Det ofrånkomliga

SkippenJag har ett tag nu, faktiskt i flera månader, försökt att ta mig igenom boken Marley och jag av John Grogan. Ännu har jag inte lyckats, jag har ungefär 1 timmes läsning kvar i boken och jag kan verkligen inte ta mig för att läsa vidare.

Boken handlar om livet med världens värsta hund, en gul 45 kilo tung Labrador Retriever. Boken är mycket välskriven och man skrattar mer än en gång åt hunden Marleys galna upptåg och hyss.

Men den handlar också om det ofrånkomliga slutet och det är här nånstans det blir så jobbigt att läsa vidare. Det blir liksom för nära på något sätt. Min egen gula labrador fyller 7 år den 22 mars. Han är mitt i livet och är go och glad och tror fortfarande han är valp. Men tankarna finns ju ändå där – hans liv är oändligt mycket kortare än ett människoliv och vi har i bästa fall 5 år till tillsammans. Jag vet att det är väl tidigt att ta ut saker i förskott men det går liksom inte att låta bli – dessutom hade jag ångest över detta första gången redan på Hundskolan innan jag hade kommit hem med Skippen.

Jag har varit med om att förlora älskade familjedjur förr men jag tror att den dagen det är dags för Skippen kommer bli en fruktansvärd dag. Det kommer vara värre än allt annat jag tidigare varit med om på den fronten. Han är min första aldeles egna hund och vi lever tillsammans 24 timmar om dygnet. Jag tror, utan att veta säkert, att livet tillsammans med en ledahrund blir närmare på något sätt än med en vanlig familjehund. Skippen är ju med nästan jämt och i alla möjliga och omöjliga miljöer.

Förra helgen var vi på hundkurs för medelårs hundar och vår veterinär Marie pratade om detta ofrånkomliga, om att det inte finns några rätt eller fel och att man måste känna själv hur man vill göra med sin hund, om man vill pensionera den medan den fortfarande har livsgnista kvar men kanske inte fullt ut orkar arbeta som ledarhund, om man kör vidare och så att säga byter hund när de hittat en ny. Vi pratade också om detta med att pensionera en ledarhund och låta någon annan ta över den och vad det innebär för hunden. Man vill ju gärna tänka sig att det för hunden är en skön pensionstid med lugna dagar, men det innebär ju också en total omställning för hunden. Nya rutiner, ny husse eller matte och framförallt att inte få jobba. Det här är svåra frågor och det finns inga givna svar på vad som är rätt eller fel.

Jag vet itne, men jag tror att jag nog skulle välja att leva med en sämre ledarhund men att fortsätta ha kvar den här hunden så länge det går, så länge han orkar och så klart så länge han mår bra och har ett drägligt liv.

Förhoppningsvis dröjer det länge innan den dagen kommer och förhoppningsvis har vi många fina år tillsammans kvar. Men jag har fortfarande svårt att ta mig till slutet i boken Marley och jag.

Andra bloggar om: , ,

Dela i Sociala medier