Har en längre tid mått ganska så dåligt, varit oförklarligt trött, hängig, alltid törstig och fått springa på toaletten en gång i timmen eller så. Det tog ganska lång tid innan jag började förstå att det nog var {sv:Diabetes} jag hade fått. ”Det drabbar inte mig” tänker man, ”Det kanske går över” tänker man också. Det gör det inte. Det tog ytterligare några veckor innan jag tog mig i kragen och sökte läkarvård. Nu är det gjort och förra veckan fick jag min dom, det är diabetes jag fått. Första planen från läkarvetenskapen var att behandla med tabletter.
I fredags var jag hos vårdcentralen för att få recept och träffa en av deras diabetessyrror. Vid ett blodsockerprov visade det sig att mina värden var extremt höga och jag remitterades vidare till Södersjukhuset. Jag kom in till akuten i fredags eftermiddag och lades sedan in på avdelning 23. Där blev jag kvar till i tisdags då jag skrevs ut.
Nu har jag fått gå i dagvård ett par dagar och jag behandlas nu med {sv:insulin}, både NovoRapid och Insulatard. Hur länge, om det är för gott eller för en tid är det ingen som vet just nu. Prover är tagna för att utreda om det handlar om typ 1 eller typ 2 och förhoppningsvis får jag veta det på måndag.
Nu mår jag i alla fall mycket bättre än vad jag gjort på mycket länge vilket känns otroligt skönt. Sockervärdena är fortfarande något höga men intrimningen pågår fortfarande och det blir bättre och bättre. Under nästa vecka är planen att jag succesivt ska återvända i arbete igen.
Det känns konstigt att ha fått en kronisk sjukdom. Livet kommer förändras en del framöver och det mesta av det är ju trots allt till det bättre, bättre kost, mer motion. Det är ju bara nyttigt. Jag är inte speciellt bitter över vad som har hänt, det är ju liksom ingen större idé.
Det är bara att lära sig att leva med det och sköta det så kan livet fortsätta, nästa precis som vanligt.
Andra bloggar om: diabetes, insulin, sjukhus
