För en dryg månad sedan fyllde min ledarhund Skippen elva år. Det innebär att han är i den ålder när man oundvikligen måste börja fundera på framtiden. Hur mår han egentligen, hur länge orkar han fortsätta jobba som ledarhund och framförallt hur länge har han ett gott liv och har rätt att fortsätta leva?
Det här är inga nya tankar för mig, redan på Hundskolan när jag hämtade Skippen fanns tankarna och de har funnits med. Det blev väldigt konkret när jag läste Marley och jag av John Grogan i februari 2009.
Skippen har ålderssymptom. Att påstå något annat vore att ljuga. Han äter glukosamin och smärtstillande tabletter för att han är stel i sina leder och har artros i en tå. Ovanpå det har han dessutom alltid haft problem med sitt högra öra, han får svamp och öroninflammationer och det besvärar honom mer nu än förr och det är också svårare att få bukt med numera. När det gäller hans stela leder märks det mest när han legat och sovit en längre tid, speciellt om han sovit på hårt underlag, han är lite stel när han sträcker på sig innan han värmt upp sig. På samma sätt kan han knorra eller halvmorra lite i bland när han lägger sig. Om det sista har med smärta att göra är svårt att säga eftersom han alltid ”pratat” mycket, suckat, halvmorrat och knorrat.
Han jobbar inte heller i sele lika mycket som förut, jag brukar säga att han gått i halvpension, han jobbar mestadels bara när jag jobbar, det är mycket sällan han jobbar i sele på min fritid. Detta är så klart begränsande för mig, men samtidigt så tycker jag att det är värt att dra ner på kraven för hans skull, för att han ska fortsätta att må bra och orka ett tag till.
Förutom hans stelhet efter att han sovit märks inte mycket på att han är gammal, han är pigg och glad, skuttar, leker och äter bra. Han sover djupare än förr, men annars är han i fin form och verkar trivas med livet. Han är ingen valp längre, men jag tycker inte att hans åldersymptom är värre än ett normalt åldrande.
Men vad är då livskvalitet och ett värdigt liv för en hund. Vår veterinär pratade häromdagen om djurskyddet vid ett möte. När någon då frågade om hundens psykosociala hälsa fick han inget bra svar. Naturligtvis ska en hund inte arbeta om han har smärtor när han jobbar, men om den smärtpåverkan som märks är som jag beskrivit ovan så blir det ju ingen skillnad för hunden om den pensioneras eller inte. Jag tror snarare att det är ett större problem för hunden att efter att ha bott med mig sedan 2004 omplaceras till en ny familj med nya rutiner. Problemet är bara att med nuvarnade regler – regler som jag tycker borde ändras – så kan jag inte få en ny ledarhund sålänge min hund bor kvar hos mig. Hade min sambo inte varit ledarhundsförare hade hon kunat ta över honom och han hade fått bo kvar i familjen och jag hade kunnat få en ny hund. Men som sagt, nu går inte det. Alternativet blir då, när hunden inte orkar jobba men är för pigg för att dö att jag blir utan ledarhund. Den vetskapen tror jag kan göra att många väljer att ta bort sin hund i förtid, alla har inte någon att omplacera hunden till eller vill inte utsätta sin hund för det och alla kan inte heller vara utan ledarhund i väntan på att den gamla kamraten ska gå ur tiden. Naturligtvis har inte alla heller möjligheten att behålla en gammal hund och ta en ny – men för de som kan borde det alternativet finnas. Jag kan inte heller egentligen se ett problem att en hund fortsätter gå i tjänst om än i liten utsträckning så länge den orkar. Det finns inte per automatik någon vinst i att hunden ska bli privathund de sista månaderna av sitt liv.
Så vad händer nu? Ja just nu händer ingenting. Skippen fortsätter att jobba så som han gör och orkar och vi ser tiden an. Jag måste naturligtvis bära med mig tankarna på att tiden sakta rinner ur timglaset. Skippen ska naturligtvis inte omplaceras någonstans. Är det så att han inte längre får vara ledarhund så blir det väl så – han kommer oavsett det få gå i sin sele vid de tillfällen han orkar och det passar.
Om ett par veckor kommer en ny hund in i huset, min sambo får ny ledarhund efter Sassa och då kommer det så klart bli mer tydligt att Skippen inte är någon umgdom längre. Det är naturligtvis jobbigt det också.
Jag har dessutom ännu ingen disposionsrätt för ledarhund – jag har nämligen haft Skippen så länge att jag fått honom tilldelad i det gamla systemet för tilldelning av ledarhund. Nu är det ett nytt system och hela processen måste göras om från början. Suck! Jag har redan gjort halva processen, det som återstår är att fixa ett läkarintyg och att sedan träffa personal från verksamheten för ett hembesök. Läkarintyget har visat sig lite knivigt eftersom jag inte har någon naturlig koppling till någon ögonläkare i nuläget, men på något sätt får det lösa sig.
I helgen ska vi åka på SLHF:s årsmöte och vårkurs. Jag ska sluta som ordförande i föreningen men är kursledare under hela helgen. Skippen ska så klart vara med, men vi kommer hoppa över lydnadsträning och liknande och hålla oss till sköna promenader i vårsolen. Sådant passar en äldre distingerad herre som Skippen!
Andra bloggar om: hund, hundar, ledarhund, ledarhundar, synskada, synskadade, funktionshinder, äldre hundar, gamla hundar, avlivning, pension, artros, labrador, labrador retriever
Pingback: Snart dags att ta farväl | Joche.se