behöva tas ut, tandköttet är skadat och han är helt klart smärtpåverkad. HAns öron är ju inte mycket att säga om, dem är som dem är och har alltid varit. Hon kände också flera tumörer på hans buk. Inte stora, kanske inte allvarliga just nu men de brukar ha en benägenhet att växa. Efter kontrollen fick Skippen återvända till sin korg och så satte jag och Jenny, som veterinären heter, oss ner och snackade igenom situationen. Det fanns ett vägval, att försöka operera hans tänder,söva honom och tvinga honom till massa efterbehandling och med troligt resultat att det om någon månad vore dags för nya tänder och så vidare. Att söva och operera en gammal hund är ett riskfyllt projekt och man vet aldrig riktigt hur det går. Det andra valet är att låta honom få somna in. Valet känns på ett sätt lätt, naturligtvis är det det som är det bästa för honom och det jag kommer göra. Men det är också så svårt.
Det är en förbannelse man har som djurägare att man måste vara den som bestämmer när det är dags att säga hejdå. Att veta när det är rätt tid är så svårt. MAn vill ju så gärna att han ska få ett tag till. Mest är det naturligtvis för ens egen skull. Jag frågade hur lång tid jag har på mig, hur länge han kan gå med sina nuvarande symptom utan att lida. Det handlar inte om att jag vill förlänga hans smärta eller så, jag vill bara hinna landa i beslutet och inte känna att jag måste kasta mig in i det. Hon gav oss en månad. Det är så försvinnande lite tid. Samtidigt tror jag inte att jag kommer vänta så länge. När beslutet är fattat är det dags att genomföra det. Det kommer inte vara lättare bara för att man väntar ut tidsfristen, tvärt om.
Jag har i princip både bestämt när och var. Det är tungt, så fruktansvärt tungt. Efteråt känns det förhoppningsvis lättare, att man har gjort rätt. Ändå kommer det gnaga lite: Väntade jag för länge? Hade det kunnat gå ett tag till? Alla de där frågorna kommer att komma och gnaga men då får man intala sig själv att man faktiskt har gjort det som både var mest humant och rätt mot honom.
Sedan kommer u saknaden alltid finnas där. Fantastiska, underbara, roliga Skippen. Vi har fått nästan tio år tillsammans i vått och torrt. Det gäller att komma ihåg det och alla fantastiska och positiva minnen. Men just nu är det svårt, så otroligt svårt.
Efter mötet med veterinären stängde jag in mig på mitt rum och ägnade en stund åt att gråta i Skippens päls. Det kommer nog bli mer tårar i den innan det här är över är jag rädd. Det är så tungt och smärtsamt att säga farväl för alltid.
Relaterat:
